Onsdagen den 17 mars skrev journalisten Hannes Råstam på DN Debatt att polisen undanhållit avgörande bevis i en av mordutredningarna rörande Thomas Quick. Nyheten ledde till rubriker i så gott som alla svenska tidningar, och till radiodebatter med bland andra Hannes Råstam, överåklagare Björn Ericson och den tidigare åklagaren Sven-Erik Alhem.
På torsdagskvällen meddelade Statens Kriminaltekniska Laboratorium, SKL, att de ”benrester” som använts i en av rättegångarna mot Quick i själva verket inte var ben. Beskedet förvånade till och med Thomas Quicks, numera Sture Bergwalls, egna advokater. På lördagen, vid Föreningen Grävande Journalisters årliga seminarium, berättade Hannes Råstam om upptakten till de dokumentärer som skulle leda till att Sture Bergwall beviljades resning.
– Sverige har inte haft någon stor rättsskandal som bygger på falska erkännanden i Sverige. Människan gör väldigt konstiga saker, om jag har en drivkraft så är det att förstå varför folk gör som de gör, berättade Hannes Råstam, som nominerats inför kvällens utdelning av Guldspaden.
Hannes Råstam är inte den första som ifrågasatt Quicks erkännanden. Advokat Pelle Svensson hävdade redan under 90-talets andra hälft att fallet var en skandal under uppsegling. Kriminalkommissarien Jan Olsson, som medverkat i två av mordutredningarna, berättade i början av 00-talet att det funnits en ”omedveten strävan” att bekräfta den första morddomen. I augusti 2002 skrev Jan Guillou i SvD att ”journalisterna har i huvudsak föredragit historien om den människoätande seriemördaren framför historien om en pedofil mytoman med terapiminnen.”
Till kritikerna hör också Leif GW Persson som granskat domarna tillsammans med psykiatern Ulf Åsgård. Svea hovrätts resningsbeslut var, menade Leif GW Persson, upptakten till den största rättsskandalen i svensk rättshistoria.
Hannes Råstam hade hört båda sidorna. Han hade varit i kontakt med Pelle Svensson, som ville att han skulle intressera sig för fallet. Han hade också, som han beskriver saken, ”bombats” med information av Dalademokratens kriminalreporter Gubb-Jan Stigson, som ville att Råstam skulle avslöja de lögner som spreds av Jan Guillou och Leif GW Persson.
– Jag hade ingen aning alls om Quick var skyldig eller inte, men tänkte att det kunde bli en intressant dokumentär med många intressanta människor.
Råstam skrev till Sture Bergwall och berättade att han ville träffa honom helt förbehållslöst. Sture Bergwall hade då inte pratat med journalister på sju år. Han hade däremot sett en av Råstams tidigare dokumentärer, och upplevt honom som ”lyhörd, lågmäld och seriös”.
– När han skrev till mig ville jag ”prova” möjligheten, jag såg ett kanske, kanske. Men jag hade inte mera bråttom än att jag sade att ”först skall jag se Tour de France, en cykeltävling på tre veckor. Sedan kan vi träffas”, säger Sture Bergwall.
Hannes Råstam minns att de pratade i två timmar första gången de träffades. Och att Sture Bergwall stod fast vid sina erkännanden.
– Jag tyckte det var helt obegripligt. Han var så in helvete normal.
Hannes Råstam hade sett filmerna där Quick vallades runt i skogen. Råstam påpekade att han såg uppenbart påverkad ut och att man hela tiden gav honom tunga mediciner. Han frågade också om det haft någon betydelse för erkännandena.
– Hannes Råstam var den förste som överhuvudtaget nämnt detta med narkotikan – den som var min förklaring till hur det blev som det blev. Jag hade under de sju tysta åren inte trott det vara möjligt att visa på och förklara mina erkännanden utifrån detta.
– Jag såg på Hannes, jag tänkte efter ett kort ögonblick och så sa jag: ”Om det är så att jag erkänt falskt så måste jag ha en bra advokat, om jag skall ge en annan version så måste jag veta att det finns ett gott stöd.”
De skildes åt. Klockan sex samma dag ringde patienttelefonhytten. Hannes Råstam undrade om de kunde ses dagen därpå. Sture Bergwall hade då bestämt sig för att bryta tystnaden.
– Jag svarade Hannes ”Kom imorgon”. När vi lagt på gick jag en korridor ned till mitt rum. Jag knöt min näve, höjde den och sa högt för mig själv ”Ja, jaaa!”. Lättnaden var enorm.
I december 2008 sändes den dokumentär där Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden.
– Jag har inte begått något av de mord som jag är dömd för och jag har heller inte begått något av de andra morden jag erkänt, sade han inför tv-kameran.
Den 17 december 2009 beviljade Svea hovrätt resning i målet rörande mordet på den israeliske turisten Yenon Levi. På lördagkvällen den 20 mars tog Hannes Råstam emot Guldspaden i kategorin riks-tv.
Tisdagen därpå trädde Christer van der Kwast, som åtalat Sture Bergwall för de åtta mord han dömts för, fram i Lars Adaktussons program Angeläget. Han höll fast vid att Svea hovrätts resningsbeslut inte var ”särskilt välgrundat”, och att Quicks skuld var bortom rimligt tvivel styrkt med de förutsättningar som gavs:
– I dag ska man nog vara försiktig med att förutse att allting plötsligt ska gå åt andra hållet. Här ska alltså inte bara resning beviljas i åtta mord, utan han ska också frikännas i en kommande rättegång.
För drygt sju år sedan sändes Hannes Råstams första reportage om ”fallet Ulf”. Fallet nämns uttryckligen i förra Justitiekanslern Göran Lambertz omstridda rapport Felaktigt dömda från 2006.
Rapporten resulterade i att flera domare, bland andra nuvarande JK Anna Skarhed, pekade ut Lambertz som ”oseriös”. Professor Christian Diesen var en av de som stämde in i kritiken. I Svensk Juristtidning skrev han att det saknas ”varje bevis för att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser”. Han menade också att dåvarande justitiekanslern anslutit sig till journalistkårens populism:
”Sedan Jan Guillous framgång med Keith Cederholm och särskilt efter Dick Sundevalls motsvarande framgång med Rahman tycks varje machojournalist med självaktning odla drömscoopet att få en ”oskyldig dömd” friad” (SvJT 2006-07 s 231).
Hannes Råstam hoppas nu att fallet Quick ska leda till en förnyad diskussion om rättssäkerhet:
– JK:s utredning felaktigt dömda ledde till att hela domstolsväsendet hatade Göran Lambertz, men i stort sett inte till något annat. Man såg ju ingen ödmjuk debatt eller intern diskussion. När det står klart att man dömt en oskyldig person för åtta mord, tror jag det blir väldigt svårt att inte föra den här diskussionen internt.
Läs också:
Quickdomare trädde fram i SVT Debatt
Roberth Nordh: ”Svårt ifrågasätta expertvittnen”
Forskare: Uppmärksammade mål skapar panik i medierna
”Quick har varit mångas livsprojekt”
Bevisen mot Quick
Fredrik Svärd
Chefredaktör
