”Syftet var att illustrera ett våldsamt språk mot mäns underliv – genom att vända perspektiven”

DEBATT/REPLIK – av Rickard Wessman, jurist och rättegångsombud i hovrätten för den frikände 27-åringen

Efter att hovrätten i förra veckan friat en man från ofredande har reaktionerna varit starka både i sociala- och etablerade medier. Många har känt sig kallade efter att ha läst domen delge sin egen bedömning om utgången i målet.

Det stora efterhandsintresset står i bjärt kontrast till de helt tomma åskådarplatserna vid hovrättens huvudförhandling. Jag vet – för som privat ombud till den nu frikände mannen var jag där.

Målet handlar om en artikel på Nyheter24 med rubriken “Män måste backa, ta ett steg åt sidan och hålla käften”, till vilken min huvudman anonymt skickade in följande kommentar för publicering: “Det är sexistiska feminstidioter som NN som borde hålla käften. Hon gör ju bara bort sig. Upp med en kniv i fittan på sexistiska feminister”.

Att den som läser kommentaren reagerar med avsmak är fullt förståligt. Men enligt min huvudman fanns ingen allvarlig intention bakom ordens lydelse.

Hans politiska syfte var att illustrera ett våldsamt språkbruk, ofta riktat mot mäns underliv, som han anser sig ha noterat i vissa feministkretsar. Genom att byta ut orden ville han vända på perspektiven. Klokheten i den strategin går givetvis att diskutera men detta var hans uppgivna syfte med kommentaren.

För ett fullbordat ofredande på nätet krävs något mer än ett upprörande innehåll. Det krävs upprepade kännbara fridskränkningar riktade direkt till en person och det krävs uppsåt. Gärningsmannen måste inse att kommentaren är ovälkomen.

Inget av detta förelåg. Den enda kommentaren som var föremål för prövning skickades inte till målsäganden personligen utan var ett inlägg i ett seperat kommentarsfält, präglat av grovt språk. Att i det sammanhanget bedöma just denna kommentar som hänsynslös var därför svårt.

Inte heller är det lätt att se det som en ovälkommen fridskränkning att följa en hemsidas många uppmaningar att lämna kommentarer på en av redaktionen anvisad plats. Några diskusionsregler fanns inte och den enda feedback den tilltalade fått var en ranking som “toppkommentator”.

I diskussionen efter domen har det ibland framstått som utgången i målet beror på att gärningen begåtts på nätet. Men inte heller utanför skärmvärlden bedöms en enstaka kommentar som ofredande. Så sent som i april i år ogillade Svea hovrätt ett åtal för ofredande där en enstaka kränkande kommentar fällts ute på gatan (B749–15).

Situationen med kommentarsfält skulle kunna liknas vid ett öppet Almedalsseminarie där frågor från publiken släpps in. Skulle en kommentar som denna yttras i ett sådant sammanhang hade den förvisso spridit dålig stämning, och frågeställaren hade säkert blivit ombedd att avlägsna sig, men det hade inte utgjort ett ofredande.

I en i och för sig tankeväckande artikel föreslår David Brax (Dagens Juridik 2015-10-06) att enstaka kommentar på nätet bör kunna ses som en upprepad kränkning på grund av tiden de ligger ute. Men det förfaller orimligt att applicera ett sådant synsätt i det här fallet där målsäganden har haft full rådighet över kommentarens publicering och tiden som den låg ute.

Att som Brax tycks förorda, i ett enskilt fall ställa den för straffrättens så centrala legalitetsprincipen åt sidan, för att istället döma efter någon vag principiell moralism vore förödande för den tilltalades rättsäkerhet. Speciellt som det inte kan anses råda någon påtaglig rättslig oklarhet om hur lagrummets lydelse ska uttolkas enligt gällande rätt.

Att näthat är ett problem som bör tas på allvar råder det dock inget tvivel om. Men även om det kan finnas skäl att utreda behovet av en tydligare kriminalisering av obscent eller våldsamt innehåll riktade mot enskilda, finns väldigt lite som tyder på att det är där lösningen ligger.

Mycket näthat begås av skolbarn som inte kan åtalas och nätets internationella utsträckning innebär att nationell lagstiftning inte räcker långt. Redan idag står Flashbacks servrar i USA, i praktiken skyddade av den starka amerikanska yttrandefriheten.

Näthat bekämpas troligen mer effektivt med teknik än med juridik. Alla sociala plattformar och e-postklienter erbjuder idag möjligheten att blocka, unfrienda eller filtrera bort användare och kränkande innehåll. För nätbolagen är det ett viktigt konkurrensmedel att användarna själva kan freda sina flöden från hat och oönskade personer.

Men tekniken måste användas. I det nu aktuella målet hade det varit fullt möjligt genom den kommentarapplikation som Nyheter24 installerat, att hindra såväl vissa användare som vissa ord. Redaktionen hade dock valt, troligen i syfte att undvika utgivaransvar, att inte slå på dessa funktioner.

I diskussionen om behovet av ny lagstiftning bör de stora tekniska möjligheterna att själv freda sig vägas in. Självklart ska genuina hot utredas, men att rättsväsendet ska kallas in för att lösa alla de ändlösa “hon sa, han sa”-konflikter som dagligen uppstår och eskalerar på nätet låter sig knappast göras. Ur ett rättspolitiskt perspektiv finns det spridningsrisker som är svåra att överblicka om lagstiftningen inte hålls innehållsneutral.

Allt som skrivs på nätet är inte tänkt att tas på allvar. Googla upp Henrik Schyfferts tweetande från april i år för några mustiga exempel.

Men alla som testat ironi på nätet vet att det kommer att missförstås. Domstolar har ingen särskild kompetens att skilja ironi från allvar, och att med bibehållen rättssäkerhet slå fast uppsåtet bakom en enstaka formulering är svårt. För ofredande på nätet har kravet på upprepade fridstörningar varit en kvalificerande faktor som ökar säkerheten i bedömningarna.

Det går att förhålla sig till näthat på olika sätt. Alla som någon gång sett Jimmie Kimmels populära inslag “Celebreties read mean tweets” vet att det går att skratta även åt det allra grövsta av näthat.

Richard Dawkins har tagit för vana att fnittrande läsa upp sina värsta hatmail på youtube.

I länder som Ryssland och Turkiet, som istället valt att skärpa lagstiftningen, finns betydligt mindre att skratta åt.

Hur dessa avvägningar skall få genomslag i lag är dock, som hovrätten slog fast, “en annan sak” som bäst lämnas till lagstiftaren att noga beakta.