Justitieombudsmannen riktar kritik mot en rådman för dennes kontakter med en av parterna i ett avslutat familjemål.
Även om inget tyder på att rådmannen har tagit ställning för någon av parterna har hennes agerande gjort att det funnits en risk att hennes opartiskhet har kunnat ifrågasättas, konstaterar JO.
En kvinna vände sig till JO och riktade klagomål mot dennes agerande i anslutning till ett domstolsärende där hon varit part. Rådmannen var inledningsvis ansvarig domare för ärendet, men när ett första sammanträde hölls vid tingsrätten satt en annan domare som ordförande. Vid sammanträdet träffade kvinnan och motparten en överenskommelse som innebar att deras son skulle ha umgänge med motparten i USA under augusti samma år. Överenskommelsen antecknades i protokollet från sammanträdet och tingsrätten avkunnade beslut genom vilket ärendet skrevs av.
När ärendet hade avslutats hade rådmannen, som inledningsvis var ansvarig domare, kontakt med kvinnans motpart via såväl e-post som telefon och rådgav honom om hur han kunde argumentera i förhållande till den aktuella överenskommelsen samt hur han skulle agera gentemot kvinnan och hennes ombud. Enligt kvinnan ledde motpartens agerande till att motparten olovligen höll kvar deras son efter umgänget.
Ingen av kontakterna mellan mannen rådmannen och motparten kommunicerades med henne eller diariefördes och enligt kvinnan var rådmannens agerande direkt olämpligt.
Inte tagit ställning för någon part
Justitieombudsmannen konstaterar i sitt beslut att rådmannen mottog ett e-postmeddelande från den anmälande kvinnans motpart en tid efter att överenskommelsen mellan parterna nåtts vid tingsrätten. Av mejlet framgick att motparten ville prata med rådmannen om sammanträdesprotokollet som han ansåg inte överensstämde med den samförståndslösning som träffats. Därefter hade rådmannen och kvinnans motpart ”flera kontakter”, både via e-post och telefon om överenskommelsen och dess förhållande till en dom från 2018 som varit föremål för verkställighet.
Enligt JO kan rådmannen, genom sin kommunikation med kvinnans motpart, inte anses ha tagit ställning för någon av parterna och inte heller gett kvinnans motpart om hur han kunde argumentera till stöd för sin tolkning av överenskommelsen. Det har, enligt JO, ”inte kommit fram något som tyder på att (rådmannens) avsikt med kontakterna med (kvinnans motpart) varit någon annan än vad hon gjort gällande, nämligen att bistå (kvinnans motpart) med korrekt information i syfte att lösa den situation som uppstod till följd av bland annat parternas
olika syn på överenskommelsen”.
Samtidigt hade rådmannens ansvar för målet upphört redan innan sammanträdet i tingsrätten och hon närvarade inte under de diskussioner som ledde fram till parternas samförståndslösning. Redan därför säger sig JO ha svårt att förstå varför rådmannen ansåg sig behöva besvara mannens frågor på det sätt hon gjorde. Att bistå en part på detta sätt går, enligt JO, ”under alla förhållanden utöver vad som kan anses ingå i en domares allmänna skyldigheter i fall då en part i ett avslutat mål eller ärende vänder sig till domstolen med frågor”.
Opartiskheten kan ifrågasättas
Genom att uttala sig om den tidigare domen och den nu aktuella överenskommelsen fanns, enligt JO, en ”påtaglig risk” för att kvinnans motpart skulle ta rådmannens svar till intäkt för att hans uppfattning om parternas överenskommelse var riktig, trots att detta inte var hennes avsikt. Det fanns också en risk för att rådmannen kunde anses ha tagit ställning för mannen, vilket kvinnan också gett uttryck för i sin anmälan.
Även om inget tyder på att rådmannen tagit ställning för någon av parterna anser JO att hon sammantaget hanterat kontakterna på ett sådant sätt att det funnits en risk att hennes opartiskhet har kunnat ifrågasättas och rådmannen kritiseras därför.
