”Senaste DNA-tekniken – en stor Svarte Petter i våra rättssalar”

Den senaste förfinade utvecklingen inom DNA-tekniken har skapat en oro i det juridiska systemet. Det säger Johanna Björkman, advokat och före detta åklagare som just håller på att färdigställa sin doktorsavhandling om DNA-bevisning.
Nu höjer hon ett varningens finger för så kallat sekundärt överfört touch-DNA som allt oftare dyker upp som empirisk bevisning i rättegångar.
”Överföring av sådant DNA kan ha skett i så många led att det inte går att utreda och än mindre bevisa. Sekundärt överfört touch-DNA håller på att bli en stor Svarte Petter i våra rättssalar”.

Varför började du som jurist att intressera dig för just DNA?

– Jag var student i USA mitt under O.J Simpson-rättegången 1995 då DNA-frågan som bevismedel hamnade i fokus.

– Då förstod jag inte bara att det finns DNA-bevisning utan också att det finns svagheter och baksidor med DNA-bevisning.

– Jag förstod att det här skulle bli stort och eftersom jag var färdig med min juristutbildning där så var det då som DNA-karusellen började snurra för min del. Jag var halvvägs igenom min juristutbildning i Sverige och hade börjat att fundera på uppsatsämne.

Du har forskat väldigt länge på DNA-bevisning. När ska du disputera?

– Jag började min forskning på deltid år 2008 men det har inte varit något självändamål att det skulle gå i rekordfart. Orsaken är att jag har arbetat under tiden, först som åklagare i tio år och sedan några år som advokat.

– Avhandlingen är i stort sett färdig. Men både det vetenskapliga och rättspolitiska läget för DNA förändras ju hela tiden och det har spelat in.

– När jag påbörjade min forskningsresa i mitten på 90-talet förekom DNA-spår endast i enstaka mål. Idag har vi en massanvändning, vilket självklart reflekteras i min forskning utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv.

– Dessutom har avhandlingen liksom byggts på i omgångar och det finns vissa saker som jag har gått och väntat på.

Kan du nämna något exempel?

– Det ena var att dubbelmordet i Linköping skulle klaras upp. Det låg som en våt filt över hela min forskning eftersom fallet länge satte fingret på en väsentlig fråga: vad har DNA för värde om man ändå inte får någon träff trots att man har säkrat DNA från gärningspersonen?

– Just nu inväntar jag att HD ska avgöra det så kallade Märstamålet där riksåklagaren har fått prövningstillstånd. Det är väldigt spännande utifrån mitt perspektiv och handlar om bevisvärdering av en indiciekedja där bland annat DNA är en viktig del.

Med sedan ska du disputera och ta på dig doktorshatten?

– Jag hoppas det… Det är väl egentligen först nu, år 2022, som jag känner att jag är färdig med min analys.

– Avhandlingen är ett tidsdokument lika mycket som en genomgång av hur svenska domstolar praktiskt ska kunna bevisvärdera ett visst åberopat DNA-spår utifrån de mängder av felkällor som kan påverka spårets betydelse i skuldfrågan.

Hur skulle du vilja sammanfatta din slutliga analys av DNA som bevisning?

– Att den har blivit mer kritisk än vad jag egentligen hade föreställt mig och trott från början.

– Jag vill redan nu säga att jag är en stor förespråkare av DNA-bevisning. Det är det mest revolutionerade bevismedlet vi har fått men det måste tillämpas rätt. Annars blir det farligt ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

– Hur mycket vet vi jurister egentligen om DNA? Jag som lekman på området är helt beroende av biologins roll kring så här komplexa bevismedel.

– Idag har DNA skapat en oro inom juridiken eftersom jag upplever att svenska jurister inte uppfattar att det är möjligt att få grepp om den forensiska bevisningen, att det i rättssalen inte finns utrymme för kritisk argumentation kring ett avsatt DNA-spårs bevisvärde. Och det är illa enligt min mening.

En oro inom juridiken?

– Ja, det var en sak när man för 20 år sedan säkrade tydliga spår av till exempel blod eller sperma. Även om det självfallet förekommer felkällor också avseende denna typ av spår, så kunde det enklare sättas in i ett sammanhang.

– Det kunde sättas i relation till annan bevisning och de omständigheter man kände till om gärningen, offret och kanske till och med en gärningsperson.

– Idag har vi kommit så långt att vi kan säkra så kallat touch-DNA som är betydligt mer diffust och består av till exempel minimala hudpartiklar som kan ha hamnat på en viss plats genom överföring i flera led.

Kan du utveckla det där med touch-DNA?

– Ja, det är viktigt eftersom tekniken har förfinats enormt. Idag kan vi fånga upp så mycket mer än när DNA-bevisningen tog plats på arenan för drygt trettio år sedan.

– På den tiden hittade man tydliga spår som sannolikt hade avsatts i direkt anslutning till brottet och så jämförde man dem med en misstänkt.

– Med dagens teknik kan man säkra touch-DNA på en brottsplats från sekundär överföring som överhuvudtaget inte behöver vara avsatt i anslutning till brottet.

Förklara gärna även sekundär överföring.

– Det finns, så att säga, flera mellanhänder där DNA har överförts på annat sätt än genom att avsättas direkt på till exempel brottsplatsen.

– Överföring kan ha skett från människa till människa, från människa till material, från material till människa, från material till material – och i så många led att det inte går att utreda och än mindre bevisa.

– Sekundärt överfört touch-DNA håller alltså på att bli en stor Svarte Petter när det gäller den tekniska bevisningen i våra rättssalarna. De forensiska spår som vi vill se som bevis i våra brottmål ska ju vara de spår som helst har avsatts omedvetet av gärningspersonen i samband med brottet. Inga andra.

Vad pratar vi om för mängd och storlek på den typen av biologiskt spårmaterial som överförs sekundärt som touch-DNA?

– Det kan vara små, små partiklar, kanske hudpartiklar som sprids via till exempel svett som är en utmärkt transportör. Svett binder, fixerar och konserverar partiklarna.

– I genomsnitt sprider en människa 400 000 hudceller med cellkärnor omkring sig varje dag. Det är enorma mängder. Ur dessa cellkärnor går det att få fram fullvärdiga DNA-profiler.

Vad får det för praktiska effekter?

– Att i princip alla beröringar, alla kontakter mellan människa och material, och mellan material och annat material som har varit i kontakt med människa, kan avsätta och överföra DNA-spår.

– Denna princip brukar benämnas Locards utbytesprincip.

Och hur mycket sådant spårmaterial behövs ur ett bevisperspektiv?

– Jag ska inte trötta ut Dagens Juridiks läsare med detaljer men så mycket kan jag säga att det krävs 15 så kallade markörer i en DNA-profil för att den ska ha ett fullgott bevisvärde. Det motsvarar ett nanogram (en miljarddels gram, reds anm.)

– Experiment visar att om jag till exempel håller i en plånbok i 60 sekunder så avsätter jag 4,3 nanogram, alltså över fyra gånger mer än vad som behövs för en fullvärdig DNA-profil.

– Forskningen visar även att det inte finns någon koppling mellan hur länge en kontakt förekommer och avsättningen av mängden DNA, men faktorer som vilken typ av beröring och material det handlar om samt individens personliga benägenhet att avlämna DNA har betydelse.

Hur ändrar detta spelplanen för DNA som bevisning?

– Idag är risken överhängande att man hittar alldeles för mycket spår och att man hittar spår som inte har med brottet eller den verkliga gärningspersonen att göra.

– Den största risken är om man inte inser detta eller att man till och med tror på motsatsen.

– Det gäller alltså att kunna hitta metoder för att identifiera de relevanta DNA-spår som kan prövas mot övrig bevisning.

Och hur påverkar detta bevisvärde rättsligt?

– Om vi tar till exempel alla dessa skjutningar så är det ganska vanligt att man kan säkra DNA på vapnets kolv eftersom den ofta är räfflad och fångar upp just touch-DNA väldigt effektivt.

– Även om en gärningsperson skulle bära handskar finns det ingenting som säger att personen inte kan ha annans eller eget DNA på utsidan av handsken och sedan smitta kolven med de spåren.

– Vad kan vi egentligen dra för slutsatser av sådant DNA när vi vet att det kan handla om sekundär överföring i flera led? Dessutom finns det ingen möjlighet att visa vem som till exempel har hållit i ett vapen senast om man nu kan visa att det trots allt är flera som har hållit i vapnet.

Det finns många som suckar när den typen av invändningar framförs från advokathåll.

– Ja, tyvärr. Men sådana invändningar kan vara både befogade och högst relevanta – även om de viftas bort av poliser, åklagare och ibland av domstolar.

– Sannolikheten för att det idag kan finnas en alternativ förklaring till att det finns touch-DNA på till exempel ett mordvapen kan vara både högst rimlig och reell.

Vad väcker det här för frågor både polisoperativt och juridiskt?

– Förekomsten av touch-DNA är problematisk. Och medvetenheten om att det kan vara fråga om berörings-DNA är dessvärre en aspekt som måste komma in tidigare i våra utredningar. Det ställer krav på den mänskliga faktorn på alla nivåer från brottsplatsundersökningen till domstolens bedömning.

– Idag är det praktiska bekymret att touch-DNA ofta blir föremål för diskussion först genom försvarets invändningar vid huvudförhandlingen. Det är för sent enligt min mening.

– I stället borde de ha gjorts innan spåren blev bevisning som hamnade i en rättssal. Ett DNA-spår kan påverka utvecklingen av en förundersökning, men frågan om ett visst DNA-spår faktiskt är ett bevis för gärningspåståendet är en senare fråga.

Kan du ge exempel på sådant som borde ifrågasättas ”på vägen”?

– Den bestående frågeställningen är ju om ett visst spår verkligen har avsatts i samband med gärningen eller om det kan finnas en annan förklaring till att spåret har hamnat där.

– I det svenska rättsväsendet skulle jag säga att vi lägger mycket av den bördan på försvaret under rättegången när frågorna alltså i stället borde ha prövats redan under förundersökningen. Och detta oavsett den misstänktes inställning eller medverkan i utredningen.

Kan du nämna något specifikt fall där det kunde ha gått snett till följd av sekundär överföring?

– Ett klassiskt fall kommer från Kalifornien där en man greps för mord eftersom mordoffret hade hans DNA under sina naglar.

– Mannen visade sig ha ett hundraprocentigt alibi eftersom han bevisligen hade vårdats på sjukhus när mordet ägde rum.

– I efterhand visade det sig att hans DNA hade överförts av den vårdpersonal som först hade tagit hand om honom och därefter, samma dag, hanterat den mördade mannen.

Skulle till exempel mitt DNA kunna dyka upp på en brottsplats på andra sidan jordklotet?

– Absolut! Och då gäller det att någon åtminstone kan tänka tanken, men helst förstå, att det faktiskt kan finnas en annan förklaring till att ditt DNA finns där än att det är du som har rest dit och begått brottet och sedan rest hem till Sverige igen.

– Den grundläggande problemställningen med touch-DNA blir väldigt tydlig i det exemplet.

Ofta får man ju intrycket att forensisk, naturvetenskaplig bevisning betraktas som en empirisk sanning. Och riktigt så enkelt är det ju inte?

– Nej. Det här har varit det klassiska problemet länge.

– Man kan och ska angripa DNA-bevisningen från olika håll precis som med alla annan bevisning. Men det glömmer man ofta bort.

– Det finns en dom från Högsta domstolen år 2003 som går ut på att domstolen måste göra en rimlighetsbedömning av DNA på samma sätt som när det gäller annan bevisning. Men hur ofta kan vi faktiskt utläsa ur domskälen att domstolarna gör det?

Kan man säga att DNA-teknikens framsteg faktiskt har skapat de problem som du pekar på?

– Man kan säga att den nya tekniken har gjort så att vi hittar så pass mycket mer spår på en brottsplats idag jämfört med för tio-tjugo år sedan att vi har hamnat i ett helt nytt läge.

– Det gör att det i dag är en mycket mer komplex miljö som ska hanteras eftersom det kan hittas spår som har hamnat där genom sekundär överföring utom vår kontroll.

– Och då är plötsligt inte DNA-bevisningen någon empirisk sanning även om många fortfarande vill tro att det är så.

Hur ser varningssignalerna ut?

– Så fort man har så kallade blandbilder, alltså flera olika DNA-spår, så ska varningslamporna givetvis tändas.

– Om det finns väldigt mycket spår eller möjlighet till sekundär överföring så minskar bevisvärdet. Då måste man vara väldigt försiktig.

Brukar de varningslamporna tändas hos domstolarna?

– Det korta svaret är att jag upplever att det finns en tendens till övertro hos domstolarna när det gäller DNA.

– Presenteras ett DNA-spår från åklagarsidan är det särskilt viktigt för domstolarna att inte få tunnelseende.

– Istället bör domstolarna vid sin rimlighetsbedömning av spåret beakta övrig utredning i målet samt också den reella möjligheten till att det är fråga om touch-DNA – särskilt om övrig bevisning eller indiciekedja är svag.

Hur ska domstolarna resonera för att det ska bli rätt?

– Att DNA-spår ska vara rimliga ankommer på domstolen att bedöma på samma sätt som domstolen värderar övrig bevisning. Av detta följer att det är av största vikt för våra domstolar att våga bortse från orimliga eller tvetydiga DNA-spår i de enskilda fallen.

– Annars är det en farlig utveckling eftersom vi då tappar bort de traditionella principerna för bevisvärdering.

– Till slut kommer vi tillbaka till den problematiska utgångspunkten för den här frågeställningen: Hur kan domstolarna veta att de spår som presenteras verkligen är relevanta och därför kan läggas till grund för en fällande dom?

Du nämner att man idag kan hitta väldigt mycket DNA på en brottsplats. Men säkrar man allt DNA som finns där?

– Nej, det gör man ju inte. Vårt system bygger på att man säkrar de spår som anses vara relevanta för utredningen.

– Och då uppkommer givetvis frågorna som alla försvarare bör ställa sig: har man verkligen säkrat ett relevant spår, vilka spår har man inte säkrat, kunde de spåren ha lett till en annan gärningsperson och varför valdes just de spåren bort?

– De frågorna är en het potatis och sätter väldigt mycket av den syn som råder kring DNA-bevisning idag i gungning.

Kan du utveckla det?

– NFC (Nationellt forensiskt centrum, reds anm.) har effektiviserat sin handläggning. Självfallet kan inte NFC titta på allt i alla ärenden. Det kan vi nog alla vara eniga om.

– Frågan är dock hur och när NFC väljer ut vilka material man ska undersöka och hur stor del av materialen man ska titta på.

– Rent konkret handlar det om att man i mångt och mycket inte undersöker allt material som man får in från polisen från en och samma utredning.

– Där har vi i Sverige en annan syn än i många andra länder på vem som har den praktiska bestämmanderätten om vad som egentligen ska undersökas och ytterst bevisas.

Vad får det för effekter?

– Polis och åklagare hamnar väldigt ofta i knäet på NFC när det gäller att följa deras bedömningar och deras urval.

– Polis och åklagare har ofta begränsade möjligheter att avvika från NFC:s bedömningar, vilka också ofta görs relativt tidigt i processen. Och det kan man starkt ifrågasätta.

Kan du nämna något exempel på detta?

– Den uppmärksammade utredningen om mordet på Lisa Holm sommaren 2015 är ett av de fall där jag och många andra praktiker har häpnat.

– Polisen har skickat ganska mycket material till NFC, alltså spår som av de kriminaltekniker som var på platsen bedömdes som relevanta.

– Det är lite mer än hälften av alla dessa spår som man faktiskt har gått igenom hos NFC. Hälften har man aldrig ens besiktigat okulärt.

Vad skulle det kunna innebära?

– Ett av de inskickade spår som inte har besiktigats är dörren till det skåp där Lisa Holm hittades död. Där kan man tänka sig att det borde finnas spår med tanke på det massiva tryck och den hantering som har skett av den döda kroppen.

– Samma sak gäller kläder och annat som aldrig har undersökts.

Menar du att man inte har exkluderat tänkbara alternativa gärningsmän som skulle ha kunnat lämna spår efter sig?

– Ja, vi lever i varje fall i en ovisshet om, och i så fall vilka spår som finns på de här sakerna som polisens tekniker har bedömt som relevanta.

– Det kan ju vara så att det inte fanns några spår alls. Samtidigt ska sägas att det faktiskt satt tre personer frihetsberövade från början men två släpptes på fri fot ganska snabbt.

– Jag tycker att det är anmärkningsvärt att man tillåter NFC att vara den som får sålla bland de spår som har bedömts som relevanta av de tekniker som har varit på brottsplatsen.

Hur görs den sållningen av NFC?

– Som jag förstår saken handlar det om en bedömning av var man kan förvänta sig att det ska finnas spår, var man brukar hitta spår.

– NFC vill ha, och får också, väldigt mycket information initialt från polisen och skapar sig därmed en bild av vilken typ av fall det handlar om. Det skapar i sin tur en uppenbar risk för så kallad confitmation bias.

– Det är ett problem att vi har ett nationellt laboratorium som har samma information som polisen och utifrån detta kan välja ut vilka prov som man ska välja ut framför andra.

Har NFC fått för stort svängrum menar du?

– I Sverige har vi alltså bara ett nationellt laboratorium och det är ingen hemlighet att NFC:s verksamhet och deras utlåtanden blir mer eller mindre praktiskt bindande för polis och åklagare.

– Det är oerhört svårt för exempelvis en åklagare att säga ifrån, att ifrågasätta eller rent av skicka tillbaka svaren från NFC med ”gör om, gör rätt”.

– Redan där har vi ett beroendeförhållande som innebär att polis och åklagare inte självständigt kan värdera den bevisning som passerar via NFC.

Det handlar alltså om att man borde hålla isär de olika uppdragen?

– Vi ska komma ihåg att NFC arbetar med spårsäkring och identifiering medan åklagare och i slutändan domstolarna arbetar med bevisvärdering.

– Och det är av största betydelsen för rättssäkerheten att inte dessa roller blandas samman.

Vad kan det här få för konsekvenser i rättssalarna?

– Hur vet domstolarna att det är ett relevant spår som har avsatts i samband med gärningen och om det finns flera DNA-spår från brottsplatsen?

– Hur vet domstolarna i så fall varför de spåren är mindre relevanta än det spår som ligger till grund för åtalet?

– Hur ska man dessutom kunna få svar på sådana frågor när invändningar från försvaret avfärdas som irrelevanta?

Du talade tidigare om att situationen har skapat oro i rättssalarna.

– Ja, effekterna av den senaste utvecklingen av DNA-tekniken har skapat en oro inom det juridiska systemet.

– Advokaterna har hamnat på en sida och kämpar med att få in second opinions genom sakkunniga som ofta utgörs av tidigare anställda individer från den forensiska utredningsmiljön och NFC.

– På andra sidan har vi poliserna och åklagarna som är hänvisade till ett laboratorium som före omorganisationen 2015 ofta betonade vikten av att vara fristående från Polisen men som idag ingår i Polismyndighetens organisation.

Vad tror du om framtiden för DNA som bevisning?

– Det är en väldigt intressant period som vi befinner oss i – trots att den är orolig och blir ännu mer orolig av att vi tar in aspekterna av sekundäröverförd touch-DNA som innebär att vi idag har fått in en helt ny spelare i leken.

– Det här är en helt annan värld idag än när jag påbörjade min forskning kring DNA-bevisning för cirka 25 år sedan.

– Jag ser många likheter mellan den situation vi nu befinner oss i och den situation exempelvis USA hamnade i efter att DNA-bevisningens svagheter hade underskattats av de amerikanska domstolarna under en längre tid och många dömdes för allvarliga brott på bristfälliga grunder.

Du nämnde själv O J Simpson-målet som ögonöppnare för dig.

– Ja, O J Simpson-målet uppfattas av många som en vattendelare eftersom målet så effektfullt kunde visa på vissa av i de målet förekommande svagheterna med DNA-spår.

– Med förfinad DNA-teknik har USA idag kunnat rätta till många av de felaktiga domar som bland annat vilade på felaktiga tolkningar av DNA-spår, men långt ifrån alla. Där vill vi inte hamna.

Hur kan vi förändra situationen inför framtiden?

– I andra rättssystem, bland annat i det anglosaxiska systemet där DNA-bevisningen utvecklades, har man undersökningsdomare som ansvarar för renodlingen av bevisningen inför huvudförhandlingen.

– Denna lösning är främmande för vårt rättssystem. Jag behandlar frågan mer ingående i min avhandling utifrån förberedelsereglerna i rättegångsbalken, men det råder ingen tvekan om att våra domstolar behöver bli mer upplysta om de felkällor som omgärdar den forensiska bevisningen.

– DNA-spår kan ju innehålla rimliga tvivel precis som alla andra typer av bevisning.

Till sist något om ditt karriärbyte från åklagare till advokat mitt under brinnande forskning. Var det svårt att byta perspektiv?

– Det var svårt, men det var svårt på oväntade punkter. Känslan av att vara otillräcklig är den största chocken. Som advokat och som medmänniska. Det upplevde jag aldrig som åklagare.

– Att vara ett bra ombud innebär ju att man ska göra rimliga och skäliga arbetsinsatser men jag gör nog, precis som många av mina advokatkollegor, gärna mer än så för att räcka till för mina klienter.

– Behovet för dem som behöver en advokat är helt enkelt så mycket större än vad systemet kanske förstår och medger.

Det pågår ju just nu en diskussion om advokaters kostnadsräkningar som offentliga biträden.

– Ja, jag har också blivit skuren och det gör ont. Inte bara för att man kan få en känsla av att domstolen tror att man försöker roffa åt sig utan framförallt därför att det faktiskt är så att man inte kan ta betalt för alla de timmar som man många gånger lägger ner på sina klienter.

– Som advokat känner man sig ofta otillräcklig tidsmässigt och det kan och får man inte ta betalt för.

Hur har din syn på rimligt tvivel förändrats sedan du blev advokat?

– Jag hade nog redan tidigare en annan syn på vad rimligt tvivel innebär just vad avser DNA-spår än många andra praktiker, men i allmänhet ska vi ju komma ihåg att det självfallet alltid kan förekomma tvivel i våra mål men att de rimliga tvivlen och invändningarna ska stå i fokus.

– Sistnämnda visshet präglar nog flera av oss som växlat roll eller sida i rättssalen.

Hur har din syn på åklagare förändrats?

– Jag har stor respekt för åklagare. Deras arbete har förändrats mycket bara de senaste åren.

– Jag tror och hoppas dessutom att jag med min egen bakgrund som åklagare har en större förståelse för åklagarna än många andra advokater.

FAKTA – Johanna Björkman, advokat, f.d. åklagare och snart juris dr.

Född: år 1973 i Stockholm

Jur. kand: år 2000 – utbildningen var färdig sedan flera år men jag tog ut min examen först då.

Notarietjänstgöring: Länsrätten i Stockholm (numera förvaltningsrätten)

Övrig bakgrund: LLM/juristexamen från New York University, biträdande jurist vid Setterwalls advokatbyrå, tjänst som ”national security authority” vid Utrikesdepartementet, rättsexpert i bl.a. Brottsplats Sverige (TV 4) och Veckans Brott (SVT).

Kammaråklagare: år 2009 efter genomgången aspirantutbildning

Advokat: år 2017

Bor: Gärdet i centrala Stockholm

Familj: Man (också jurist), en snart 13-årig dotter och en hund

Senaste bok: Jag läser alltid två böcker samtidigt. ”Min väg från flykting till hela Sveriges polis” av Nadim Ghazale och ”Bombmannens testamente” av Lena Ebervall och Per E Samuelson (omläsning…)

Senaste film/TV-serie: ”The Sinner” med Bill Pullman. Fantastiskt bra serie! 

Musik: Tonårsmusiken från 90-talet… pojkband. Jag älskar att steppa så all musik som man kan steppa till är bra. Är barnsligt förtjust i musikaler!

Eget val av listtopp: Min favoritplats i världen är Korsika. Där har jag varit i princip varje sommar under 20 år.