Tre bolag i likvidation – ett moderbolag och två dotterbolag – vände sig till Stockholms tingsrätt och begärde att skattefordringar som hade uppkommit i samband med större transaktioner mellan bolagen skulle förklaras prekluderade – att de alltså hade upphört att gälla.
Bolagen hävdade att de inte hade varit medvetna om fordringarna och att de därför hade prekluderats. Skatteverket hade inte upptagits som känd borgenär i bolagens ansökningar om kallelse på okända borgenärer och hade heller inte anmält sig som borgenär inom kallelsetiden.
Skatteverkets inställning framgår av tingsrättens dom:
”I första hand har Skatteverket gjort gällande att statens fordran på skatt alltid far anses vara känd och inte kan prekluderas. I andra hand har Skatteverket gjort gällande att Bolagen har haft kännedom om de i målen aktuella fordringarna varför de inte har prekluderats. I tredje hand har Skatteverket gjort gällande att Bolagen i vart fall borde ha haft kännedom om de i målet aktuella fordringarna varför de inte har prekluderats.”
Tingsrätten konstaterade att det var tillräckligt att gäldenärer – alltså i dett fall bolagen – hade haft kännedom om grunden för skuldförhållandet för att de skulle anses ha kännedom om en fordran. Bolagens talan om att skulderna skulle förklaras prekluderade ogillades därför.
Målet överklagades till Svea hovrätt som som ansåg att en kännedom om omständigheter som ligger till grund för skattefordringarna inte var tillräckligt för att bolagen skulle anses ha känt till fordringarna.
Hovrätten kom fram till att kännedom saknades och beslutade att fordringarna därför skulle anses prekluderade.
Högsta domstolen slår nu fast att att frågan om huruvida det föreligger kännedom om en skatteskuld ska bedömas på samma sätt som när det gäller andra skulder.
Högsta domstolen skriver i sina domskäl:
”Det finns goda skäl för att skattefordringar kan prekluderas efter kallelseförfarande. En viktig grund för kallelselagen är awecklingsintresset, och det intresset skulle allvarligt motverkas av en princip om att skatteskulder i sig alltid ska anses kända. Frågan huruvida kännedom föreligger om en skatteskuld bör därför, på samma sätt som när det gäller andra skulder, bedömas utifrån de förutsättningar under vilka en skattskyldig kan ha kännedom om skulden.”
HD konstaterar vidare att om ett skattebeslut fattats så torde det normalt saknas anledning att räkna med några andra skatteskulder än de som framgår av beslutet.
Skatteverkets uppfattning att en skattefordran alltid ska anses känd inom omprövningstiden godtas därför inte av HD.
HD avslår därför Skatteverkets överklagande och förklarar slutligen att fordringarna är prekluderade.
