I den pågående debatten kring det så kallade Rödebymålet har det flitigt talats om den ”lucka i lagen” som sägs existera i den situationen att en tilltalad (1) anses ha lidit av en allvarlig psykisk störning vid brottets begående, men (2) den inte anses lida av en sådan störning vid domstillfället. ”Luckan” skulle då bestå i att personen varken kan dömas till fängelse (när den led av en allvarlig psykisk störning vid brottet uppställs i brottsbalken 30:6 ett fängelseförbud) eller till en vårdpåföljd (eftersom det inte fanns en tillräckligt allvarlig störning vid domstillfället, och därmed inte ett tillräckligt framträdande vårdbehov). För domstolen återstår då, om personen skulle fällas för brottet i fråga (vilket vi ju i just Rödebyfallet ännu inte vet), att välja mellan ett begränsat antal påföljder av mindre ingripande art. Därför kan regleringen, i vissa både särpräglade och sällsynta fall, leda till resultat som kan framstå som märkliga om de inte ses i ett större perspektiv. Därav debatten, när det rättspsykiatriska utlåtandet i Rödebyfallet kom och möjliggjorde just denna ”lucka” för den tilltalade.
Men beskrivningen ”lucka” är i sammanhanget både missvisande och farlig: ”lucka” låter som att där skulle finnas något slags brist, att någonting fattas, men den ”lucka” som vi här pratar om är en brist bara om vi vore i en stat med en närmast totalitär syn på förhållandet mellan staten och individen, den typ av stat som jag kan garantera att mycket få personer i dagens Sverige skulle vilja leva i. Därför är det viktigt, inte minst i den offentliga debatten, att se sakerna i ett perspektiv som också innehåller grundläggande principer. Utifrån sådana större perspektiv är ”luckan” i stället något som skall försvaras och värnas.
Jag ska förklara varför. Vi behöver börja med att skilja mellan saker och saker, och komma ihåg för det första att en central uppdelning i straffrätten är den mellan skuld och icke-skuld, för det andra att det måste göras skillnad mellan bedömningar som har att göra med det förflutna och bedömningar som har att göra med framtiden.
Straffrätten bör, och det lär vi kunna vara eniga om, bygga på grundprincipen att den som vid brottet saknade skuld inte får straffas. Det här är en bedömning som görs vid rättegångstillfället, men den rör det förflutna: det handlar om en bakåtblickande bedömning. Förklaras någon ha lidit av en allvarlig psykisk störning anses den per definition sakna sådan skuld, och konsekvensen är att personen inte rätteligen får straffas. Därmed har vi – med den bedömning som gjordes i den rättspsykiatriska undersökningen av den tilltalade i Rödeby – klarat av den första biten av ”luckan”. Det handlar om en fundamental princip: ingen skuld, inget straff. Personen bedöms ha varit vad som med en juridisk term brukar kallas för ”otillräknelig”, och därmed skuldfri.
Här behövs ett förtydligande. Sverige har nämligen en nästan unik reglering, internationellt sett, på detta område: i Sverige kan faktiskt också den som är otillräknelig – till skillnad från i nästan alla andra länder – ådömas straff. I svensk rätt finns i stället en urvattnad version av tillräknelighetskravet i det fängelseförbud som jag nämnde ovan: det är tillåtet att utdöma straff, men inte fängelsestraff. Denna udda svenska reglering får nog ses som en historisk kvarleva från ingenjörskonstens tidevarv, då staten ansågs ha en långtgående rätt att försöka bygga om både samhälle och individ till det bättre. Man såg heller inte så mycket av motsatsställning mellan stat och individ: staten ville ju individens bästa. Ett sådant synsätt har i dagens Sverige tonats ned till rimligare proportioner, och om den straffrättsliga hanteringen av otillräkneliga borde ändras i någon riktning, så borde det vara i riktning mot att inte alls får ådömas straff – eftersom personerna saknar skuld – utan bara andra påföljder.
Den andra komponenten i ”luckan”, om vi återgår till problemtiken i Rödebyfallet, har att göra med samhällets rätt att döma personen i fråga till en frihetsberövande vårdpåföljd. Här handlar det inte längre om att se bakåt och leta efter skuld – den biten har vi redan klarat av – utan i stället om bedömningar som rör personens framtid. Frihetsberövande vårdpåföljd får utdömas bara om det anses finnas ett tillräckligt stort behov av vård. Den tilltalade i Rödebyfallet ansågs vid den tidpunkt som här är aktuell, rättegångstillfället, inte lida av en allvarlig psykisk störning. Alltså bedömdes det saknas behov av sådan tvångsvård. Då finns det heller inte någon rätt för samhället att utdöma den. Någon sådan rätt bör inte heller finnas.
Därmed är hela ”luckan” avklarad. Beskrivningen i debatten är på ett sätt korrekt: det kan finnas fall som varken kvalificerar sig för fängelsestraff (eftersom personen led av en allvarlig psykisk störning vid brottets begående) eller vård (eftersom den inte led av en sådan störning vid rättegångstillfället). Värderingen, däremot, är inte korrekt: den så kallade ”luckan” är något som bör värnas i stället för att utmålas som en risk eller en brist. Skiljer vi på de olika frågorna – eftersom de måste skiljas på – bör vi i stället vara tacksamma för att grundläggande principer respekteras.
Det framstår som lite skrämmande att en sådan fråga som denna ”lucka” får så stor uppmärksamhet i media. Frågan är principiellt viktig, men det är mycket sällsynt att en allvarlig psykisk störning så snabbt (mellan brottet och rättegångstillfället) avtar. Det antal fall som frågan aktualiseras i är alltså litet. I fråga om hur samhället bör handskas med psykiskt störda individer, både inom ramen för straffrätten och utanför den, finns på det praktiska planet betydligt större frågor att ta tag i.
Bild: Fredrik Olsson
