De senaste 30 åren har andelen anmälda fall med egenmäktighet med barn fördubblats vart tionde år. 2000 anmäldes 812 fall och 2010 var den siffran uppe i 1718, alltså ett nytt fall var femte timme. Hur många barn det egentligen rör sig om vet man inte eftersom ett fall kan vara allt från ett enskilt barn till en syskongrupper på upp till fem-sex barn, dessutom misstänker man att mörkertalet är stort. Omkring en tiondel av de anmälda fallen blir ett ärende för UD då man misstänker att de barnen förts utomlands. För några av dem innebär det att de aldrig mer kommer tillbaka till sin andra vårdnadshavare.
När ett barn försvinner tillsammans med en vårdnadshavare saknar polis och åklagare rätt verktyg för att prioritera brottet. Så länge föräldern har vårdnaden om barnet och man inte har skäl att misstänka att barnet är fört utomlands kan polis och åklagaren i princip inte göra någonting. För barnens skull är det därför viktigt att vi skyndsamt får till en bred straffskärpning för egenmäktighet med barn så att även vårdnadshavare kan dömas. Dessutom ska inte nationsgränserna vara avgörande för rubriceringen av brottet. För ett barn är det faktum att det plötsligt rycks upp från sin invanda miljö och skiljs från kompisar, dagis eller skola, och en av sina vårdnadshavare traumatiserande. Detta oavsett om det är 2, 20, eller för den delen 200 mil, som barnet förs. Naturligtvis påverkar det barnet mer om det förs till en annan kultur och ett land med ett språk som barnet inte är bekant med. Men handlingen är från början så kränkande mot barnet att det enligt vår mening ska anses som egenmäktighet med barn, grovt brott.
Just nu finns betänkandet SOU 2011:85, ”Fridkränkningsbrotten och egenmäktighet med barn”, ute på remiss. I kapitlet om egenmäktighet med barn, som vi fokuserat på, står det på sidan 154, första meningen: ”Vad som gäller i fråga om barns boende och umgänge är av avgörande betydelse för bedömningen av om ett barn ska anses egenmäktigt skiljt från sin vårdnadshavare”. I tredje stycket står det: ”Om barnets ena vårdnadshavare håller kvar barnet efter en umgängesperiod kan det ifrågasättas när agerandet ska anses vara olovligt enligt 7 kap. 4§ brottsbalken.”.
Vi reagerar på de här två formuleringarna. Första meningen tar sikte på att förtydliga att det ska vara en skillnad mellan boende och umgängesförälder. Den andra meningen tar sikte på frågeställningen när en umgängesförälder ska bära straffansvar för en brottslig handling. Här är det viktigt att påpeka att två samlevande föräldrar, föräldrar som har barnen växelvis, eller en boendeförälder inte anses vara umgängesföräldrar. Umgängesförälder är den som exempelvis träffar sitt barn varannan helg.
Antalet barn som kommer få det skydd som vi efterfrågar är enligt betänkandet med andra ord begränsat. Dessutom är det begränsat till att gälla en kortare period åt gången. Vår uppfattning är att barnets skydd måste vara fullgott hela tiden oavsett vem av vårdnadshavarna barnet är hos.
En annan konsekvens av lagförslaget är att det blir mer att ”vinna” på att vinna en vårdnadstvist. Ju mer en part har att vinna på en tvist desto lättare är det att ta steget till att inleda en. Antalet vårdnadstvister har de senaste fem åren ökat med över 30%. Risken att den här ökningen håller i sig och kanske blir ännu kraftigare är överhängande med det nya lagförslaget. Vi behöver istället en lagstiftning som inte är konfliktdrivande i sin natur och gäller barnets båda vårdnadshavare i samma utsträckning.
Vi välkomnar föreslagen straffskärpning av 7 kap. 4§ brottsbalken då den nuvarande lagstiftningen är verkningslös. Att ett barn kvarhålls efter umgängestidens slut är inte förenligt med barnets bästa. Vidare är det ett trots mot den andre föräldern samt avtal eller dom och ska således innebära straffansvar. Det är dock svårt att finna några skäl till varför barnet inte ska ha samma skydd och rättigheter när det är med sin boendeförälder, eller varför barn som har växelvis boende helt ska exkluderas från skyddet. Därför kommer vi verka för att den nya lagstiftningen likställer barnets vårdnadshavare inför lagen och ger dem samma skyldigheter inför sitt gemensamma barn. Det är bland annat genom det vi uppnår det jämställda föräldraskapet.
Hanns Boris, Pappa-barn Sverige
Lennart Gunnarsson, Pappaliv
Bild: Joakim Eriksson, ateljedigital.se
