Två 18-åriga män åtalades för att ha mördat en annan 18-årig man som försvann i augusti 2009.
I april 2010 beslutade polisen att förhöra en av de båda åtalade männen. Han berättade att den försvunne mannen var död och att det var den andra mannen som dödat honom med en hammare och genom strypning. Han berättade även var kvarlevorna fanns och underkastade sig ansvar för medhjälp till mord. Han berättade även att motivet var att komma åt den mördade mannens cannabis.
Tingsrätten fann att bägge männen skulle dömas för mord och att straffvärdet för mordet motsvarade cirka 16-18 års fängelse för en vuxen person. Rätten konstaterade därefter att bägge männen tidigare dömts för våldsbrott och då till sluten ungdomsvård.
Tingsrätten beaktade att männen endast var 17 år då mordet begicks men fann att någon annan påföljd än fängelse inte kan utdömas då det förelåg synnerliga skäl med hänsyn till den upprepade allvarliga våldsbrottsligheten som de utövat mot skyddslösa offer. Tingsrätten dömde därför den drivande 18-åringen för mord och grov misshandel till fängelse i elva år och den andra 18-åringen för mord till nio års fängelse.
Hovrätten instämmer inledningsvis med tingsrättens bedömning i skuldfrågan varför bägge männen ska dömas för mord.
I frågan om påföljden finner hovrätten att mordet inte utgör en sådan gärning där livstids fängelse kan följa varför straffet för en vuxen gärningsman skulle ha bestämts till mellan 10 och 18 års fängelse.
Hovrätten finner därefter att det i det aktuella målet saknas förmildrande omständigheter. I skärpande riktning talar dock att det varit fråga om en gärning som föregåtts av noggrann planering och som varit utstuderad. Vidare har det varit fråga om ett förhållandevis utdraget händelseförlopp.
Vid en samlad bedömning finner hovrätten att straffvärdet för mordet får anses ligga på runt 16 år och att straffvärdet för den sammanlagda brottsligheten, för mannen som även dömts för grov misshandel, uppgår till 18 år.
Hovrätten beaktar att Högsta domstolen i NJA 2000 s 421 tagit avstånd från att utgå från en schematisk regel om en på levnadsålder grundad procentuell straffnedsättning i förhållande till straffvärdet, men menar att detta inte hindrar att utgångspunkten för bedömningen ändå blir i någon mån standardiserad.
Hovrätten finner att nedsättning till cirka en tredjedel är rimlig varför hovrätten finner att straffmätningsvärdet uppgår till cirka sex års fängelse. Detta kan visserligen jämföras med sluten ungdomsvård i fyra år men hovrätten finner inte denna påföljd lämplig med hänsyn till de tilltalades ålder och andra utdömda påföljder.
Hovrätten sänker straffen till sex år och sex månader respektive sex års fängelse.
Ett hovrättsråd är skiljaktigt i fråga om påföljden och vill bestämma fängelsestraffen till åtta års fängelse respektive sju års fängelse.
