Man kan redan konstatera att år 2008 inte kommer att skilja sig från tidigare år vad gäller uppmärksammade rättegångar. Härmed avses i allmänhet brottmål. De spektakulära brottmålen är ibland men inte alltid värda den uppmärksamhet som de får i media.
Målet mot förre Skandiachefen Lars-Erik Petterson, som frikändes från ansvar för grov trolöshet mot huvudman i Svea hovrätt, är (det är överklagat till Högsta domstolen) intressant från flera synpunkter. Dödsmisshandeln av en tonåring på Kungsholmen i Stockholm måste naturligtvis följas nära av media. Detsamma gäller tragedin i Rödeby. Bevakningen av våldtäktsåtalet mot Tito Beltran präglas däremot i första hand av kändisfaktorn, både vad gäller den tilltalade och vittnena.
Ett återkommande tema i mediebevakningen, men också bland jurister, är om rättsväsendet håller måttet, det vill säga om rättsskipningen fungerar rättssäkert, sett ur den misstänktes synvinkel, och upprätthåller en erforderlig rättstrygghet för brottsoffren.
Domstolarnas förmåga att stå emot trycket från den ”allmänna opinionen”, handläggningen av polisutredningar och rättegångar och till sist frågan om rimligheten i domsluten ses som en måttstock på om Sverige uppfyller kraven på ett väl fungerande rättssamhälle. Justitiekanslerns nyligen presenterade utredning om ett antal resningsfall (utförd av professorn i mediarätt, Hans-Gunnar Axberger) ger också ett bidrag till den diskussionen.
Allt detta är gott och väl. Men för den majoritet av befolkningen, som vi jurister kallar för icke-jurister, kan det framstå som om domstolarnas arbete i huvudsak ägnas åt de stora spektakulära brottmålen. Med den utgångspunkten kan man också förledas att tro att frågan om vi lever i ett rättssamhälle avgörs av om vi lyckas undvika ”felaktiga” domar. Självfallet är varje oskyldigt dömd ett rättskipningens misslyckande och en tragedi för den dömde. Men slutsatsen blir inte att rättssamhället krackelerat. Måttstocken är egentligen hur domstolarna klarar av sin vardag. Den består av att handlägga tvister om fordringar, fastighetsköp, olika typer av avtalstvister, familjerättsliga tvister etc. Parter är ofta enskilda personer på båda sidor. Brottmålen handlar oftast om stölder, misshandel, våld mot tjänsteman, narkotikabrott av mindre allvarligt slag eller andra brott som har ett straffvärde om någon eller några månader. Mycket kan förbättras, till exempel de många gånger oacceptabelt långa väntetiderna innan ett mål tas till huvudförhandling. Men på det hela taget får man nog konstatera att rättskipningen i Sverige fungerar bra. Den som i domstol kan visa att hon har rätt i en tvist om exempelvis fel i en köpt vara får också oftast rätt i praktiken med stöd av en verkställbar dom. Så ser det inte ut i alla länder.
Från krigshärjade länder rapporteras ofta om det fasansfulla våld som drabbar civilbefolkningen. Mer sällan beskrivs vad som händer i ett samhälle när rättsskipningen helt upphör att fungera. De som begår brott straffas inte, brottsoffren får ingen upprättelse eller kompensation. De avtal och transaktioner som förekommer dagligen mellan vanliga människor kan inte genomdrivas eller upplösas med stöd av domstolsbeslut. Att slå ut de rättsliga funktionerna är inte sällan en del av en angripares strategi. Ett samhälle utan rättsväsende är kaos.
Det kan finnas anledning att påminna sig om den saken utan att för den skull glömma det svenska rättssamhällets tillkortakommanden.
Claes Borgström
