Riksåklagaren överklagar dom om polisens filminspelning som bevis

Riksåklagaren har överklagat hovrättens dom och beslut att inte låta en filminspelning från polisens kroppskamera utgöra bevisning. Enligt riksåklagaren bör Högsta domstolen tillåta bevisningen och besluta att rättegången i hovrätten ska tas om.

En man greps misstänkt för grovt vapenbrott. Ett halvautomatiskt skarpt skjutvapen hade påträffats vid en husrannsakan i mannens lägenhet. Mannen saknade tillstånd att inneha vapnet. Det fanns inte någon teknisk bevisning (DNA eller fingeravtryck) som kunde knyta honom till vapnet. I polisbilen på väg in till arresten pratade mannen med en polis om vapnet och uppgav vissa detaljer som stämde bra överens med det vapen polisen hittat i hans lägenhet. Mannen visste inte om att samtalet spelades in med hjälp av polisens kroppskamera.

Vägrade svara på frågor

Under förundersökningen och i rättegången i tingsrätten vägrade mannen att svara på frågor. Han uppgav istället ”inga kommentarer” på alla åklagarens frågor. En av de poliser som genomfört husrannsakan och hittat vapnet hördes i tingsrätten om vad mannen berättat för henne om vapnet. Mannen fälldes för grovt vapenbrott och dömdes till fängelse i 2 år.

I hovrätten ville mannen höras på nytt. Han uppgav då att det måste ha blivit ett missförstånd eftersom det vapen han pratat med polisvittnet om rörde sig om en luftpistol som är laglig att inneha. Han uppgav att en annan person, som besökt hans bostad kort tid före husrannsakan, kunde ha lagt dit vapnet utan hans vetskap. Åklagaren åberopade då uppspelning av det samtal som mannen haft med polismannen i bilen och som hade spelats in med polismannens kroppkamera. Hovrätten avvisade åklagarens bevisning.

Samtalet att jämställa med förhör

Enligt hovrätten var samtalet i polisbilen att jämställa med ett förhör. Mannen hade inte informerats om sin rätt att tiga och han biträddes inte av någon försvarare. Han var heller inte medveten om att samtalet spelades in. Dessa omständigheter utgjorde sammantaget sådana brister i de rättssäkerhetsgarantier som följer av bland annat rättegångsbalken och Europakonventionen att det redan på dessa grunder var uppenbart att bevisningen skulle bli utan verkan. Mannen frikändes då den övriga bevisning åklagaren åberopat enligt hovrätten inte motbevisade mannens påstående om att någon annan placerat vapnet i hans lägenhet utan hans vetskap.

Under hovrättsförhandlingarna hölls även förhör med två polismän som som uppgav att det inledningsvis var osäkert om den påträffade pistolen var riktig. Det var först efter flera kontrollfrågor till mannen samt närmare undersökning av vapnet som de förstod att det var en riktig pistol.

”YA- J bekräftade upprepat att den var riktig och skrattade. Han sa att det inte fanns någon kula i loppet men att det fanns fyra kulor i magasinet. Han hade inte provskjutit vapnet. Han sa också att han hade vapnet för att skydda sig själv. Enligt vittnena fanns det inget utrymme för missförstånd kring om det var ett riktigt vapen eller en luftpistol som de talade om”, framgår det av Riksåklagarens överklagande.

Vid en samlad bedömning fann hovrätten dock att polismännens uppgifter inte var tillräckliga för att binda mannen till vapnet och att utredningen tvärtom gav utrymme för en alternativ gärningsman.

Hovrätten konstaterade att mannen inte underrättats om att han var misstänkt för brott och inte biträddes av försvarare när han lämnade de initiala uppgifterna. Vad han sagt hade inte heller nedtecknats varför han inte haft möjlighet att granska uppgifterna och invända mot eventuella felaktigheter. De omständigheterna gjorde enligt hovrätten att polismännens uppgifter skulle värderas med betydande försiktighet.

Hovrätten menade vidare att polismännens uppgifter inte var entydiga och att de innehållit oklarheter bland annat i fråga om vilka frågor som ställdes och i vilket skede av händelseförloppet.

Riksåklagaren har nu överklagat hovrättens dom och beslut och yrkar att mannen ska dömas för grovt vapenbrott. Enligt riksåklagaren bör Högsta domstolen tillåta bevisningen och därefter besluta att rättegången i hovrätten ska tas om.

”Inspelningen ska likställas med förhör”

Riksåklagaren uppger även att hon har tagit del av det inspelade samtalet och den promemoria som polismannen spelat in. Av promemorian framgår att mannen pratade med polisen angående vapnet. När polisen kom på att hans kroppskamera inte var på satte han igång denna och ”försökte förmå honom att säga samma saker igen, vilket han till stor del gjorde”.

”När man lyssnar på inspelningen hör man hur LS i ett mer allmänt samtal spränger in frågor om det aktuella vapnet som YA-J svarar på”, skriver Riksåklagaren ochmenar att det inte torde åda någon tvekan om att det samtal som förts mellan polismannen och mannen varit ett förhör där rättegångsbalkens regler och artikel 6 i Europakonventionen ska efterföljas.

Riksåklagaren hänvisar till en dom i Europadomstolen där polisen hade anlitat en informatör för att prata med en misstänkt häktad person. Den misstänkte hade i förhör konsekvent vägrat att uttala sig om misstanken men lämnade information till informatören, vilken placerats i samma cell som en misstänkt man, som kunde bidra till en fällande dom mot mannen. Europadomstolen konstaterade att samtalet mellan mannen och informatören var att jämställa med ett förhör.

Hovrätten ej tagit del av inspelningen

Vidare skriver Riksåklagaren att Hovrätten har, såvitt framkommit, inte tagit del av inspelningen och har alltså inte kunnat värdera bevisningen i och för sig.

”Hovrätten har därför i praktiken avvisat beviset endast på den grund att det upptagits i strid mot Europakonventionen och rättegångsbalken. Detta strider enligt min uppfattning mot principen om den fria bevisprövningen”.

Riksåklagaren menar att det i svensk rätt råder fri bevisprövning och att även sådan bevisning som kan ha tillkommit i strid med rättegångsbalken och/eller Europakonvention ska tillåtas. Då det råder delade meningar om den saken i hovrätterna är det av vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen klargör hur en brottmålsdomstol ska förhålla sig till bevisning som i och för sig kan ha tillkommit i strid med rättegångsbalken och Europakonventionen.