”Resultatet av granskningen är direkt nedslående”, skriver Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden efter sin granskning.
Polisen, å sin sida, försvarar sig med att ansvariga utredare har varit sjukskrivna och att besluten om förstöring inte har kommit ansvariga utredare ”till handa” – eller att ansvariga utredare av olika anledningar har bortsett från besluten.
”Missförhållanden har kommit i dagen”
Nämnden konstaterar dock att det helt enkelt har saknats fungerande rutiner och att Polisen ”måste komma till rätta med de missförhållanden som kommit i dagen genom granskningarna”.
Enligt nämnden har polisen ”på ett flagrant sätt åsidosatt sina skyldigheter och detta har inneburit att grundläggande rättssäkerhetshetsgarantier till skydd för enskildas personliga integritet satts ur spel”.
De 39 tvångsmedelsärendena är från åren 2014 och 2015. I åtta av fallen har det tagit mellan två och fem månader och i 16 av fallen mellan sex och elva månader från beslutsdatum till dess att materialet har förstörts.
I sju ärenden har det tagit ännu längre tid och som längst två år.
Sju påminnelser från åklagare
När det gäller intygen om förstöring har dessa i regel upprättats lång tid efter besluten om förstöring och först efter upprepade påminnelser från ansvariga åklagare, konstaterar nämnden.
I två ärenden har intyg utfärdats först efter nämndens remiss – och detta trots att Polismyndigheten dessförinnan mottagit sex respektive sju påminnelser från ansvariga åklagare om att inkomma med skriftlig bekräftelse om att förstöring verkligen har skett.
Får inte ”hamna i orätta händer”
Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden riktar allvarlig kritik mot Polismyndigheten och framhåller att ”det är av allra största vikt att användningen av hemliga tvångsmedel alltid sker enligt det strikta regelverk som omgärdar dem”.
Nämnden skriver:
”Genom reglerna om förstöring ska det säkerställas att material från hemliga tvångsmedel inte bevaras i större utsträckning eller under längre tid än nödvändigt. Med hänsyn till materialets känsliga art ligger det i sakens natur att förstöringen bör ske i omedelbart tidsmässigt samband med beslutet om förstöring.”
”Ju längre tid som går mellan beslutet om förstöring och verkställigheten, desto större är risken att känsliga uppgifter hamnar i orätta händer.”
