Har du, liksom jag, ibland svårt att få tillvaron att gå ihop? Räcker tiden inte till? Kräver jobbet för mycket men du ser ingen väg ut? Ger livet i familjen inte den avkoppling, näring och glädje som du hade hoppats? Önskar du att relationen till dina barn var… ja, lättare? Är du frustrerad över skillnaden mellan ditt äktenskap eller samboförhållande och vad du hade hoppats på? Är relationer till andra ofta plågsamma och jobbiga? Är du ofta stressad, sover dåligt, har ont någonstans? Är du rent av nedstämd och olycklig? Känns det som om livet på något vis går dig förbi, mitt för näsan på dig, utan att du vet hur du ska få fatt i det?
Om du svarade nej på samtliga frågor så är du att gratulera. Du tillhör i så fall en exklusiv minoritet i vårt samhälle.
De flesta av oss brottas med denna sorts problem så gott som dagligen, mer eller mindre framgångsrikt. Det är dock inget som människor brukar berätta om spontant. Det ligger ett starkt kulturellt tryck på oss att vara såväl lyckade som lyckliga idag.
På Östermalm, där jag bor, är alla att gratulera. Alltid lika glada, positiva, pigga, framåt, nöjda och lyckliga om man frågar. Jag tror knappt att jag träffat en olycklig människa sedan jag flyttade hit för femton år sedan. No worries, livet är toppen, allt under kontroll. (Naturligtvis är detta till betydande del en synvilla som beror på att folk inte berättar vad som helst för vem som helst. Men jag hoppas att den som inte mår bra har någon att tala med om det, för ofrivillig ensamhet medför en lika stor hälsorisk som t ex rökning och kraftig övervikt).
Statistiken säger annorlunda, liksom e e cumming (”most men lead lives of quiet desperation”). Depression och ångestsjukdom hör till de stora folksjukdomarna och drabbar kanske 30-40 procent av den vuxna befolkningen någon gång i livet, dessutom är de ofta mer eller mindre kroniska. Det är en gradvis övergång från lättare subjektivt lidande till svåra och handikappande psykiatriska sjukdomstillstånd. Långt fler än dessa 30-40 procent mår psykiskt dåligt av och till, somliga nästan för jämnan. Vi rör oss alla kontinuerligt fram och tillbaka längs detta kontinuum i takt med våra levnadsomständigheter och vår förmåga att hantera dessa. Den ”lättare” (förfärligt ord i sammanhanget) psykiska ohälsan anses ha trefaldigats i den yngre befolkningen de senaste trettio åren vilket inte bådar gott inför framtiden; de yngre blir äldre och utgör efter hand en allt större del av befolkningen.
I skolan synes man alltför sällan lära sig särskilt mycket om psykisk hälsa eller dito ohälsa. Det finns emellertid exempel på goda undantag, så det jag skriver nedan gäller inte alla skolor och inte alla lärare. Visst försöker skolan ibland med projekt om kompisskap, mobbing och ”EQ” men de flesta elever verkar inte förstå syftet. Det är litet sorgligt att se alla dessa vid skolstarten glada, livliga och förväntansfulla sexåringar som 9-12 år senare matas ut i form av uttråkade, trötta, stressade och olyckliga tonåringar som förlorat sin självkänsla, sin tro på skolan och sin lust till livet, och som många gånger har obefintlig koll på hur man skapar ett gott liv eller ens verkar medvetna om frågan. Borde det inte vara spännande och jätteroligt att gå till skolan på morgonen (nåja, för det allra mesta i varje fall)? Hör det inte till skolans viktigaste uppgifter att ge alla elever en känsla av att de duger, att framtiden är ljus och livet ett spännande äventyr?
Höjdpunkten synes idag bestå i att på examensdagen packad, halvnaken, skrålande och vrålande åka stan runt på ett vingligt lastbilsflak, till musiknivåer som riskerar generera plågsam tinnitus för resten av livet. Eller åka i fönstret utanpå en bil i samma tillstånd. Båda varianterna med risk för livet. Hallå polisen, var är ni? Jag har länge undrat om någon student ska behöva dö för att ni ska börja bry er. Med risk för att härmed utse mig själv till landets största glädjedödare och surskånk undrar jag om inte skolan och hemmen med tolv år på sig skulle kunna väcka intresse för ett något mer sofistikerat firande? Man behöver knappast vara kultursnobb för att beklämd vända bort blicken från eländet.
Därför följer här ett anspråkslöst förslag till Skolverket gällande ny övergripande målsättning för skolan (jag vet inte hur den nuvarande målsättningen ser ut men ser inga uppenbara tecken på att nedanstående skulle ingå):
• Lära barnet om grupprocesser och grupptryck. Barnet ska vara medvetet om, känna igen, förstå, kunna hantera, kunna stå emot, kunna säga nej till alla former av grupptryck.
• Barnet ska vara minst lika levande och vitalt när det lämnar skolan som när det började.
• Förmedla en känsla för vilken oerhört värdefull gåva livet är. Samt en känsla av tacksamhet för allt man har och får, över att finnas till och få ta del av livets rikedom. Inte på så vis att man ska stå med mössan i hand och buga för överheten, utan som en övergripande livskänsla. Därför att en människa för vilken allt är eller bör vara en rättighet som tillkommer honom eller henne, och som därför inte ser anledning att känna glädje och tacksamhet för något, psykologiskt sett är en mycket fattig människa oavsett tillgångar. Detta är inte en ovanlig problematik idag.
Jag kompletterar med ett mer konkret förslag till undervisningsprogram i skolorna, “Jakten på lycka”. Fritt efter Gordon Livingston, Trettio tuffa sanningar innan det är för sent (tänker du bara läsa en bok i år så är denna en värdig kandidat):
• Hur man undviker katastrofala misstag i valet av vänner och kärlekspartner.
• Vad är egentligen kärlek och lär man sig något alls om detta i våra vanligaste TV-serier?
• Vägledning om personlighetsstörning.
• Kännetecken hos människor med hög sannolikhet för att göra en illa.
• Egenskaper hos en god vän.
• Egenskaper hos en lyckad äktenskapspartner.
• Vänlighet, empati, äkthet, engagemang, ärlighet och hur man känner igen dessa egenskaper.
Därtill ett par gästföreläsare:
• Några personer som går igenom bittra skilsmässor och några som lever i långvariga och lyckliga relationer.
Massmedia och den kommersiella kulturen försöker ta vid där skolan misslyckats och eldar på efter bästa förmåga. Budskapen därifrån är i huvudsak två. För det första så är det fel på det mesta – ditt utseende, din bostad, dina relationer, dig själv. Kort sagt, varken du eller ditt liv duger. Det föreligger en brist. För det andra så finns det lyckligtvis en behändig lösning – konsumera mera. Kläder, kosmetika, nöjen, prylar, men också självhjälpsböcker, psykoterapeuter och otaliga råd av diverse förstå-sig-påare. Malcom Forbes lär ha yttrat att ”Den som tror att lycka inte kan köpas för pengar handlar på fel ställen”. Fyndigt, men fel. Det vore intressant att vetenskapligt studera huruvida alla de som i tidningsspalter och TV pytsar ut förment goda råd till befolkningen egentligen är ett dyft lyckligare än genomsnittet. Många är till exempel de som känner sig kallade att uppmana oss att leva i nuet, ”här och nu” som det heter. Människans avancerade hjärna ger oss en i djurvärlden unik förmåga att fantisera om framtiden, liksom att ångra oss och älta det förflutna. Att kunna lära av det förflutna för att förutse framtiden har naturligtvis varit en evolutionär fördel, men det medför också risker för vårt dagliga välbefinnande. Att ha förmåga att känna ånger, att kunna oroa sig för framtiden och att kunna planera in absurdum skapar lätt olycka om vi inte hanterar förmågorna klokt.
Men att leva ”här och nu” är ett mycket mer komplicerat prospekt än det i förstone kan te sig, av skäl som jag avser återkomma till.
Klicka här för att läsa mer om Michaels kurs ”Psykiatri för beslutsfattare”
