De två kvinnrona döms i Uppsala tingsrätt för egenmäktigt förfarande till 30 dagsböter vardera.
Kvinnorna, som arbetar för en ideell förening som hjälper nödlidande katter, hade hösten 2014 åkt till en gård i Uppland eftersom de hade fått information om att det fanns katter där som for illa.
”Trodde katterna var herrelösa”
I samband med besöket tog kvinnorna med sig ett antal katter därifrån – någonting som de i tingsrätten uppgav att de hade fått lov till av en hyresgäst på gården. Kvinnorna uppgav även att de hade trott att katterna var herrelösa.
Tingsrätten konstaterar att kvinnornas agerande ger intryck av att de redan från början hade bestämt sig för att ta katterna från platsen. Utredningen ger enligt domstolen inte stöd för att de har fått tillstånd till detta eller att deras kontakter med personer på gården har gett dem anledning att tro det.
Tingsrätten skriver i sina domskäl:
”X och Y (de tilltalade) har bestritt ansvar för egenmäktigt förfarande. Som grund för bestridandet har de anfört att de haft tillstånd att ta katterna alternativt att misstag förelegat angående ägarförhållandena och huruvida det funnits någon ägare till katterna.”
Tingsrätten fortsätter:
”Under sakframställningen har deras försvarare dock anfört att det i första hand görs gällande att katterna inte ägdes av F (ägaren till gården). Först på fråga från ordföranden har försvararen anfört att de tilltalade uppfattat att K (en kvinna som driver hästverksamhet på gården) ägde stallet och i så fall var den som hade katterna i sin besittning.”
Besittning och inte äganderätt
Enligt tingsrätten måste kvinnorna ha insett att de inte har haft tillstånd att ta med sig några katter. Genom att ändå ta med sig katterna har de gjort sig skyldiga till egenmäktigt förfarande.
Tingsrätten anser också att kvinnornas försvarsadvokat har brustit i skicklighet och omsorg i sådan utsträckning att hennes timersättningen ska sänkas. Bedömningen motiveras bland annat av att advokaten i stor utsträckning har fokuserat på äganderättsfrågan – trots att det vid egenmäktigt förfarande snarare är besittningsfrågan som är relevant.
Tingsrätten pekar också på att advokaten först vid huvudförhandlingen har åberopat skriftlig bevisning till styrkande av att kvinnornas agerande skulle ha föranletts av ett ”behjärtansvärt syfte”.
Tingsrätten skriver:
”Trots upprepade påpekanden från rättens sida om att omständigheter som saknar direkt relevans för den straffrättsliga prövningen inte bör dras in i målet samt om att bevisning om vilka uppgifter som olika personer ska ha lämnat bör ske genom förhör med personerna, har försvararen framhärdat i att föredra uppgifter ur ovan nämnda skriftliga handlingar.”
Tingsrätten fortsätter:
”Dessutom har A under sin sakframställan visat prov på bristande processrättsliga insikter genom att bl.a. trots upprepade påpekanden från rättens sida framhärda i att som bevisning åberopa skriftliga handlingar som återger uppgifter som olika personer vid vissa tillfällen skulle ha lämnat samt ge intryck av att tro att innehållet i förundersökningsprotokollet i dess helhet utgör processmaterial som är känt av rätten.”
Får 1 000 kronor i timmen
Hon har heller inte utnyttjat möjligheten till motförhör med något av vittnena i någon egentlig utsträckning, trots att det har funnits skäl för detta.
Tingsrätten skriver:
”Här redovisade omständigheter medför enligt tingsrättens bedömning att A (advokaten) vid utförande av sitt uppdrag har brustit i skicklighet och omsorg i sådan mån att timersättningen med stöd av 21 kap. 10 § andra stycket rättegångsbalken ska sättas ned till 1 000 kronor.”
