Hovrätten ändrar den friande domen och dömer en bilist till böter för en hastighetsöverträdelse i Klippans kommun i mars 2021.
Tingsrätten ansåg inte att en mätning via så kallat efterföljande som gjorts av polis var tillräckligt tillförlitlig, men hovrätten anser att det är styrkt att mannen kört 130 kilometer i timmen på en 80-väg.
En man åtalades i Helsingborgs tingsrätt för hastighetsöverträdelse efter att en dag i mars 2021 ha kört bil i Klippans kommun. En polisbil hade vid tillfället legat bakom mannen och enligt åklagaren hade han kört i vart fall 130 kilometer i timmen trots att högsta tillåtna hastighet var 80 kilometer i timmen.
Mannen medgav i tingsrätten att han hade kört över den tillåtna hastigheten, men nekade till att ha kört så fort som angavs i åtalet. Han hade i stället legat 15–20 kilometer i timmen över den tillåtna hastigheten och vid omkörning kört ungefär 100–105 kilometer i timmen.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Polis vittnade
En av polismännen som stoppat mannen vittnade i tingsrätten om ett annat förlopp. Han och kollegan hade kört en civil polisbil när de hamnade bakom mannen, som kört mycket fort. Enligt polismannen hade de i detta skede under en sträcka om 600–700 meter kört bakom mannen i en hastighet som var något lägre än hans. Hastighetsmätaren i polisbilen hade då visat 160 kilometer i timmen – och poliserna hade gjort ett säkerhetsavdrag på 30 kilometer i timmen.
Polismannen kunde dock inte svara på om hastighetsmätaren kalibrerats efter händelsen och detta var ett problem ansåg tingsrätten. Det framgick i och för sig att kontrollsträckan varit tillräckligt lång för att mäta hastigheten med så kallat efterföljande – och att avståndet mellan fordonen varit ökande men inte för långt.
Mätmetoden är dock förenad med osäkerhetsfaktorer och den omständigheten att hastighetsmätaren i polisbilen inte kort tid före eller efter händelsen gjorde att åklagarens bevisning inte höll för fällande dom, trots det säkerhetsavdrag som redan gjorts. Åtalet ogillades därför.
Hovrätten river upp domen
Hovrätten över Skåne och Blekinge river nu upp domen och dömer mannen till 4 000 kronor i böter för hastighetsöverträdelse. Mätmetoden med efterföljande finns inte reglerad i Polismyndighetens föreskrifter, men har i praxis ansetts tillförlitlig under vissa förutsättningar. Vid prövningen av om mätmetoden ska kunna leda till ansvar för hastighetsöverträdelse har särskild betydelse lagts vid att den avlästa hastighetsmätaren i det efterföljande fordonet kontrollerats, att avståndet till det fordon vars hastighet uppmätts varit konstant eller ökande samt att mätsträckan varit tillräckligt lång.
Polismannen har vittnat om hur man kört i 160 kilometer i timmen i 600–700 meter och hur poliserna då sett avståndet öka från cirka 60 till cirka 120 meter. Det är därmed utrett att mätningen skett under en tillräckligt lång sträcka, att avståndet till mannens bil ökade under mätsträckan samt att avståndet mellan de båda fordonet inte var för stort.
Åklagaren har nu också – närmare tio månader efter händelsen – åberopat ett intyg från kalibrering av polisbilens hastighetsmätare, där det framgår att den verkliga hastigheten när mätaren visar 160 är 153 kilometer i timmen. De krav som ställts upp i praxis för att mätmetoden ska anses tillförlitlig är därmed uppfyllda och hovrätten anser nu att åtalet är styrkt. (Blendow Lexnova)
