Skiljemannen har blivit företagets juge naturel

Samtidigt som Asiens, Afrikas och Latinamerikas ekonomier ökar sitt inflytande på världshandeln, sker förändringar beträffande sättet att lösa internationella affärstvister. Det återspeglas på flera nivåer: var skiljeförfaranden äger rum, vilka regelverk som tillämpas, vilka språk som används och vilka aktörerna är.

Att få en överblick är inte alltid lätt. Skiljedomsinstituten levererar visserligen en del statistik men statistik talar om förfluten tid och säger väldigt litet om nuet och framtiden.

Vilka platser och vilket regelverk som dagens avtalsparter enas om vet vi säkert först om några år, om och när avtalen resulterar i ett skiljeförfarande. Lika viktigt är därför att lägga örat till marken och lyssna på vad som idag diskuteras i olika fora och bland företagens rådgivare. Om jag slår ihop all denna information och försöker separera bort en stor del av den reklam i egen sak som många av aktörerna ägnar sig åt, skulle jag vilja beskriva läget så här.

Om vi börjar med Internationella handelskammaren (ICC) konstaterar man att inget av dess mål ägde rum i Sydostasien år 1982. Tjugofem år senare ägde däremot 47 skiljeförfaranden rum i en sydostasiatisk stad. De tre oftast förekommande städerna i ICC-förfaranden i Sydostasien är idag Singapore, Hong Kong och Söul.

Lyfter vi blicken och ser till det totala antalet internationella skiljeförfaranden enligt alla reglementen finner man att skiljedomsinstitutionerna i Kina (CIETAC) och Hong Kong (HKIAC), med drygt 1.600 mål förra året, tillsammans hade fler internationella mål än ICC, LCIA (London Court of International Arbitration), SCC (Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut) och andra välrenommerade västbaserade institut sammanräknade.

Det är därför inte förvånande att flera av de senare nu söker sig till Asien. Så t.ex. driver LCIA det nyligen invigda skiljedomscentret i Dubai. ICC-domstolen öppnade förra året en avdelning av sitt sekretariat i Hong Kong. Parter i Sydostasien kan därmed lättare kommunicera med sekretariatet som befinner sig i samma tidszon. ICC-domstolens Hong Kong-sekretariat hade efter c:a ett halvår redan fått in 20 nya mål från asiatiska parter.

LCIA avser att upprätta ett lokalkontor i Indien, som för övrigt är ett av det internationella skiljeförfarandets mera ökända länder sedan indiska domstolar på senare tid börjat ge ordre public-begreppet en tolkning som ensidigt skyddar indiska intressen i internationella affärstvister. Förhoppningsvis skall LCIA kunna vända denna olyckliga tendens. ICC-domstolen har inrättat ett förbindelsekontor i Singapore.

Men internationalisering går även åt andra hållet. I september 2008 invigdes i Hamburg The Chinese European Arbitration Centre (CEAC) som skall handlägga tvister mellan kinesiska och europeiska företag, med ambitionen att med tiden bli ett forum för handläggning av alla internationella tvister i vilka kinesiska parter är inblandade.

Ryssarna då? Som alltid omger sig ryska parter med en viss mystik. Om man enbart ser till statistiken, handläggs ryska mål i måttlig omfattning i både London, Paris och Stockholm och på en del andra håll, men bakom cypriotiska företag, liksom karibiska nationsbeteckningar, finns ofta ryskt kapital. Därför är statistiken inte tillförlitlig och det ryska deltagandet i internationella tvister är betydligt större än det synes vara.

Under högkonjunkturen var London de ryska investerarnas vattenhål; nu har det blivit för dyrt. Ryska jurister såg upp till engelska domstolar och engelsk common law som det finaste de visste, därför förlade de skiljeförfaranden i London eller skrev in London i sina prorogationsavtal.

De stora engelska advokatbyråernas påverkan fortsätter, men numer i minskad takt, sedan visum- och uppehållsbestämmelser för ryska medborgare i England skärpts.

Enligt pålitliga källor går idag tvister mellan aktieägare och joint venture-parter mestadels till London enligt engelsk rätt, liksom de traditionella råvarutvisterna. Många internationella obligationsinstrument och lånekontrakt med rysk hemort väntas snart bli mogna för skiljeförfaranden när ryska låntagare inte kan honorera sina åtaganden.

Entreprenadtvister med ryska parter går till ICC- domstolen och Moskvas skiljedomstol, i lika stora delar, med en tendens till ökat ryskt intresse för ICC. Även Stockholmsinstitutet fortsätter att få sådana.

Språket i internationella skiljeförfaranden är allt oftare engelska. Sydamerikanska parter processar på spanska, brasilianska eller engelska, och allt oftare i Spanien, ibland – om motparten är amerikansk – i Florida. Dessa parter från en kontinentalrättslig tradition känner sig mer hemma i Madrid, Paris, Genève och Milano än i London.

Men det engelska språket kan alla använda och man har därför i dag den situationen att den tillämpliga lagen ofta är en lag byggd på europeisk kontinental tradition (det gäller både sydamerikanska, afrikanska och framför allt asiatiska parter) medan språket är engelska, som har sitt ursprung i en sedvanerättslig miljö. Detta ställer till problem eftersom det engelska juridiska språket inte har bra översättningar av alla kontinentaljuridiska begrepp men har namn på juridiska figurer som kontinentalrätten saknar.

Kan alla tvister som härleds ur ett affärsförhållande avgöras av skiljemän? Om det tidigare var så att domstolar ängsligt bevakade sina domäner och såg skiljeförfarandet som en konkurrent är det idag så att i de flesta länder domstolarna inte sätter käppar i hjulet för det internationella skiljeförfarandets utveckling, kanske med Indien och några arabländer som undantag. Skiljemannen – eller -kvinnan – har blivit företagets juge naturel.

Vidare är presumtionen nu omvänd: allt förväntas vara skiljedomsmässigt som inte uttryckligen förbjudits, åtminstone i ett internationellt avtalsförhållande. Så t.ex. kan skiljemän avgöra om ett avtal är en nullitet därför att mutor förekommit, d.v.s. skiljemännen avgör avtalets giltighet med tillämpning av offentligrättsliga regler även om skiljemännen inte kan sanktionera handlandet genom att utfärda böter eller döma ut straff. Ordre public uppställer inga hinder för skiljemännens behörighet att avgöra de civilrättsliga verkningarna.

Längst på denna väg har kanske USA och Frankrike gått, fransmännen myntade begreppet internationell ordre public för att beteckna de ämnen som normalt, i ett rent nationellt perspektiv, inte skulle vara skiljedomsmässiga men som är det i ett internationellt, t.ex. arbetstvister.

Hand i hand med den internationella skiljedomsrättens utbredning går tillväxten av internationella konventioner. Köprättskonventionen 1981 (CISG), UNIDROIT:s obligationsrättsliga principer, den europeiska obligationsrättens principer (Lando-kommissionen).

I takt med att dessa principer förfinas och blir mer heltäckande minskar behovet av nationella regler och nödvändigheten att träffa lagval i avtalet och, om tvist uppkommer, i skiljeförfarandet eller inför domstolen. Men utvecklingen synes inte omfattas av alla med gillande; de engelska advokatbyråerna är ljumt inställda till dessa regelverk och föredrar engelsk rätt och engelsk domstol.

England har inte ratificerat CISG och har inte för avsikt att göra det. Jag tror att vi snart, mycket snart, kommer att få byta ut det slitna motsatsparet sedvanerätt vis-à-vis kontinentaleuropeisk rätt mot ett nytt: konventionsrätt utarbetad av internationella organ vis-à-vis engelsk/amerikansk domstolspraxis.

Det är inte säkert att preferenserna för det ena eller andra systemet kommer att följa samma geografiska indelning som enligt de gamla gränserna mellan kontinentaleuropeisk tradition och anglo-amerikansk common law. Vilket system kommer bäst att tjäna den internationella handelns krav?

Sigvard Jarvin

Kommentera artikeln