Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Skadevållare tjänar pengar på sina handlingar”

Debatt
Publicerad: 2009-11-02 15:03

DEBATT. Det måste vara dyrare att vålla personskada än att undvika den. Lämpligen sätter vi principen om obehörig vinst i arbete. Detta skriver Tobias Ekbom, jur. kand. verksam inom skadeståndsrätt.

Svenska skadestånd är vad jurister brukar kalla för reparativa. Med detta menas att skadeståndsbeloppet skall ha som verkan att den skadelidande försätts i samma ställning som om olyckan inte inträffat. Tanken är att en skadelidande inte ska kunna orättfärdigt berika sig på en olycka. En rimlig tanke. Men ett värre problem än att skadelidande får för mycket är att skadevållaren får betala för lite. En svensk domstol kan aldrig döma ut ett belopp som är högre än vad skadelidande har förlorat på olyckan, alldeles oavsett vad skadevållaren har tjänat på olyckan.

Låt oss begrunda följande exempel. En butikskedja har framför alla sina butiker en upphöjning i asfalten som syftar till att leda bort regnvatten. Upphöjningen är svår att se, särskilt för äldre. Inte sällan snavar folk över upphöjningen vilket leder till fallskador. När detta händer blir butiken i princip alltid skadeståndsskyldig. Man kan säga att upphöjningen är skadeståndsgrundande i sig på grund av sin olämpliga placering.

Butikskedjan är fullt medveten om detta men har inga planer på att åtgärda upphöjningen. Anledningen är att det är förenat med en stor kostnad att bygga om hela kedjans alla butiksentréer. Däremot är det i Sverige ganska billigt att orsaka personskada. Att bryta benet av någon kostar knappast mer än 50 000 kronor. Och även om du vållar tio benbrott om året är du fortfarande en ganska bra bit ifrån vad det skulle kosta dig att asfaltera om entrén till alla dina butiker. Betänk sen också att det är högst osannolikt att alla tio benbrutna faktiskt kommer kräva butiken på ersättning (även detta beror delvis på låga skadeståndsbelopp).

Ytterligare ett exempel. Ett företag som säljer köttfärssås på burk upptäcker att den senaste lasten innehåller ett allergent ämne som en liten procent individer i befolkningen kan komma att skadas allvarligt av. De räknar snabbt ut att statistiskt sett borde ungefär 20 personer drabbas av detta. Av dem kommer kanske 10 höra av sig med skadeståndskrav. Varje person som drabbas kommer kosta drygt 75 000 kronor i skadestånd (fem procent livslång invaliditet på personer som är 30 år vid olyckstillfället (55 100 kr), varje person ligger på sjukhus i fyra veckor (5 300 kronor då skadan förväntas bli väldigt svår) och har inkomstbortfall och kostnader för drygt 22 600. Matföretaget kan räkna med drygt 750 000 kronor i skadestånd som kommer att behöva betalas ut. Företaget tror att det kommer kosta totalt ungefär 1 000 000 kronor att återkalla samtliga produkter.

En produktåterkallelse är förenad med stora kostnader, ofta är produktåterkallelser förknippade med negativ medial uppmärksamhet. Så istället för att återkalla väljer man att betala ut skadestånden.

Resultatet av de två skisserade situationerna blir upprepade fall av personskada som hade kunnat undvikas. Detta ska naturligtvis undvikas alldeles oavsett ekonomiska hänsyn. Den vållande parten i det senare exemplet lämnar rättssalen 250 000 kronor rikare än vad han hade varit om han från början återkallat produkten.

Att byta ut maskinparker, underhålla utrustning, se till så att man har säkerhetsrutiner på plats. Allt detta är för många verksamheter enorma utgiftsposter. Kostnaden för att ”köpa sig loss” från en personskada som följd av att man struntat i att vidta dessa åtgärder är jämförelsevis låg. Är detta det ekonomiska incitament vi vill att skadeståndsrätten ska skapa?

Ovan beskrivna nonchalanta inställning gentemot andras hälsa söker lagstiftaren undvika på olika sätt. Det finns straffrättsliga bestämmelser som ibland kan vara tillämpliga (främst vållande till kroppsskada eller misshandel). Vidare finns det offentligrättslig lagstiftning att ta till i vissa fall (t ex regler om märkning av mat). Civilrätten däremot, inom vilken vi sorterar skadeståndsrätt, är underutnyttjad i detta sammanhang.

Begreppet obehörig vinst för en suddig tillvaro i svensk rätt. Min mening är att rätten skulle kunna, och antagligen bör, tillåta obehörig vinst som ersättningsgrund vid vållande av personskada.

Varje ansvarsfull näringsidkare värderar inom rimlighetens gränser människors säkerhet högre än sina utgifter. Ett skadestånd av typen jag diskuterar borde inte behövas. Men det gör det. Skadeståndet jag diskuterar ligger nära vad man i vissa rättsordningar kallar punitive damages, eller straffskadestånd.

Förenklat är tanken med sådana skadestånd att skadeståndsbelopp måste vara stora nog att dels kompensera skadelidanden för vad som har hänt, och dels se till så att skadevållaren inte tjänat på sina handlingar. Vidare syftar skadeståndet till att andra potentiella skadevållare som kalkylerar på ovan beskrivna sätt alltid ska komma fram till att ”safety first!” inte bara är det mest etiskt korrekta utan även det billigaste alternativet.

Vår fokus på att skadelidande inte skall göra obehörig vinst på grund av en olycka bör vi för tillfället lämna därhän. Istället bör vi rikta vår uppmärksamhet mot den obehöriga vinst skadevållare gör när de tjänar pengar på att riskera andras personskada.

Tobias Ekbom 

Kommentera artikeln

 


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se