Våra media uppmärksammar förhållandevis ofta arbetsgivare som i olika avseenden har gjort sig skyldiga till övertramp mot anställda. Säkert med all rätt. Det kan röra sig om arbetsgivare som suger ut arbetssökande ungdomar och låter dem arbeta under slavliknande villkor, arbetsgivare som utnyttjar thailändska bärplockare och arbetsgivare som avskedar någon under förnedrande former trots att det kanske inte fanns fog för det. Listan kan göras lång. En anställd som anser sig felaktigt behandlad måste dessutom oftast agera inom vissa förhållandevis korta frister.
Men vilken uppmärksamhet får förhållandet om anställda bryter mot sina anställningsavtal på olika sätt genom att exempelvis stjäla, läcka företagshemligheter eller bryta mot ett berättigat konkurrensförbud? Jag vågar påstå att medias intresse är begränsat trots att en anställds brott mot arbetsgivaren kan orsaka förluster i mångmiljonklassen eller andra skador som inte kan repareras.
Härutöver förekommer en annan typ av lojalitetsbrott som när omdömeslösa och ibland naiva personer uttalar sin mindre lämpligt om sin arbetsgivare eller dess kunder på sociala medier. Denna företeelse har däremot fått betydande utrymme i media trots att normalpåföljden stannar vid varning, uppsägning eller ytterst avsked. Troligen därför att så många berörs för vilken kvällstidningsläsare bryr sig om en utvecklingschef på ett forskningsbolag hoppar av, startar eget och har med sig förre arbetsgivarens know-how på ett USB minne?
Den ena sidan av juridiken är ganska enkel (och trist). Om en anställd som på ett tillräckligt flagrant sätt bryter mot sitt anställningsavtal fortfarande är kvar i sin anställning brukar normalpåföljden bli avsked och om bevisläget är bra för arbetsgivaren lär inte heller den anställde driva saken rättsligt. Svårigheterna kommer istället när arbetsgivaren – framförallt den kollektivavtalsbundna – vill driva ett skadeståndskrav mot den anställde i fråga samt, kanske parallellt, be att polis och åklagare utreder brott.
För några år sedan företrädde en kollega ett bolag i konsultbranschen. En högre tjänsteman hade använt sig av sin attesträtt för att med bolagets pengar köpa in rörelsefrämmande egendom till ett värde av ca en miljon kronor. Inköpen hade pågått under många år och i små poster för att undvika upptäckt.
Syftet med inköpen blev aldrig helt klarlagt. Huvudmisstanken från arbetsgivaren var att den anställde skulle använda egendomen för att muta inköpande tjänstemän för att vinna kontrakt.
Den anställde avskedade. Saken polisanmäldes och efter fyra år hade polis och åklagares insatser begränsats till ett par spridda förhör. Något åtal väcktes aldrig såvitt jag vet. Åklagaren var säkert överbelastad med viktigare saker som fortkörningar eller andra trafikförseelser.
Eftersom ingenting hände bestämde sig bolaget för att driva saken som ett tvistemål. Saken förliktes på ett bra sätt men om bolaget hade varit kollektivavtalsbundet skulle den anställde kunnat ha undgått skadeståndskrav på rent formella grunder.
Som bekant råder som huvudregel en preskriptionstid på tio år för den som har ett krav mot någon annan. Sedan preskriberas kravet .
Inom arbetsrätten gäller helt andra preskriptionsregler.
Den kollektivavtalsbundne arbetsgivarens möjlighet att driva krav mot en anställd styrs till stor del av förhandlingsordningarna i kollektivavtalen. I normalfallet skall en arbetsgivare, inom fyra månader från det att han fick kännedom om ett krav, påkalla förhandling. Uppnås inte enighet skall central förhandling påkallas. Därefter måste talan väckas inom tre månader. Ytterst gäller dock en tidsgräns om två år från det att ”omständigheten har inträffat”. Detta skulle alltså medföra att en anställd som har begått brott visserligen kan fällas för brottet men i vissa fall undkomma skadeståndspåföljd.
Var det verkligen tanken när förhandlingsordningarna författades? Man kan ha förståelse för att skyddsintresset för en anställd talar för att en arbetsgivare inte ska kunna komma efter flera år och begära återbetalning av för högt utbetald semester eller framställa andra krav men var det verkligen tanken att en anställd som begår brott och orsakar sin arbetsgivare skada ska kunna undkomma skadeståndsansvar?
Fredrik Nordlöf
