Kvinnan och mannen var gifta under perioden juli 2009 till mars 2012. Mannen hade dragit på sig skatteskulder på flera miljoner kronor och makarnas ekonomiska förhållanden var besvärliga.
Ostridigt skuldebrev
Under äktenskapet upprättade mannen ett skuldebrev som angav att kvinnan hade rätt att på begäran erhålla två miljoner kronor från mannen.
Stockholms tingsrätt konstaterar att följande är klarlagt:
”Den 13 juli 2011 undertecknade M (mannen) i Stockholm en handling benämnd revers/skuldebrev/låneavtal. I handlingen anges: Till K (kvinnan) betalar undertecknad vid anfordran två miljoner femhundra tusen kronor (2.500 000) jämte ränta tills full betalning sker. Ränta utgår efter en räntesats av O %.”
Enligt kvinnan upprättades skuldebrevet i syfte att kvinnan skulle känna sig säkrare på att vid en separation få tillbaka det som hon hade lagt ut för mannen. Någon verklig värdeöverföring skedde inte i samband med överlämnandet av skuldebrevet utan beloppet motsvarade enligt kvinnan dels ersättning för tidigare utlägg, dels en gåva.
”För skens skull”
Efter separationen krävde kvinnan betalning enligt skuldebrevet. Mannen hävdade då att skuldebrevet bara var upprättat ”för skens skull” och att avsikten var att visa det för Kronofogdemyndigheten och Skatteverket för att få en uppgörelse om skatteskulden.
Enligt kvinnan hade mannen överlämnat skuldebrevet till henne i samband med att det undertecknades, vilket pekade på att skuldebrevet inte var upprättat ”för skens skull”.
Mannen nekade till att han överhuvudtaget hade överlämnat skuldebrevet till kvinnan och hävdade att brevet – efter ett möte med Skatteverket – hade blivit liggande i hans portfölj där kvinnan enligt mannen sannolikt har stulit skuldebrevet.
Stockholms tingsrätt skriver i sina domskäl:
”M har skrivit under skuldebrevet men gjort gällande att det inte speglar ett bakomliggande fordringsförhållande eller någon gåvoavsikt. K är i besittning av skuldebrevet.”
Doktrin motsägelsefull
Tingsrätten konstaterar att den doktrin som finns om bevisbörda i liknande fall är oklar och motsägelsefull och hänvisar därför till ett avgörande från Högsta domstolen.
”Enligt tingsrättens mening bör rättsfallet NJA 1975 s. 577 tolkas så att borgenären, i det här fallet K, också i den nu aktuella situationen har bevisbördan för sin fordran. Det bör dock framhållas att skuldebrevet vid en sådan bedömning har ett betydande bevisvärde.”
Tingsträtten skriver också i sina domskäl:
”Parterna har lämnat olika uppgifter om hur skuldebrevet kommit i K:s besittning. Det är klarlagt att K den 19 november 2011 brutit sig in i lägenheten via taket och genom att krossa en ruta, men det är oklart om hon då stulit skuldebrevet. Hon har själv hävdat att hon bröt sig in i lägenheten för att få tag i sin medicin när M låst henne ute. M befann sig i London när har fick meddelande om att larmet hade gått.”
Inget bakomliggande fordringsförhållande
Stockholms tingsrätt gick på mannens linje. Enligt tingsrätten var det närmast uteslutet att mannen skulle ha accepterat ett fordringsförhållande som inte hade diskuterats mellan parterna. Kvinnan hade därmed inte lyckats bevisa att skuldebrevet motsvarades av något ”bakomliggande fordringsförhållande”, ansåg tingsrätten.
Svea hovrätt fastställer nu tingsrättens dom. Enligt hovrätten framstår ingen av parterna som mer trovärdig än den andra.
Mannens bevisning – i form av den betydande skatteskulden och skriftlig bevisning om att skuldebrevet skulle ha stulits från hans portfölj – ger enligt hovrätten visst stöd för att det inte har förelegat något verkligt fordringsförhållande mellan parterna.
I och med att någon penningöverföring inte har skett, kan kvinnan inte anses ha bevisat detta, anser hovrätten.
Foto: DJ
