Efter att ha försökt få barn i sex år bestämde sig Sara och Tobias Andersson för att ställa sig i kö för att få adoptera. De hade då genomgått totalt tre försök med IVF-behandlingar.
I slutet av april förra året fick paret besked från sin adoptionsbyrå om att de hade kommit så långt att de fick ställa sig i kö i ett särskilt land. Samma dag ringde en familjerättshandläggare från socialförvaltningen i kommunen och berättade att en ung gravid kvinna bestämt sig för att adoptera bort sitt barn och att paret kunde få göra en nationell adoption, det vill säga adoptera ett omyndigt barn med hemvist i Sverige.
I maj 2010 träffade paret Viktors biologiska mamma med anledning av att hon var gravid och ville adoptera bort sitt barn.
– Hon uttryckte att hon var mycket säker på sin sak, att hon gjorde ett val baserat på sitt eget bästa, säger Sara Andersson.
Den första juni 2010 ringde en sjuksköterska till Tobias när han var på väg till jobbet.
– Ni har fått en liten pojke, sa hon och lyckan var total, berättar Sara.
Efter Viktors födsel placerades han i en säng i väntan på Sara och Tobias. Fyra timmar senare fick Viktor träffa sina tilltänkta adoptivföräldrar.
– Vi var de första föräldrarna han fick träffa. Hans biologiska pappa var inte i närheten och hans födslomor ville inte hålla honom hos sig, säger Tobias.
Trots att Sara och Tobias inte är Viktors biologiska föräldrar kände de oerhört starkt för honom direkt.
– Jag kan inte tänka mig att man kan känna mer än vad vi gjorde för ett barn, här har biologiska band ingen betydelse, säger Sara.
Efter en natt på BB fick paret åka hem med Viktor. De fick vid denna tidpunkt inga klara besked om hur lång tid adoptionsprocessen skulle ta. Trots det kände de sig ändå trygga med att socialsekreteraren tidigare sagt att den biologiska mamman var säker på att hon ville adoptera bort sitt barn.
– Det pratades om tre till fyra månader, men det handlade om antaganden. Det var ingen på socialen som kunde ge oss några klara besked, säger Sara.
I augusti förra året skrev Viktors biologiska mamma under ett samtycke till adoption och ju längre tiden gick desto säkrare blev paret på att de skulle få adoptera Viktor.
– Vi trodde att vi bara väntade på att formaliteter skulle bli kara och planerade för vår framtid som familj.
Föräldrabalken ger de biologiska föräldrarna rätt
I februari i år, åtta månader efter att Viktors föddes, kom beskedet om att den biologiska mamman hade ångrat sig och dragit tillbaka sitt medgivande till adoption.
För Sara och Tobias kom beskedet som en chock. I lagens mening, 4 kap. 5 a § Föräldrabalken, är de inte att betrakta som Viktors föräldrar eftersom adoptionsprocessen inte var helt klar vid denna tidpunkt. Lagen ger istället föräldrarna med biologiskt band till pojken rätt.
– Vad betyder de biologiska banden för den biologiska pappan när han inte ens närvarade på förlossningen och vad betyder banden för de biologiska föräldrarna när ingen av dem hörde av sig och frågade hur Viktor mådde, frågar sig Sara.
Både Sara och Tobias är förvånade över att den biologiska mamman ångrade sig efter så lång tid, speciellt med tanke på att hon enligt dem inte har brytt sig om Viktor tidigare.
– Vi sa från början att vi ville ha en öppen adoption där den biologiska mamman var välkommen hit för att träffa honom. Trots det har hon inte hört av sig en enda gång för att fråga hur han mår, inte så mycket som ett sms.
Både Sara och Tobias har ifrågasatt hennes beslut att dra tillbaka sitt medgivande till adoption.
– Jag har frågat varför hon har ändrat sig så sent. Om hon var osäker, varför sade hon ingenting tidigare, säger Tobias.
Den biologiska mamman uppger att valet att adoptera bort sin son var fel och att hon ångrade sig.
– Jag har sympati men tycker inte att de biologiska föräldrarna är några oskyldiga offer. Jag kommer aldrig kunna förstå hur de kunde vänta så länge med att bestämma sig för att de ville ha honom, säger Sara.
Inga tidsangivelser satta för att kunna ångra sig
Enligt Gunilla Cederström, utredare på Socialstyrelsen, finns det ingen direkt tidsangivelse i lagen vad gäller att ta tillbaka sitt medgivande för adoption.
– Såvitt jag kan bedöma utifrån tidigare rättsfall så kan en vårdnadshavare ta tillbaka sitt samtycke till dess att adoptionen är genomförd, det vill säga när rätten har beslutat om adoptionen och domen vunnit laga kraft.
När paret har frågat socialförvaltningen i kommunen varför adoptionsprocessen tog så lång tid svarar de att ”vi vet ju inte vad som hade hänt om processen gått fortare, om mamman tvingats svara definitivt i ett tidigare skede”.
En vecka efter beskedet från socialsekreteraren träffade Sara och Tobias den biologiska mamman för att påbörja processen att hjälpa Viktor att knyta an till henne.
– Det kändes som ett hån. Vi skulle hjälpa henne att knyta an till vårt älskade barn, som de nu ville ta ifrån oss, säger Sara.
I mars inleddes perioden där Viktor fick lära känna sin biologiska mamma på allvar, en period som paret upplevde som mycket tuff och känsloladdad.
– Så här i efterhand fattar jag inte att vi stod ut. Varje dag kändes det som om vi svek honom, säger Sara.
I april flyttade Viktor till sin biologiska mamma. Hans biologiska föräldrar har nu delad vårdnad om honom.
– Detta är inte det som är bäst för Viktor, han hade det bra och var trygg hos oss, säger Sara.
Förändringar i lagstiftningen
Enligt Sara och Tobias ser lagen inte till barnets bästa utan enbart till den biologiska förälderns rätt med de biologiska banden som argument. Sara och Tobias vill därför se en förändring i lagstiftningen som istället tar hänsyn till vad som är bäst för barnet.
-Vi säger inte att en ensamstående tjej som en gång velat adoptera bort sitt barn är en olämplig mor men vi vill att lagen ska kräva en ordentlig utredning för att se vad som är bäst för barnet.
De vill även att en tidsangivelse ska sättas för hur lång tid en adoptionsprocess får ta. Enligt Sara och Tobias bör tiden baseras på ett spädbarns utveckling. Detta då barn under fyra månader finner trygghet i att få sina behov tillgodosedda, mer än till någon särskild person, till skillnad från barn som är äldre än fyra månader.
– Ju längre tiden går desto större roll spelar ett eventuellt uppbrott för ett barn, säger Sara.
Sara anser att det i dagens Sverige finns en stark tro på de biologiska banden, att det bästa för ett barn är att bo med sina biologiska föräldrar. Så är det inte menar Sara som berättar att hon själv är uppvuxen i ett hem präglat av alkoholism, svek och bråk.
-Jag har visserligen inga frågor om var jag har mitt biologiska arv men min trygghet och styrka finner jag inte i min biologiska familj utan hos människor som brydde sig om mig under min uppväxt och som fortfarande gör det.
Därför är det enligt Sara inte alltid det bästa för ett barn att bo med sina biologiska föräldrar.
– Jag sätter omsorg och hjärta långt före släktskap och blodsband.
Sara och Tobias vill nu därför att socialtjänsten i Viktors nya hemkommun noga följer upp den biologiska familjen för att säkerställa att Viktor har det bra.
-Vi är inte ute efter någon hämnd på henne även om hon gjort oss fruktansvärt illa, säger Sara.
Paret hoppas på att få hålla kontakten med Viktor även om lagen inte ger dem rätt till det.
– Vi är helt beroende av de biologiska föräldrarnas vilja när det gäller kontakt med Viktor, vi har ingen rätt till någonting, säger Sara.
Samtliga personer i artikeln heter egentligen något annat.
