Religionsfrihetens uttrycksmedel och vårt individuella ansvar för våra livsval

Under år 2005 fick jag delta i diverse evenemang, utlösta av frågan om religionsfrihetens uttryck och krock med andra värden. Frågan är åter aktuell, men nu mer renodlat såsom frågan om rätten för kvinnor att klä sig så att endast ögonen syns, respektive att få slippa klä sig i annat än en trosa.

Religion ÄR svårt för den som vill vara ”ortodox”, dvs. s.k. renlärig, men frågan om rätten att alltid få vara klädd så som man själv önskar stöter faktiskt på gränser uppsatta av samhället även av andra legitima skäl än religiösa.

Som exempel kan nämnas att en examination av en student faktiskt kräver att man kan se vem man examinerar om examination endast kan ske av elever som antagits till utbildningen genom ett antagningsförfarande vid allmänt lärosäte. Examination utgör myndighetsutövning till skillnad från undervisning, men även i undervisningssituationen skapas problem om man t.ex. inte kan följa en elevs ansiktsuttryck, det vet varje lärare medvetet eller undermedvetet. En elev som flackar med blicken och tappar mungiporna förstår inte vad läraren säger, varför en god pedagog då fördjupar sin framställning eller repeterar det nyss sagda.

Alla vuxna som gått ut grundskolan vet också att grundskolelärarna, speciellt de som undervisar de första åren, har en otrolig påverkan på sina elever. En ortodoxt religiös lärare – oavsett konfession – kan därför skapa problem i skolmiljön och då behöver det inte enbart röra sig om att en förälder är ateist eller också ortodox, men av annan konfession än läraren.

Föräldern vill kanske helt enkelt inte att det egna barnet skall ta religiöst intryck av läraren, utan kräver att själv få fostra sitt barn etiskt och moraliskt intill dess att barnet förmår att välja själv. Sålunda kan även sekulära personer störas av ortodoxt religiösa personer i de situationer där de upplever att deras ”rätt” begränsas av den ortodoxes krav på att få sina religiösa uttryck respekterade. Situationen kan givetvis vara den omvända, som i fallet med kvinnogruppens krav på att få bada i simhallen utan BH.

I sistnämnda fall motiverades kravet med krav på jämställdhet; män får bada i enbart badbyxor, så då ska även kvinnor få göra sammaledes. Vid beslut i frågan var det tydligen enbart jämställdhetsmotiv som vägdes in, men eftersom det rörde sig om en allmän simhall så borde man även ha övervägt religiösa aspekter. Det finns ju – som bekant – religioner som inte anser att män klarar av att se en kvinnokropp utan att riskera att förledas (av kvinnan ifråga) till att förgripa sig mot densamma.

Kommen så här långt har vi nu alla, förhoppningsvis, insett att frågan om kläder och religion samt jämställdhet – varför har ingen krävt att män ska gå klädda i slöjor, så att vi kvinnor slipper störas av deras vackra uppenbarelse? – inte är frågor som går att lösa till allas belåtenhet samtidigt.

Det är ju, som Dilsa Demirbag-Sten skriver på DN Debatt, inte ”rätt” att kräva att få gå klädd i bikini i en moské, även om man är muslim. Att detta inte är någon rättighet är dock inte förut stavat i någon sekulär lagstiftning, utan följer av såväl sakral som sekulär moral och etik – en ”vettig” människa skulle inte komma på idén att gå oklädd in i sin egen eller en annan religions heliga rum.

Varför, kan man i och för sig fråga sig, speciellt om man vore nudist, men just idag i vår kultur förhåller det sig på det sättet, och det är väl det som är frågans kärna. ”Sanningen är”, som Francis Bacon sa på 1500-talet,”tidens dotter”.
– Varför har allt klokt redan sagts av någon annan – dessutom för hundratals år sedan?

Tillika, varför inser vi inte det och tar diskussionen om våra livsval mer ödmjukt och accepterar att om vi vill göra på ett visst sätt så kan det innebära vissa konsekvenser som vi inte önskar oss, men som vi i så fall får välja att leva med, t.ex. vid val av yrke eller utbildning.

Kommentera artikeln