Vi får se vad som händer med anmälningarna mot Skånepolisen och dess register över romer. Det är svårt att utan närmare kunskaper om det inträffade avgöra om Polismyndigheten i Skåne har brutit mot exempelvis 2 kap. 10 § i polisdatalagen angående behandling av känsliga personuppgifter.
Har uppgifterna, som det heter i lagtexten ”behandlats enbart på grund av vad som är känt om personens ras eller etniska ursprung” eller var det ”absolut nödvändigt för syftet med behandlingen” och därmed tillåtet. Är det ett register i lagens mening? Frågorna är många.
Men en sak måste vi göra nu och vi borde ha gjort det mycket tidigare – tala om Polisens kriminalunderrättelsetjänst.
Underrättelsebaserat polisarbete (Intelligence-Led-Policing) kan sägas vara en av de senast modevågorna i västvärlden angående hur polisarbete ska utföras. År 2004 slogs det exempelvis fast i Storbritannien att alla polisstyrkor i Storbritannien skulle tillämpa en så kallade National Intelligence Model som utarbetats för att implementera ett underrättelselett arbetssätt.
I Sverige har det också utarbetats en snarlik underrättelsemodell och polismyndigheterna ute i landet har idag sina egna kriminalunderrättelsetjänster. En viktig del i dessas underrättelsearbete är att samla in uppgifter om kriminella, kriminella nätverk, gäng och miljöer. De framgångar som svensk polis haft när det gäller att komma tillrätta med kriminella gäng – när man har lyckats med det – kan till stor del tillskrivas underrättelsearbetet.
Förutom frågorna om diskriminering av romer visar det inträffade i Skåne också på problemet med Polisens användning av ny teknik i kriminalunderrättelseverksamheten. Problemet är inte isolerat till Sverige utan är välkänt för polis- och underrättelseorganisationer i hela världen.
Som läget är idag skulle jag till och med vilja säga att vi inte har kontroll över situationen, vilket det inträffade i Skåne åter igen illusterar. Det saknas nämligen ett fungerande robust ramverk runt användningen av tekniska verktyg för analys av exempelvis kriminella nätverk. Och det är inte så konstigt.
Teknikutvecklingen går snabbt och vår lagstiftning har svårt att hänga med. I polisdatalagen syns det tydligt genom att man använder sig av begrepp som ”behandla”, ”automatiserat”, ”register” med flera som inte är enkla att tillämpa idag. Innebär exempelvis användningen av de vanligaste verktygen för analys av kriminella nätverk som används av polisen idag att man ”behandlar” personuppgifter ”automatiserat” och hur ska man se på resultatet av dessa analyser när de sparas ner i olika filer?
Hur det än är med dessa lagtekniska frågor så kräver ett fungerande ramverk mer än bara formella regler, vilket jag återkommer till.
Den tekniska utvecklingen har gjort att det idag är mycket lättare att samla uppgifter och analysera dem än tidigare. På marknaden finns en rad verktyg för exempelvis nätverksvisualisering och nätverksanalys. Det som tog en enskild tjänsteman mycket lång tid att utföra med gamla metoder för skapande av pappersfiler och register kan idag göras mycket snabbt och även på ett nytt sätt som inte går att jämföra med de gamla registren.
Programmen för nätverksanalys använder sig exempelvis av logaritmer för att beräkna vem som är central i ett nätverk utifrån de inmatade uppgifterna. Logaritmer som inte tänker, inte känner och som inte har sunt förnuft utan som måste kompletteras med analytikerns goda omdöme. På senare tid har dock ”logaritmdelen” av programmen starkt ifrågasatts. Trots detta, ny teknik i allt från olika analys- och visualiseringsprogram till samkörning av databaser har förändrat situationen för analytikern inom Polisen.
Ny teknik har alltid positiva och negativa konsekvenser. Biltrafiken kan vara ett exempel. Den medförde stora fördelar avseende rörlighet men samtidigt en mängd problem i form av olyckor och nedsmutsning med mera.
För att komma tillrätta med nackdelarna med ny teknik kan vi, utifrån tidigare exempel på teknikutveckling, säga att det behövs tre delar i ett fungerande ramverk runt det nya – delar som dessutom måste fungera tillsammans. Dessa är formella regler, informella begränsningar, det vill säga en påverkan av mentaliteten, och slutligen tekniskt stöd för önskade beteenden.
När det gäller biltrafik har vi sett hur lång tid det har tagit att utveckla formella regler i form av lagar etc., informella begränsningar i form av självpålagda begränsningar, mognad, och slutligen de tekniska begränsningarna i form av exempelvis skilda vägbanor, vajerräcken, fartbulor, rondeller etc.
Denna form av mognad som behövs finns inte inom underrättelsearbete idag. Inte i Sverige, inte i Europa och ingenstans i världen. Den senaste NSA-skandalen i USA med förgreningar i hela världen är ett tydligt exempel på detta.
Hur är det då specifikt med ramverket runt underrättelsebaserat polisarbetet i förhållande till ny teknik? Jag skulle vilja påstå att de formella bestämmelserna till en del finns på plats men de lider som jag sagt ovan av att de har svårt att hålla jämn takt med teknikutvecklingen. När det sedan gäller de informella begränsningarna, självregleringen, har vi inte kommit långt. Fortfarande finns det en nyhetens behag över utnyttjandet av de nya verktygen.
Precis som det svenska folket som på 1950-talet körde som galningar på vägarna när de äntligen fick råd att köpa en bil så ”körs” det också lite väl glatt många gånger utan större eftertanke när polismän världen runt använder de nya verktygen. Men den självreglering det här handlar om går tyvärr inte att råda bot på genom värdegrundsarbete på hög abstraktionsnivå eller genom att skapa olika former av policys.
En sådan mognad som behövs kan bara skapas genom mer situationsbaserad träning som skapar en bank av erfarenheter för tjänstemannen. Ett bra sådant träningsprogram har exempelvis psykologen och datavetaren Lordanis Kavathatzopoulos utvecklat för etisk och moralisk mognad.
När det slutligen gäller tekniska begränsningar finns stora möjligheter att bygga bort problem på samma sätt som man gjorde genom att skapa vajerräcken, vägbulor etc. på vägtrafikens område. Det går exempelvis att bygga in i programmen vem som ska besluta om olika åtgärder, i harmoni med polishierarkin, så att inte alla kan gör allt när ett verktyg används. Det går även lätt att flagga när omfattningen av en åtgärd blir för stor och det går slutligen att starkt begränsa tillgänglighet, användning och spridning. Teknik kan tygla teknik.
I media har insamlandet av uppgifter om barn fått stort utrymme. Rikspolischefen sa initialt att han inte förstod hur små barn kunde vara ett problem för svensk polis. Det finns dock två tydliga situationer när det är befogat att ta med barn i en nätverksanalys vid underrättelsearbete. Först och främst vid ekonomisk brottslighet där tyvärr barn av hänsynslösa föräldrar förmås äga bolag, bilar och fast egendom. Sedan är det vid olika former av bidragsfusk.
Assistansbolagshärvorna kan där vara ett exempel men också andra former av fusk med exempelvis försörjningsstöd. Det är just när det gäller sådana här känsliga situationer som när barn hamnar i analytikerns garn som avsaknaden av ett robust fungerande ramverk visar sig tydligt.
Jag har en stark känsla av att vad som gått snett nere i Skåne på senare tid är en kombination av diskriminerande synsätt och en nätverksanalys som tyvärr gått ”bananas”. Därav förklaringen till omfattningen av personer i analysfilerna som det ska bli intressant att se om de i lagens mening räknas som ett ”register”.
