Europakonventionen lever – regeringsformen är död. Varför har det blivit så? En viktig förklaring är att Europakonventionen bygger på att enskilda människor ska kunna vända sig till Europadomstolen för att få statliga övertramp rättsligt prövade. Det har lett till en mycket omfattande praxis, som i sin tur har givit de olika fri- och rättigheterna i Europakonventionen ett konkret innehåll. Med regeringsformen har det varit precis tvärtom, den har ansetts vara en styrsignal till våra politiker så att de inte ska stifta lagar som kan inskränka våra fri- och rättigheter. Därför har den sällan kommit till användning i svenska domstolar.
Dessutom har regeringsformen varit vingklippt på grund av det så kallade uppenbarhetsrekvisitet. Ett illustrativt exempel är Högsta domstolens avgörande i målet om pingstpastorn Åke Greens nedsättande uttalanden om bland annat homosexualitet för ett par år sedan. På två rader konstaterades att det inte var ”uppenbart” att en fällande dom skulle strida mot regeringsformen. Istället gjordes den juridiska analysen och bedömningen utifrån Europadomstolens rikhaltiga praxis avseende såväl yttrande- som religionsfrihet.
Men det som verkligen givit Europakonventionen muskler i svensk rätt är att Europakonventionen har utrustats med en skadeståndssanktion som fungerar här i Sverige. Sedan tidigare hade Europadomstolen i Strasbourg möjlighet att ålägga stater ett skadeståndsansvar om enskilda hade drabbats av konventionskränkningar. Nu kan enskilda få igenom samma sak fast i våra egna domstolar runt om i landet, eller hos Justitiekanslern. Rätten till en fullvärdig prövning av de grundläggande fri- och rättigheterna i Europakonventionen, som förutsätter att den som kränkts ska kunna få gottgörelse för kränkningen, har på så sätt kommit mycket närmare människorna. Och för den delen företagen, organisationerna och alla andra som också har rättigheter enligt Europakonventionen.
Europadomstolens huvudbudskap till Europakonventionens medlemsstater den senaste tioårsperioden har varit att problemen måste rättas till på nationell nivå. Kränkningar av fri- och rättigheter måste erkännas av nationella domstolar och de enskilda som drabbats ska ha adekvat gottgörelse. Vilket typiskt sett innebär skadestånd, om inte gottgörelse kan lämnas på annat sätt – till exempel genom strafflindring inom ramen för ett straffrättsligt förfarande.
Detta budskap tog Högsta domstolen till sig – och utvecklade det.
En viktig och spännande utveckling har på detta sätt ägt rum på skadeståndsrättens område. Genom Högsta domstolens praxis kan den som till exempel drabbas av långsam domstolshantering eller intrång i privatlivet stämma staten och begära skadestånd.
I början av maj utsåg regeringen före detta hovrättspresidenten Johan Hirschfeldt till utredare av lagregler om skadestånd från staten när myndigheter inte följer Europakonventionen. När det gäller rätten till skadestånd vid kränkningar av Europakonventionen ser den rättsutveckling som ägt rum i svenska domstolar alltså ut att bekräftas lagstiftningsvägen.
När får vi se ett liknande genombrott för regeringsformen? Det borde inte behöva dröja särskilt länge. Det finns i vart fall inga formella hinder – svensk skadeståndsrätt bygger i grunden på att den här typen av utveckling ska ske genom praxis. När Högsta domstolen har avgjort målen om skadestånd på grund av konventionskränkningar har man gjort det inom ramen för svensk skadeståndsrätt. En stor del av de ofta förnuftsbaserade resonemang som legat bakom avgörandena går att tillämpa även beträffande frågan om skadestånd vid kränkningar av rättigheterna i regeringsformen. Mycket talar därför för att vi får se en liknande utveckling – om rättsliga prövningar kommer till stånd.
För i förlängningen vore det märkligt om Europakonventionen, som har status av vanlig lag i Sverige, i praktiken skulle väga tyngre än grundlagen, tyngre än vår egen konstitution – regeringsformen. Grundlagsrättigheterna i regeringsformen torde ju knappast kunna anses vara ”mindre värda” än rättigheterna i Europakonventionen.
Faktum är att möjligheten att ge regeringsformens fri- och rättigheter samma muskler i skadeståndshänseende som Europakonventionen också innebär en möjlighet att förbättra kvalitén och träffsäkerheten i den praxis som ska vara vägledande när underinstanserna ska ta sig an prövningar av fall som rymmer fri- och rättighetsaspekter. Nu är det ofta domare från Europarådets 47 medlemsländer som i praktiken bygger upp den vägledande praxis som behövs – även när det gäller specifikt svenska förhållanden.
Grundlagsutredningen har nu föreslagit att det krystade kravet på att en grundlagskränkning ska vara ”uppenbar” för att underkännas ska tas bort. På så sätt ökar möjligheterna för de svenska domstolarna att bygga upp en egen praxis kring regeringsformen. Detta är ett viktigt genombrott. I sitt slutbetänkande betonade Grundlagsutredningen också att det är av särskild betydelse att fri – och rättighetsregleringen i 2 kap regeringsformen fullt ut får genomslag i rättstillämpningen.
Det är svårt se att fri- och rättigheterna i regeringsformen fullt ut får genomslag i rättstillämpningen om inte övertramp kan följas av sanktioner – det vill säga i praktiken skadestånd. Det framstår som ett viktigt inslag för att visionen med en vitaliserad regeringsform – en regeringsform åt folket! – ska kunna förverkligas.
Clarence Crafoord
Chefsjurist vid Centrum för Rättvisa
