Mannen dömdes av Skellefteå tingsrätt till villkorlig dom för bokföringsbrott. Enligt domen hade han i egenskap av VD och ensam styrelseledamot i ett bolag uppsåtligen åsidosatt bokföringsskyldigheten.
Årsredovisningen i bolaget hade upprättats cirka elva månader för sent någonting som enligt tingsrätten hade gjort att rörelsens ekonomiska resultat och ställning i huvudsak inte hade kunnat bedömas.
Långvarig ångest
Mannen har själv uppgett att förseningen har berott på ett långvarigt sjukdomstillstånd där han på grund av ångest inte har kunnat hantera ekonomirelaterade uppgifter i företaget någonting som bekräftats av ett läkarintyg.
Tingsrätten pekade dock på att bolaget hade haft tre stycken anställda och en inte alltför blygsam omsättning. Bokföringsbrottet skulle därför rubriceras som brott av normalgraden.
Mannen överklagade till Hovrätten för Övre Norrland som ändrade domen och i stället dömde honom för ringa bokföringsbrott till 50 dagsböter.
Enstaka försening
Hovrätten konstaterade att förseningen i och för sig inte kunde anses kortvarig men pekade samtidigt på att lagstiftaren även har valt att se mindre allvarligt på enstaka förseningar.
I mannens fall berodde förseningen på mannens sjukdomshistoria och försummelsen framstod som en engångsföreteelse. Hovrätten ansåg därför att bokföringsbrottet skulle rubriceras som ringa.
Mannen har överklagat domen till Högsta domstolen och via sitt ombud konstaterat att ett åtal för ringa bokföringsbrott måste vara ”påkallat från allmän synpunkt av särskilda skäl”. Åklagaren har inte blivit tillfrågad om detta någonting som enligt mannen innebär att hovrätten har begått ett rättegångsfel.
Materiell processledning
En förfrågan till åklagaren borde enligt mannen ha resulterat i friande dom.
Högsta domstolen går nu på mannens linje och friar honom helt.
Åtal för ringa bokföringsbrott får, precis som mannen har påtalat, bara väckas om åtal är påkallat från allmän synpunkt en bedömning som inte görs av domstolen, utan av åklagaren. Om åklagarens inställning i denna fråga inte redovisas bör domstolen genom så kallad materiell processledning bereda åklagaren tillfälle att ange hur han eller hon ställer sig till detta, konstaterar HD.
Åtalsprövningen kan också göras under själva processen – även i högre rätt men om åtal inte är påkallat bör den tilltalade frias utan att fallet prövas i sak.
Hovrätten utgick från åklagaren ansvar
Hovrätten har dock aldrig inhämtat åklagarens inställning i åtalsfrågan någonting som i yttrande till HD har förklarats med att man förutsatte att åklagaren inför åtalsbeslutet hade gjort en åtalsprövning.
När målet låg vid tingsrätten handlade det dock om bokföringsbrott av normalgraden och åtalsprövningsfrågan har därmed inte aktualiserats i denna instans. Det går heller inte att utifrån åtalet som sådant förutsätta att åtal enligt åklagaren verkligen har varit påkallat från allmän synpunkt om brottet i efterhand bedömts som ringa av domstolen, enligt HD.
Frias helt i HD
Det fanns heller ingenting i handlingarna som visade att en åtalsprövning hade gjorts och hovrätten borde därför ha inhämtat åklagarens inställning.
När hovrätten dömde mannen för ringa bokföringsbrott utan åtalsprövning utgjorde det ett rättegångsfel.
Riksåklagaren har i HD inte ens hävdat att det har funnits särskilda skäl för åtalet och mannen frias därför.
