Frågan aktualiserades i samband med att en privat organisation ansökte om nåd hos regeringen för ”allmänläkaren” och ”obducenten” – utan vare sig deras uppdrag eller vetskap. I nådeansökan begärde organisationen att regeringen av nåd skulle ge de bägge läkarna deras legitimationer tillbaka.
Läkarna fick yttra sig och motsatte sig då uttryckligen att ärendet ens skulle prövas, De motiverade sitt ställningstagande med att de inte kan be om nåd för någonting som de inte har gjort.
I stället förklarade de att de söker upprättelse genom att hela processen, hos såväl domstolar som myndigheter, görs till föremål för en grundlig genomgång och prövning i form av en särskild kommission eller parlamentarisk granskning – någonting som också har efterlysts av ett stort antal namnkunniga debattörer och jurister genom åren.
Regeringen har nu beslutat att varken pröva frågan om nåd eller att tillsätta någon sådan kommission eller granskning.
När det gäller nådefrågan så uttalar regeringen – rent generellt – att man inte anser att återkallelse av läkarlegitimationer kan bli föremål för ett regeringsbeslut om nåd. Orsaken är att detta är ”en sådan administrativ skyddsåtgärd som inte omfattas av nådeinstitutet”.
Regeringen drar i sitt beslut paralleller till den konsekventa hållning som finns när det gäller att inte besluta om nåd när det gäller till exempel körkortsingripanden.
När det gäller frågan om en särskild kommission eller parlamentarisk granskning så avslår regeringen denna begäran utan att motivera sig i någon annan mån än ”att det inte har framkommit skäl för att vidta åtgärder med anledning av denna begäran”.
Det så kallade styckmordfallet går nästan 30 år tillbaka i tiden och är ett av Sveriges genom tiderna mest omskrivna och omdebatterade rättsfall.
Den prostituerade kvinnan Catrine da Costa hittades under sommaren 1984 styckmördad i Stockholm och de båda läkarna greps och åtalades för mord efter en mycket långdragen och infekterad spaningsinsats.
Efter flera turer med bland annat jäviga nämndemän som ledde till att rättegången fick göras om friades läkarna slutligen av Stockholms tingsrätt. Domstolen slog dock, i sina domskäl, fast att de hade styckat Catrine da Costas kropp – en gärning som de inte ens hade åtalats för och som för övrigt, som brott betraktat, var preskriberat. Bevis som i efterhand har lagts fram i bland annat författaren Per Lindebergs bok ”Döden är en man” visar att formuleringen var helt ogrundad. Tunga jurister som den numera avlidne professorn Anders Agell har gått till botten med frågan och kommit till samma slutsats.
Eftersom formuleringen fanns i domskälen – och inte ingick i det friande domslutet – så saknades det rättsliga förutsättningar att överklaga domen till hovrätten. Orsaken är rent principiellt att formuleringar i domskäl aldrig kan få någon rättsverkan.
I fallet med de båda friade läkarna kom domskälen dock att i praktiken få rättsverkan. Socialstyrelsen återkallade nämligen deras läkarlegitimationer med hänvisning till just tingsrättens domskäl. Beslutet överklagades till förvaltningsdomstolarna som efter flera turer även där fastställde det.
Läkarna har sedan dess slagits för att inte bara få sina legitimationer tillbaka utan också upprättelse. Nyligen drev de bland annat en skadeståndsprocess som de förlorade mot staten i allmän domstol.
Med modern DNA-teknik har man i efterhand kunnat konstatera – till hundra procent – att det inte är någon av de bägge friade läkarnas hårstrån som fanns på den handduk som hittades tillsammans med Catrine da Costas styckade kropp 1984. Den numera pensionerade chefsåklagaren Anders Helin har också förklarat att han inte skulle ha väckt åtal mot läkarna om han hade känt till detta faktum redan på 80-talet.
Foto: Janerik Henriksson/Scanpix
