REPLIK/DEBATT – av Love Blomquist, jurist med inriktning på funktionshindersomsorg
I ett svar (Dagens Juridik 2016-05-31) på min replik (Dagens Juridik 2016-05-26) på hennes ursprungliga debattartikel (Dagens Juridik 2016-05-17) har med. dr. Barbro Lewin bemött vissa av mina synpunkter och därtill anfört ett par av sina egna.
Barbro Lewin inleder sitt svar genom att konstatera att formuleringen av min sammanfattning av det omdiskutera avgörandet från Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) innebär att jag har bekänt färg och, så som det får förstås, har ställt mig på kommunkollektivets sida i något slags kamp mot berörda medborgares rättigheter.
Denna beskrivning och det synsätt som genomsyrar Barbro Lewins svar skvallrar om vad som för mig framstår som en något onyanserad uppfattning om socialrättens särdrag.
Kännetecknas socialrätten enbart av den enskildes kamp för sina rättigheter mot det allmänna?
För den enskildes del kan det givetvis många gånger framstå som att det föreligger ett konfliktförhållande mellan den egna uppfattningen om vad en behöver och det som kommunens funktionshindersomsorg erbjuder genom sina insatser. Ivriga röster i den socialrättsliga debatten – till vilka Barbro Lewin får sägas tillhöra – tycks vanligen anse att det på ett institutionellt plan föreligger en dikotomi där kommunen och den enskilde har motsatta intressen.
Jag anser för egen del att detta synsätt är något missvisande och ogynnsamt för debattklimatet.
Kommunen är enligt min erfarenhet helt enkelt inte ute efter att vara så snål som möjligt. Jag kan istället glädja Barbro Lewin eftersom kommunen faktiskt strävar efter att göra rätt utifrån vad som stipuleras av lagstiftningen.
En persons behov ska utredas och matchas mot en viss insatsnivå. I denna bedömning blir givetvis den enskildes uppfattning om sina behov en bland många viktiga faktorer.
Det kan röra sig om något så detaljerat som att beräkna hur lång tid ett visst omvårdnadsmoment tar i anspråk, hur stor omfattning ledsagarservice som behövs för att den enskilde ska tillförsäkras goda levnadsvillkor eller hur många gånger den enskilde har rätt att åka på en korttidsvistelse årligen.
Vad som är rätt låter sig samtidigt ofta inte enkelt utläsas av vare sig lagtext eller förarbeten när vi har att göra med ett så pass komplicerat lagområde. Det är bland annat av just denna anledning som vi har en rätt till domstolsprövning.
Om det senare skulle visa sig att en viss aspekt inte är uttryckligen reglerad i lagstiftningen får det vanligen komma an på rättstillämpningen att bilda nya rättsnormer i dess praxis. Lagstiftaren väljer till och med ofta medvetet att utforma lagstiftningen på ett sådant sätt att den kan förtydligas, utvecklas och bättre hanteras genom rättstillämpningen.
Slutsatsen blir därför ingalunda att lagstiftaren nödvändigtvis måste tydliggöra innehållet i lagstiftningen enkom av den anledningen att det i landets förvaltningsdomstolar förekommer olika rättsprocesser. Lagstiftaren bör helt enkelt inte detaljreglera varenda situation och förhållande som kan tänkas uppkomma, ett otympligt ideal som vi i Europa lyckligtvis lämnade bakom oss under det sena 1800-talet.
Barbro Lewin anser avslutningsvis att lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade inte ger utrymme att förändra verkställigheten av boendeinsatser, en uppfattning som står i uttrycklig strid med fast rättspraxis från högsta instans. Det ska i sammanhanget noteras att denna djärva slutsats överhuvudtaget inte ens delas av det avvikande justitierådet i det aktuella avgörandet som för sin del endast gjorde en annan individuell bedömning utifrån tidigare praxis.
Om jag något mer välvilligt tolkar Barbro Lewins uppfattning som ett de lege ferenda-argument kvarstår likväl de invändningar mot detta synsätt som jag riktade i min ursprungliga replik vad gäller exempelvis hur en bristfällig verksamhet ska hanteras.
