Som bekant avskrevs åtalet för våldtäkt mot den tidigare chefen för Internationella valutafonden, Dominique Strauss-Kahn (i Frankrike allmänt och nedan blott kallad DSK). Beslutet har på vissa håll uppfattats som en stor seger och rentav en triumf för DSK. Det var det emellertid inte. Ett beslut som innebär att ett mål avskrivs från vidare handläggning innebär nämligen inte att DSK blivit förklarad oskyldig och därmed frikänd. I stället innebär det bara att målet inte mera blir föremål för domstolens handläggning. Ett frikännande beslut hade varit avsevärt bättre för DSK.
Medan offret för den misstänkta våldtäkten, Nafissatou Diallo (nedan kallad ND) för massmedierna lämnade sin version av vad som hände i lyxsviten på hotelll Sofitel i New York den 14 maj i år förblev DSK tyst. Ingen kunde naturligtvis tvinga honom att tala och som saker och ting utvecklades blev det perfekta försvaret för honom tystnad.
Just i detta avseende hoppas kvinnan i dag genom sitt ombud på en förändring. Hon har nämligen i skrift av den 8 augusti genom sin advokat instämt DSK till Högsta domstolen i staten New Yorks storkommun Bronx med begäran om skadestånd. I stämningsansökan uttalas att ansökan syftar till att gottgöra DN för den våldsamma och sadistiska attack hon blivit föremål för genom DSK:s handlande. Rimligtvis blir DSK i denna civilrättsliga rättegång tvungen att bryta sin tystnad och berätta vad som hände i samband med den påstådda våldtäkten.
Stämningsansökan är ett typiskt exempel på skadeståndets funktion att vara en ”vakthund”. Denna återfinns inte bland de traditionella funktioner som brukar åberopas när det gäller skadestånd. Den är emellertid en realitet i den internationella och även svenska debatten. Inte minst aktualiseras vakthunden för den som råkat illa ut i straffsammanhang genom att pådyvlas något han eller hon inte gjort (jfr Flera skadeståndsskyldiga , 1993, vol. III nr 4842, särskilt sista stycket med ett citat och min uppmaning att gå skadeståndsvägen till Anders Agell vid en konferens om ”styckmordet”, där jag hade sista ordet). Vakthunden aktualiseras också i det omvända fall, nämligen där någon som i detta fall såsom offer för annans handlande inte fått stöd i åklagarens talan om straff. Skadeståndet blir i dessa båda fall människans yttersta utpost, hennes sista chans att få rättvisa. Tillämpas skadeståndsrätten måste hela skeendet nämligen prövas om.
I ansökan lämnas uppgifter om vad som utspelades i ”presidentsviten” på hotell Sofitel i New York den 14 maj. Dessa överensstämmer med de kortfattade redogörelser som omedelbart spreds ut över hela världen och som medförde att DSK sedan han gripits lämnade sin post som chef för Internationella valutafonden och kan sammanfattas enligt följande. Enligt stämningsansökan hände följande. När DN kom in i hotellrummet för att städa hade hon fått veta att detta var tomt. Plötsligt kom DSK emot henne helt naken. Mot hennes vilja grep han tag i hennes bröst och låste ytterdörren till hotellrummet. Härefter föste han henne mot sovrummet och försökte där tvinga henne att ge honom oralt sex. Hon kämpade för att komma fri och bönföll honom att sluta. Våldet fortsatte emellertid. Han hindrade henne från att lämna rummet och knuffade henne i en korridor i lägenheten mot slutet av denna, bort från svitens ytterdörr. Han slet av och sönder hennes strumpbyxor och berörde hennes slida med sådan kraft att hon flera dagar senare kände smärta varje gång hon urinerade. Under kampen skadade hon ett ligament i sin axel. Vid slutet av korridoren befann de sig utanför badrummet. Här tvingade han ned henne på knä, höll fast hennes huvud medan han stönande stötte sin penis in och ut i hennes mun. Sedan han ejakulerat i hennes mun släppte han greppet om hennes huvud vilket gjorde det möjligt för henne att spotta ut sperman på golvet och springa därifrån.
I ansökan uttalas att flera kvinnor kommer att inkallas som vittnen för att berätta om mera allvarliga sexuella attacker från DSK:s sida i väsentligen tre olika sammanhang: på hotellrum, i våningar samt i samband med arbetet.
De politiska konsekvenserna av vad som inträffade i sviten på hotell Sofitel blev betydande i Frankrike. DSK hade före den 14 maj varit en överlägsen kandidat för Socialistpartiet till presidentposten i valet 2012 och i gallupmätningarna låg han långt före de konservativas kandidat, nuvarande presidenten Nicolaus Sarkozy. Det dröjde inte länge förrän mätningarna visade att en majoritet av fransmännen inte längre ville ha DSK som president, även om han skulle frias från misstanken om våldtäkt av ND.
Ytterligare ett handlande av DSK, här ett påstått försök till våldtäkt, har bidragit till att försätta det franska Socialistpartiet i ett besvärligt läge. Det handlar om en flicka som säger sig ha blivit utsatt för ett försök till våldtäkt av DSK år 2003. Inte förrän 8 år senare anmälde hon nyligen händelsen till polisen. Varför väntade hon så länge? Svaret kom i den nyligen inledda förundersökningen. Modern, som nu ville stödja flickan, hade avrått henne att vända sig till polisen. Varför? Därför att modern var starkt politiskt engagerad i Socialistpartiets verksamhet. Problemet med en dotter som höll på att stoppa DSK:s karriär och längre fram som presidentkandidat hade hon diskuterat långt upp i ledningen för partiet. Hollande, den trolige blivande presidentkandidaten för Socialistpartiet kände sålunda till saken. Ingen hade tydligen gjort något för att stödja flickan.
I förundersökningen berättade modern även att hon själv hade haft en sexuell relation med DSK, något som hon inte hade berättat för dottern. Denna skulle ha ägt rum år 2000 på hans tjänsterum på OECD, där han vid den tiden hade en position. Hon hade gått med på den sexuella relationen men blivit illa berörd av den brutalitet han hade visat. Hennes inställning till DSK var hos polisen att denne var en predator (eller bättre, mera likt den franska termen, en predatör), d.v.s. en bytesjägare där den sexuella lusten bygger på strävan att dominera offret (se veckotidningen L´Express 20-26 juli nr 3133 s. 56 ff).
För ND blev beslutet en katastrof. På ett cyniskt och skrämmande sätt blev hon misstänkliggjord och från detta fick hon i ett brottmål aldrig chansen att bli rentvådd. I Sverige vet man att en kvinna som våldtagits kan agera fullkomligt irrationellt. Vare sig hon börjar städa i anslutning till våldtäkten, har ljugit i sitt tidigare liv eller blandar ihop de olika händelsemomenten under de nio minuter det var fråga om måste man förstå att hon kan ha hamnat i ett chocktillstånd. Och att våld förekommit här lär inte gå att bestrida. Läkarrapporten, gjord direkt efter den påstådda våldtäkten, lämnade ett tydligt besked: våld hade förekommit säväl i underliv som på andra ställen av kroppen. Ett rättssystem som nöjer sig med att bara avskriva saken under dessa förutsättningar hör lyckligtvis varken hemma i Sverige eller Frankrike. Det går inte att bortförklara beslutet om avskrivning med att det i USA är en jury som ytterst avgör straffrågan och att det är svårt för åklagaren att övertyga varje jurymedlem om DSK:s skuld, vilket krävs. Även en enig jury kan förstå den situation en kvinna som blivit våldtagen kan befinna sig i. Det vet även en åklagare av klass.
Avskrivningsbeslutet är inget annat än en internationell skandal. Som nyligen skrevs i en svensk dagstidning: det finns säkert en eller annan våldtagen kvinna i världen som efter att ha fått höra om detta beslut säger sig själv: det lönar sig inte att polisanmäla våldtäkten.
Bill Dufwa
Professor emeritus i försäkringsrätt vid Stockholms universitet
