Ett skiljeförfarande påkallades i januari 2015 av kärandebolaget och i samband med detta gjorde bolaget en förskottsbetalning för förfarandekostnaderna.
Förskottet skulle egentligen ha betalats av parterna med hälften vardera och senare begärde bolaget att skiljenämnden – genom en särskild skiljedom – skulle ålägga bolagets motpart att betala hälften av förskottet vilket motsvarade 53 650 euro.
Ville kvitta med motfordran
Svaranden gjorde dock en så kallad kvittningsinvändning och åberopade en motfordran.
Skiljenämnden slog fast att svarandens motfordran omfattades av ett annat skiljeavtal och att denna fordran redan var föremål för prövning i den ursprungliga skiljedomsprocessen.
Skiljenämnden ansåg därför att det inte gick att pröva motfordrans kvittningsduglighet inom ramen för den skiljeprocess som gällde förskottsbetalningen. Nämnden gick därför på kärandebolagets yrkande.
Svaranden klandrade skiljedomen vid Svea hovrätt och hävdade bland annat att skiljenämnden lagstridigt hade meddelat skiljedom utan att avgöra sakfrågan.
Dispositiv lag
Hovrätten konstaterar nu att den särskilda skiljedom där svaranden ålades att betala hälften av förskottsbetalningen avgjordes med uttryckligt stöd i Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstituts skiljedomsregler.
Visserligen innehåller lagen om skiljeförfaranden inte någon motsvarande bestämmelse om särskild skiljedom för tvister om förskottsbetalningar men eftersom lagen till stora delar är dispositiv anser hovrätten att de båda regelverken inte står i strid med varandra.
Varken skiljedomen eller nämndens rättstillämpning medför därför att domen är ogiltig, enligt hovrätten.
