Han fick smeknamnet Son of Sam. Genom en serie av mord i New York 1976-1977 skrev David Berkowitz in sig i den speciella historieskrivning som ägnas massmördare. Liksom andra massmördare blev Berkowitz en kändis, en stjärna. Det har gjorts filmer om hans brott och han blev, efter att han gripits, erbjuden stora summor pengar av olika förlag för att berätta sin historia. Historien om en seriemördare.
Kring seriemördare skapas kulter. De får fans. De blir uppvaktade av personer som attraheras av dem, som Johan Ingerö i Svenska Dagbladet (27/10) träffande betecknar som ”mördargroupies”. Ur de mest omsusade mördarkändisskapen växer det till och med fram en industrier. På engelska har det fått det obehagliga namnet ”murderabilia”. Smaka på det ordet. Köp dina Charles Manson-artefakter och Usama bin Ladin-souvenirer redan idag! En autograf av William Gacy kan bli din för bara 25 $! Lägg till en SS-hjälm också, så bjuder vi på frakten.
Möjligheterna att kunna kapitalisera på brott av detta slag uppfattas som stötande. Uppgifterna om att Berkowitz skulle kunna profitera på sina brott genom feta bokkontrakt fick rättsliga konsekvenser. Den första Son of Sam-lagen, som det kommit att kallas, stiftades som en direkt reaktion på påståendena om förlagens erbjudanden.
Enligt lagen fick myndigheterna möjlighet att konfiskera pengar som personer som Berkowitz tjänade på böcker eller andra verk sammankopplade med den brottslighet som de dömts för. Lagen tillämpades ett flertal gånger i New York under 1970-talets slut, bland annat mot John Lennons mördare Mark David Chapman.
Det speciella med Son of Sam-lagar är att de inte är konstruerade som vanliga förverkanderegler. Regler om förverkande hör till straffrättens sanktionssystem och innebär bl.a. att staten kan konfiskera utbyte från brott, ett utbyte som i sådana fall tillfaller statskassan. Men Son of Sam-lagar har en annan konstruktion och hämtar istället sin form ur civilrättens regler om obehörig vinst.
Principen är denna. Det är otillbörligt att någon ska tillåtas profitera på kränkningar eller skador som hon orsakat en annan människa. Och när en sådan obehörig vinst uppstått är det lämpligt att staten genom sin tvångsmakt tillser att vinsterna istället tillfaller de offer vars lidande exploaterats. Son of Sam-lagarna byggde på dessa tankar. One should not be able to profit from a wrong.
Det finns något intuitivt rättvist med sådana resonemang. Men om de ska sättas i juridisk tillämpning fordras avvägningar. Några av de tidigare Son of Sam-lagarna i USA kritiserades för att de stod i strid med den i amerikansk rätt mycket långtgående yttrandefriheten, som den kommer till uttryck i konstitutionens första tillägg.
I ett fall, som rörde boken Wiseguy (förlaga till filmen Maffiabröder), förklarade USA:s Supreme Court att Son of Sam-lagen stod i strid med yttrandefriheten. Inte på grund av sin grundläggande form utan för att den slog alltför brett. Även efter Supreme Court-avgörandet har Son of Sam-lagar stiftats och använts i olika amerikanska delstater, om än med större lyhördhet för motstående rättighetsintressen, som yttrandefriheten, än i sina tidigare inkarnationer.
I svensk rätt har denna frågeställning mig veterligen inte varit föremål för diskussion. De svenska reglerna om förverkande kan i och för sig användas för att säkra brottsoffers rätt till skadestånd. Men den stora frågan, om svensk rätt ger utrymme för en domstol att tilldöma ett brottsoffer ersättning motsvarande den vinst en brottsling gjort på offrets bekostnad, har inte tilldragit sig särskilt intresse.
För några år sedan påstod jag (i min bok Kränkning från 2008) att det borde finnas utrymme för sådana ersättningar redan idag. Konkret kan en sådan lösning åstadkommas inom ramen för beräkningen av ersättning för kränkning.
De exempel jag då tog upp var brott där den uppkomna vinsten stod i omedelbart samband med brottet. Den dömda slavhandlaren borde tvingas utge ersättning till de människor han förslavat inte bara för den skada som uppstått, utan också motsvarande den vinst som uppkommit till följd av exploaterandet av offret. Sådana ersättningsformer har börjat växa fram i flera rättsordningar och är både rättspolitiskt tillfredställande och fullt förenliga med de värderingar som redan idag präglar det svenska ersättningssystemet.
De svåra avvägningarna uppstår i situationer där sambandet mellan brottet och vinsten är mer uttunnat. Ska Jackie Arklöv kunna tjäna pengar på att skriva en bok om sina brott? Ska Hagamannen eller Englamördaren tillåtas sko sig på människors lust att frossa i våldtäkter och mord? Eller ska rättsordningen i sådana situationer konfiskera de influtna pengarna och betala ut dem till offren? Men hur ska i sådana fall en rimlig balans till andra intressen kunna säkerställas? Och hur ska förutsebarhetskravet kunna uppfyllas?
Det här är frågor som vi kan skicka vidare till den lagstiftare som funderar över nya verktyg för att slå mot den tyngsta brottslighetens ekonomiska fundament.
Mårten Schultz
