Enligt kammarrätten är skyddsjaktsrekvisitet allvarlig skada på boskap eller annan egendom inte uppfyllt i målet.
Det är visserligen utrett att en ospecificerad varg ur det aktuella reviret har angripit tre jakthundar och en nötkalv, men vargarna bedöms inte mer benägna att attackera hundar eller tamdjur än genomsnittsvargen.
Länsstyrelsen i Värmlands län beslutade i juni 2022 om skyddsjakt efter en varg i del av Karlstads kommun, med jakttid från den 22 juni till den 3 augusti 2022. Länsstyrelsen bestämde även att beslutet skulle gälla innan laga kraft. Som motivering angavs att det var den fjärde vargincidenten i år i Forshagareviret – vid tre tillfällen hade jakthundar angripits och nu senast en nötkalv. Efter de tre första incidenterna beslutade länsstyrelsen om skyddsjakt, men beslutet upphävdes av förvaltningsrätten.
Tre föreningar överklagade beslutet till Förvaltningsrätten i Luleå och yrkade att det skulle upphävas. De anförde att beslutet strider mot jaktförordningen samt art- och habitatdirektivet.
Ska förhindra allvarlig skada
Enligt jaktförordningen, som införlivar art- och habitatdirektivet, får skyddsjakt efter varg beslutas om det inte finns någon annan lämplig lösning och om det inte försvårar upprättandet av en gynnsam bevarandestatus hos artens bestånd i dess naturliga betesområde. Vidare krävs att jakten sker i syfte att bland annat förhindra en allvarlig skada särskilt på boskap eller annan egendom, eller att skydda vilda djur.
Förvaltningsrätten hänvisade till Viltskadecenters rekommendationer och konstaterade att det i normalfallet bör vara rimligt att bevilja skyddsjakt om ett angrepp sker på nötboskap. Naturvårdsverket har ansett att det kan finnas skäl att besluta om skyddsjakt under sådana förhållanden även om en specifik varg inte har kunnat identifieras.
Rätten bedömde att dödandet av nötkalven innebar att omständigheterna hade förändrats jämfört med vad som gällde vid förvaltningsrättens prövning i tidigare dom. Mot den bakgrunden ansåg domstolen att länsstyrelsen hade gjort sannolikt att skyddsjakten var ägnad att förhindra allvarlig skada på andra djur. Inte heller i övrigt fanns några hinder mot beslutet. Överklagandena skulle därför avslås.
Upphäver beslutet
Kammarrätten i Sundsvall gör en annan bedömning och upphäver länsstyrelsens beslut.
Av utredningen i målet framgår att det finns en vargflock bestående av ett vargpar och deras avkomma i Forshagareviret. Det saknas skäl att ifrågasätta att det är en eller flera av dessa vargar som har attackerat jakthundarna och nötkalven. Det går dock inte att slå fast vilken specifik varg som står bakom angreppen.
För att skyddsjakt ska få beviljas mot en inte närmare bestämd individ ur en vargflock, när det saknas utredning om löshundjaktens utbredning eller tätheten av besättningar med tamdjur, krävs enligt kammarrätten att de aktuella vargarna är mer benägna att angripa hundar eller tamdjur än genomsnittsvargen.
Kriteriet inte uppfyllt
”Kammarrätten konstaterar att det enbart skett ett angrepp på boskap under den aktuella tolvmånadersperioden. Enbart efter ett sådant angrepp kan inte vargarna i den aktuella flocken anses mer benägna att angripa tamdjur än genomsnittsvargen. Det förhållandet att det rör sig om ett dödat nötkreatur kan, enligt kammarrättens mening, inte i sig innebära att det rör sig om risk för allvarlig skada eftersom det inte talar för att vargen är mer benägen att angripa tamdjur”, skriver domstolen.
När det gäller jakthundarna saknas det utredning om löshundsjaktens utbredning i det aktuella området. Endast tre angrepp på hundar innebär inte att vargarna är mer benägna att angripa hundar än genomsnittsvargen.
Mot den bakgrunden anser kammarrätten att länsstyrelsen inte har visat att kriteriet att förhindra allvarlig skada på boskap eller annan egendom är uppfyllt. Länsstyrelsens beslut ska alltså upphävas. (Blendow Lexnova)
