Sveriges Advokatsamfundet riktar skarp kritik mot Kriminalvårdens beslut om de intagnas medel.
Mia Edwall Insulander pekar dels på de intagnas grundläggande fri- och rättigheter dels på att försvararen kan tvingas agera bank åt klienten.
Sveriges Advokatsamfund riktar kritik mot Kriminalvårdens beslut att intagna i häkte eller anstalt inte ska få ta emot eller inneha andra pengar än den som kommer från Kriminalvården.
Generaldirektör Mia Edwall Insulander, som signerar yttrandet till Kriminalvården, skriver att detta i praktiken innebär att häktade i många fall tvingas klara sig på 90 kronor i veckan i häktesbidrag, eftersom alla häkten inte erbjuder möjlighet för de häktade att arbeta och därmed själva tjäna pengar till sina utgifter.
Hon noterar även att de intagna på anstalt är dessutom begränsade till en intjäningsmöjlighet genom arbete, studier eller annan ordnad sysselsättning på 13 kronor i timmen.
”Enligt Advokatsamfundets uppfattning är skälen för beslutet svåra att förstå utifrån den problembild som beskrivs”.
Samtidigt skriver Mia Edwall Insulander att samfundet har förståelsen för att det av säkerhetsskäl kan finnas anledning att i vissa särskilda fall begränsa en intagens medel på häkte eller anstalt.
Syftet som Kriminalvården beskriver där man vill ”ha en fullständig kontroll av privata insättningar för att uppnå nödvändig sårbarhet av penningmedel” anser samfundet förefalla varken ”ändamålsenligt eller proportionerligt utifrån de faktiska effekter beslutet kommer att ha för de intagna och deras starkt beskurna möjligheter att kunna disponera över sina egna ekonomiska tillgångar under tiden som frihetsberövade”.
Anhöriga tvingas redan identifiera sig
Advokatsamfundet pekar på att anhöriga eller andra som hittills har satt in pengar på en intagens konto som administreras av Kriminalvården har redan behövt identifiera sig och överföringarna har därmed varit spårbara.
Advokatsamfundet ifrågasätter att gällande penningtvättsreglering skulle ställa sådana krav som motiverar Kriminalvårdens åtgärder.
”Penningtvättslagen ställer upp ett antal krav på verksamhetsutövare för att undvika dessa – utifrån särskilda riskfaktorer i det enskilda fallet – utnyttjas i penningtvättssyfte. I detta fall tycks samtliga intagna bedömas utifrån en och samma högriskfaktor, vilket inte är acceptabelt”.
Samfundet ställer sig även frågande om Kriminalvårdens beslut står i överensstämmelse med enskildas grundläggande fri- och rättigheter.
Oskyldighetspresumtionen
Beslutet torde även strida mot innebörden av oskyldighetspresumtionen i förhållande till de som är häktade, uppger Samfundet.
”Eftersom dessa personer ännu inte är dömda, kan det starkt ifrågasättas om det är rimligt och proportionerligt att dessa i princip inte får förfoga över några penningmedel alls”, skriver Mia Edwall Insulander och menar att en modern och effektiv kriminalvård måste kunna säkerställa de intagnas intressen och rättigheter.
Samfundet pekar även på att det finns en risk att ”advokaten i strid med advokatetiska regler kommer att få agera bank åt klienten, vars medel inte kan överföras på anvisat sätt”
