En företagare hade ett uppdragsavtal med en redovisningskonsult som gick ut på att konsulten skulle se över bokföring och upprätta bokslut.
Företagaren vägrade dock att betala för det arbete som redovisningskonsulten hade utfört eftersom han ansåg att det hade utförts felaktigt.
Förlorade i sak
Konsulten stämde företagaren vid Borås tingsrätt som kom fram till att företagaren inte hade visat att konsulten hade gjort de fel som företagaren påstod och att han därför skulle betala konsulten enligt avtal.
Konsulten hade dock även begärt ränta med 20 procent – någonting som fanns angivet på den obetalda och bestridda fakturan.
Tingsrätten skrev i sina domskäl:
”En faktura kan utgöra avtalsinnehåll vid motpartens passivitet. F (företagaren) har, såvitt framkommit, inte opponerat sig mot den begärda räntan förrän vid sammanträde för muntlig förberedelse, dvs. över ett år efter att fakturan utställts. Då yrkad ränta dessutom är skälig ska F förpliktas betala densamma.”
Företagaren överklagade till Hovrätten för Västra Sverige som nu instämmer i tingsrättens bedömning när det gäller själva sakfrågan – alltså om att företagaren de facto är betalningsskyldig för den utförda tjänsten.
Fakturan visar inget avtal
Hovrätten gör däremot en annan bedömning när det gäller dröjsmålsräntan på 20 procent.
Hovrätten skriver i sina domskäl:
”F har invänt att han bestritt alla krav från K (konsulten), även dröjsmålsräntan på 20 procent. Vid sådant förhållande kan fakturan ensam inte anses utgöra tillräcklig bevisning för att parterna avtalat om en dröjsmålsränta uppgående till 20 procent. Yrkandet såvitt avser dröjsmålsränta, överstigande den av F vitsordade räntan enligt 6 § räntelagen, ska därför ogillas.”
