Promenaden längs kanalen i Södertälje känns nyttig trots att det är kyligt och snålblåsten ihärdigt tycks leta sig in mot kroppen. Ett meterologiskt anfall mot en oskyldig vandringsman på jorden eller – lite närmare geografiskt placerad – i kringlans stad. Jag märker att jag går liksom mitt i rocken för att söka bibehålla nödvändig kroppsvärme. Toppluvan skyddar nöjaktigt huvudet från att bli helt urblåst; lite tankeförmåga finns alltjämt kvar, tror jag, där under.
Har nyss deltagit i ett tvådagars seminarium när BOJ (Brottsofferjourernas Riksförbund) firat tjugoårsjubileum och lyssnat till många kloka ord om hur människor som drabbas av brott kan få stöd. Och det värmer mitt hjärta att så många vill och kan hjälpa brottsoffren! Ibland kan vi alla behöva stöd. När helt oskyldiga barn mördas eller våldtas. Då blir envar av oss i någon slags känslomässig bemärkelse brottsoffer. Jag tänker särskilt på Arboga-och Englamålen. Ingen kan vara opåverkad av vad som inträffat. Själv känner jag mig djupt tagen. Och ändå är jag bara ett av väldigt många ”brottsoffer” på avstånd.
För föräldrar och anhöriga till våldsdödade barn finns inga skyddande avstånd. Där är sorgen synnerligen nära och livslång. Att försöka ”gå vidare i livet” med sorgen är självfallet ingen lätt vandring för de närstående. Inte tillnärmelsevis att jämställa med min kylslagna men enkla promenad längs kanalen i Södertälje.
Alla ideella krafter behövs för de äkta brottsoffren. Samtidigt återstår mycket att förbättra för att hela resan från ”ax till limpa” inom rättsapparaten ska fungera bättre överallt i Sverige. Utfallet ska inte vara beroende av enskilda befattningshavares individuella skicklighet och entusiasm. Hela rättsapparaten ska överallt lysa välkomnande som en grön oas. Det är alla brottsoffer värda.
Ett annat uppmärksammat mål, dödsskjutningen i Rödeby, har i dagarna avgjorts i skånska hovrätten. I Rödebymålet finns egentligen bara brottsoffer, om man ser på frågan i vid bemärkelse. Samhället självt befinner sig här på något sätt på den anklagades bänk. Nästan alla vet vad som hände. Mannen på en gård i Rödeby väcktes bryskt mitt i natten och fredade beväpnad med ett hagelgevär under dramatiska former sin familj från ungdomar som utrustade med påkar fanns på gårdsplanen utanför hans bostad. Det slutade så illa att mannen sköt ihjäl en ung pojke och svårt skadade en annan. Den nattliga tragedin har onekligen engagerat allmänheten. Det är inte konstigt mot bakgrund av alla de speciella omständigheterna, inte minst att det uppenbarligen förekommit ett otillräckligt skydd av familjen från polisens sida. Redan reaktionerna på min blogg, (http://blogg.expressen.se/svenerikalhem), visar vilka känslor fallet har väckt och hur människor tycker olika om vad som är ”rätt och fel”. Många talar sig varma för en frikännande dom, medan det också finns någon som tycker att det borde bli livstids fängelse för mord. Även Blekinge tingsrätt och hovrätten har gjort sinsemellan skilda bedömningar.
För egen del tycker jag att hovrätten resonerat klokt och ”rätt”. Hovrätten har – i motsats till tingsrätten – funnit att den tilltalade under händelseförloppet varit i sådan grad medveten om vad han gjort, att det inte på denna grund kan uteslutas att han hade uppsåt. Och – har hovrätten fortsatt – någon annan omständighet föreligger inte som skulle kunna innebära att hans skott mot ungdomarna inte skulle ha skett uppsåtligen. Även hela nödvärnsproblematiken analyseras ingående av hovrätten liksom betydelsen av gärningsmannens psykiska tillstånd.
Unikt för målet är att hovrätten kommer fram till att mannen ska vara fri från påföljd. Ett sådant resultat kan, åtminstone till en början, sannolikt kännas stötande när det gäller så allvarlig brottslighet. Har man, som hovrätten gjort, väl kommit fram till att det inte varit fråga om nödvärn med ett frikännande som resultat, känns det säkert för många onaturligt att det inte följer någon påföljd alls. Men ju fler gånger man läser hovrättens domskäl desto lättare blir det att fullt ut ansluta sig till det ovanliga domslutet. Det har jag gjort.
Jag är glad över att Blekingedomstolens orealistiska avgörande nu hamnat i skymundan och finns i bakgrunden endast som en blekt gulnad och betydelselös rättsakt. I alla fall så länge målet inte aktualiseras också i Högsta domstolen. Men det tror jag inte blir fallet. Vem skulle vilja söka föra talan mot en så bra dom?
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se
