Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Ska rätten till försvarare bli en fråga om ekonomi – när polis och åklagare har fått ökade resurser?”

Krönikor
Publicerad: 2013-02-22 07:14

KRÖNIKA/ANALYS – av Bengt Ivarsson, advokat Kihlstedts Advokatbyrå, vice ordförande Advokatsamfundet

 

Enligt artikel 6 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har den som anklagas för brott bland annat rätt till biträde av ett rättegångsbiträde på statens bekostnad om den anklagade saknar egna medel att bekosta försvaren. Svensk lagstiftning har utformats utifrån detta, vilket innebär rätt till offentlig försvarare och målsägandebiträde på samhällets bekostnad.

Rege­ringen har nu beslutat om direktiv till en utredning som primärt fått uppdraget att se över kostnaderna för offentliga försvarare, målsägandebiträden mm. Huvuduppgiften för utred­ningen är således inte att minska rätten till offentliga försvarare och målsägandebiträden men det är trots detta ändå uppenbart att det kan bli en tydlig konsekvens av utredningsuppdraget.

Under 2000-talet har polisen fått kraftigt ökade ekonomiska resurser. Detta har måhända varit nödvändigt. Genom ändrad lagstiftning har polisen även fått utökade lagliga möjligheter att avlyssna misstänkta och i övrigt använda hemliga tvångsmedel.

Även åklagare och domstolar har fått ökade resurser. Detta har bland annat lett till att brottmålen sedan år 2000 har ökat med nästan 50 procent. Under samma tid har även förhandlingstiderna i brottmål ökat i storleks­ordningen 15-20 procent. En orsak till detta är sannolikt den genomförda EMR-reformen.

Tidigare kunde förhören i hovrätten begränsas till det som bedömdes relevant. Numera spelas i stället allt från förhören i tingsrätten upp. Dessa förändringar sammantaget har i mycket stor omfattning lett till att kostnaderna för offentliga försvarare och målsägandebiträden har ökat.

Det vore naivt att tro att satsningarna på övriga delar av rättsväsendet inte skulle innebära ökade kostnader för staten vad avser rättsliga biträden. Om man häller mer vatten i fotändan av ett badkar ökar vattennivån ofelbart även i huvudändan.

I dagarna har det i media diskuterats rimligheten av de försvararkostnader som uppkommit i det så kallade kokainmålet. Den diskussionen kan självklart föras, men då bör även försvararkostna­derna jämföras med kostnaderna i målet för polis, åklagares och domstolars arbete.

Någon redovisning av dessa kostnader får vi inte. Om samhället lägger ner stora kostnader på att ut­reda och bekämpa brott måste självklart de som misstänks för brott få rätt till en rättvis rätte­gång innefattande även en kraftfull arbetsinsats från sina försvarare och deras biträden. I annat fall blir det dags att införa Kafkas Processen som kurslitteratur på juristprogrammet.

De di­rektiv som lämnats av regeringen till utredningen om kostnader för rättsliga biträden berör dessutom inte de stora kostsamma brottmålen utan endast de mindre men mycket mer fre­kvent förekommande målen. I de mål där du och jag kan vara misstänkta för att ha bråkat med en ordningsvakt på krogen, ha lämnat felaktiga uppgifter till Försäkringskassan vid vård av sjukt barn eller vara målsägande efter att ha blivit nedslagna i tunnelbanan av järnrörsförsedda ligister, vill regeringen begränsa både rätten till försvarare och målsägandebiträden samt deras rätt till ersättning.

Utredningen har även fått i uppdrag att se över om ersättningen till försvarare och målsägan­debiträde kan ligga på olika nivåer. Det rimliga hade varit att höja den ersättning som gäller idag för offentliga försvarare. Tyvärr verkar det inte vara så regeringen har tänkt, utan snarare är man ute efter att sänka den redan idag låga ersättningen till målsägandebiträden.

En sanno­lik konsekvens av detta kommer bli att advokater och biträdande jurister som idag arbetar som målsägandebiträden kommer välja andra arbetsområden. Rekryteringen av biträdande jurister till allmänpraktiserande advokatbyråer utanför det tre storstadsområdena kommer med all sannolikhet minska. Många av dessa biträdande jurister jobbar idag till stor del med uppdrag som målsägandebiträden.

Utredningsdirektiven talar även om en utökad användning av taxan kopplad till förhandlings­tid. Självklart är ett sådant system enkelt för domstolarna att tillämpa. Det är dock till sin kon­struktion märkligt, eftersom det premierar små arbetsinsatser före huvudförhandlingen och stora arbetsinsatser under huvudförhandlingen, så att förhandlingen tar längre tid än vad som varit fallet om en större arbetsinsats hade gjorts före huvudförhandlingen. Redan denna om­ständighet talar för att avskaffa taxorna.

Rätten till försvarare och målsägandebiträde är självklart en fråga om ekonomi. Frågan är bara om det är statens ekonomi eller den enskildes ekonomi det handlar om. En lagstiftning som går i samma riktning som direktiven innebär en ökning av klasskillnaderna i samhället. Den som har råd att skaffa en skicklig privat försvarare och arvodera denne med egna medel kommer klara sig bra, medan den sämre bemedlade kanske inte får någon offentlig försvarare och skulle han få det får han dessutom svårt att få tag i en. I vart fall är det inte alls säkert att det finns någon på den misstänktens bostadsort. Är det en samhällsutveckling vi vill ha?

Därutöver vill regeringen även begränsa ersättningen till konkursförvaltare i de konkurser där staten har ett subsidiärt ansvar för konkurskostnaderna genom införandet av ett timarvode­ringssystem.

Konkursförvaltning handlar till mycket stor del om att utföra affärsmässiga åt­gärder för att avyttra en rörelse på bästa sätt för borgenärerna. Det är således inte nedlagd tid som styr resultatet utan den enskilde konkursförvaltarens skicklighet. Jag tvivlar på att någon skulle föreslå att en fastighetsmäklare ska ha ersättning per timme. Lika ologiskt är det att arvodera en konkursförvaltare per timme. Konkursförvaltare är dessutom tvungna att ha en kontorsorganisation med ekonomisk kompetens mm vilket innebär högre fasta kostnader än för många andra advokatverksamheter.

Överhuvudtaget finns anledning att fundera på om arvodering enbart kopplad till tid är det lämpligaste och bästa sättet. Inom det affärsjuridiska området förefaller utvecklingen gå från timdebitering till andra upplägg för debitering. Detta dessutom till mycket stor del på grund av öns­kemål från klienterna som ska betala för tjänsterna.

Frågan både till det blå laget i förstaklasskupén och till det rödgröna laget i dressinen blir så­ledes: Vart är vi på väg?


Dela sidan:
Skriv ut:

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se