KRÖNIKA – av advokat Sargon De Basso
Aftonbladet lanserade under påskhelgen sin poddserie Fallet. En grävpodd som behandlar ett mordfall från 1986 och som löper parallellt med ett resningsärende som jag handlägger.
Reaktionerna lät inte vänta på sig – över 385 000 lyssnare de två första veckorna.
Det vittnar om att podden är välproducerad, men också att resningsärenden eller kriminalgåtor har en nästan förförisk lockelse hos allmänheten. Detta bottnar troligen i högst naturliga mänskliga instinkter.
Lagstiftaren har lärt oss att en lagakraftvunnen dom, av princip, skall vara orubblig. Att begära resning är därför en ansats till att försätta berg, att rubba det som per se skall vara orubbligt. Att begära resning är att kvälja dom, trots att man egentligen inte ska det.
På detta sätt vädjar resningsärendena till människans instinkt och strävan efter upprättelse när en orätt begåtts. Men också att göra uppror mot etablissemanget om sanningen kräver det.
Ett resningsärende är i någon mening ett rebelluppdrag. Och vilken passionerad människa kan motstå en sådan sak?
För advokaten är resningsförfarandet kostnads- och tidskrävande. Därtill är de bäst lämpade för uppdraget också de mest uppbokade och anlitade på marknaden.
Då staten i regel inte erbjuder någon kostnadstäckning för advokatens arbete så utförs uppdraget i huvudsak utan ersättning – så kallat pro bono – och får därmed låg prioritet. Men det är sällan ett ömmande försvararhjärta räcker för att få resning i domstol.
En skicklig kriminalreporter är en ungefär lika sällsynt figur som en skicklig försvarsadvokat. Journalisten besitter oftast elementära kunskaper i juridik, men behärskar den praktiska brottmålsprocessen bättre än jurister i allmänhet. Han eller hon har under många år bevakat hundratals delikata rättsfall. Men ytterst få journalister har den avgörande egenskapen för att nå verklig framgång i sin gärning – det vill säga fingertoppskänslan.
En grävande reporter med fingertoppskänsla, som behärskar hantverket, kan vara ovärderlig i ett resningsärende. Journalisten nosar rätt på arkiv och dokument som försvarsadvokaten inte kände till, han vaskar fram vittnen advokaten inte kan få tag på och skapar ett entourage av experter som kan ge sakfrågan tyngd.
Men viktigast av allt. Journalisten med fingertoppskänsla får människor att prata – trots att förhörspersonens instinkt är att de ska stänga munnen och andas genom näsan.
Jag skolades in i brottmålsbranschen av advokat Peter Althin, i mitt tycke en av vår tids skickligaste försvarsadvokater. Jag följde hans arbete med fallet Joy Rahman och kan säga att Althin var den enda rätta för uppdraget. Men samtidigt tror jag inte det går att överskatta kriminalreportern Dick Sundevalls arbete för den framgången. Under sex år granskade han fallet, berättade om det i tre TV-dokumentärer och ett antal radioprogram med mera.
Jag följer, i likhet med en kvarts miljon svenskar, reportern Anders Johanssons grävinsatser i poddserien Fallet. Anders Johansson, som jag snubblat över i min advokatgärning, är en envis och metodisk reporter. Och att döma av vad jag har sett hittills så har han fingertoppskänslan. Men vad Johanssons grävinsatser i poddserien Fallet slutligen leder till vet varken jag, min klient Samir eller Johansson själv. Men en sak är jag säker på.
Johansson, med sitt entourage, kommer att vända på varenda sten som finns kring mordet på Samirs styvmor 1986. Och det är mer än vad dåvarande försvarsadvokat, polisutredare, åklagaren och domstol gjorde när fallet avdömdes för snart 30 år sedan.
Krönikan är också publicerad på Sargon De Bassos blogg www.advokatdebasso.se
