”Sanktionsavgifter istället för straff – ett effektivt vapen mot lagöverträdelser”

ANALYS/DEBATT – av Marie Karlsson-Tuula, docent och universitetslektor i civilrätt vid Handelshögskolan, Göteborgs universitet

Sanktionsavgifter har funnits som sanktionsform i svensk rätt sedan lång tid tillbaka. Med sanktionsavgift avses en som avgift benämnd penningsumma som i realiteten utgör en sanktion.

På samma sätt som vid straff uppställs ett hot om en avgift i en författning för att förmå någon att göra eller att underlåta något. Följs inte bestämmelserna kan staten låta en myndighet ta ut en avgift, varvid den fungerar som en ren ekonomisk påföljd.

Det är fråga om en straffliknande sanktion med ett klart avskräckande liksom bestraffande syfte.

Sanktionsavgifter har av olika skäl fått ersätta straff och det förs en diskussion om man i ökad utsträckning även ska kunna ska använda sig av sanktionsavgifter vid brott i affärsverksamhet.

När en av de första sanktionsavgifterna, skattetillägget, infördes höjdes många kritiska röster om att sådana avgifter skulle vara otillåtna i en rättsstat och det medförde att rättsäkerheten inte kunde tillgodoses på ett effektivt sätt.

Det har på många områden sedan 1970-talet införts sanktionsavgifter. Några exempel på sanktionsavgifter är miljösanktionsavgift, tulltillägg och konkurrensskadeavgift. Nu har regeringen föreslagit att det ska införas möjlighet att påföra en näringsidkare som bedriver kreditgivning till konsumenter en sanktionsavgift om inte det görs en kreditprövning – det vill säga om inte näringsidkaren noggrant undersöker konsumentens återbetalningsförmåga.

Bakgrunden till förslaget till förstärkning av sanktionssystemet på området är att marknaden för konsumentkrediter under senare år har genomgått stora förändringar. Det handlar bland annat om att snabblåneföretag i en allt ökande omfattning har etablerat sig på den svenska marknaden.

Snabblåneföretagens verksamhet kännetecknas av att relativt små belopp lånas ut under kort tid, mot att konsumenten återbetalar ett högre belopp, vilket ger en hög effektiv ränta för kreditgivaren. En låneansökan kan numera göras via SMS eller internet och kreditgivningen sker snabbt.

Det har också blivit allt vanligare att företag som inte har kreditgivning som sin huvudsysselsättning beviljar krediter som syftar till finansiera konsumenters köp av varor eller tjänster. Gemensamt för förändringarna är att krediter har blivit allt mer lättillgängliga för konsumenterna och att överskuldsättningen har ökat.

Under 2012 kom det in cirka 54 000 ansökningar om betalningsföreläggande med snabblån in till kronofogdemyndigheten. Ökningen var 62 procent jämfört med 2011. Det är i 21 procent av fallen ungdomar mellan 18 och 25 år som hamnar hos Kronofogdemyndigheten.

Den föreslagna sanktionsavgiften ska Konsumentverket, som ovan nämnts, kunna ta ut från en näringsidkare som vid sin kreditgivning till konsumenter inte gör ordentliga kreditprövningar. Förslaget syftar bland annat  till att stärka konsumentskyddet vid kreditgivning och därigenom minska överskuldsättningen.

När tillgängligheten ökar på korttidslån ställs det höga krav på kreditgivarna att noga undersöka den enskilda konsumentens förutsättningar att betala tillbaka lånet. Vid konsumentverkets tillsyn har det framkommit att det finns stora brister vid denna form av kreditgivning.

Konsumentverket kan förutom att ålägga en näringsidkare att upphöra med verksamheten också meddela näringsidkaren en varning. Men det saknas en sanktion som kan användas när bristerna inte är så allvarliga.

Konsumentverkets sanktionsmöjligheter ska kunna vara avskräckande både för den näringsidkare som åläggs avgiften och för andra näringsidkare.[1] Dessutom har finansinspektionen en möjlighet att vid sin tillsyn av bank- och finansieringsrörelse en sådan sanktionsmöjlighet vilket medför en regelneutralitet när det gäller tillsynen av kredigivningsverksamheten.

Är införandet av en sanktionsavgift rätt väg att gå för få ordning på kreditprövningarna av konsumenter? Enligt min mening är införandet sanktionsavgifter ett effektivt handlingsdirigerande medel för att få aktörerna på marknaden att följa lagstiftningen. Administrativa sanktioner är i många fall ett bättre alternativ till straff. Det har framkommit att det bland annat vid miljöbrott har befunnits vara mycket effektivt med sanktionsavgifter. Dessutom finns det processekonomiska skäl till att införa sanktionsavgifter i stället för straff.

Jag välkomnar en diskussion om sanktionsavgifter i affärslivet. Detta utesluter dock ej att både straffrätt och sanktionsavgifter tillsammans kan ses som ett sätt att lagstifta på.