Rabatt på boten – eller helst ingen bot alls
KRÖNIKA – Louise Brown, antikorruptionsexpert på FCG
Häromdagen gjorde Expressens kulturchef Victor Malm ett kraftfullt upprop mot ett ”ständigt muterande administratörsvälde”. Med siktet på woke-rörelsen uppmanade han – i samma andetag som han redogör för en i mångas tycke regressiv trend – sina läsare att ta eget ansvar och tacka nej till nästa internutbildning eller certifiering i hållbarhet. Rätt så, i viss mån. Svällande administration utan resultat, nej tack. Relevanta mål och tydliga framsteg, däremot, ja tack. Men uppropet är i sig riskabelt. Låt mig förklara.
Låt oss lämna Victor därhän för ett ögonblick och förflytta tanken till antikorruption. Liksom att en fjäril inte gör en sommar, tillhör jag dem som menar att en utbildning inte gör ett antikorruptionsprogram. Men, skillnaden mellan att kunna bevisa att en utbildning för personalen om antikorruption har hållits, eller inte, kan innebära en betydande skillnad vid utdömandet av en företagsbot.
I ett intressant mutbrottsfall 2021, sänktes nämligen företagsboten från 150 000 kronor vilket åklagaren yrkat på, till 30 000 kronor just tack vare att utbildning hållits och att försvaret kunde peka på att det fanns interna riktlinjer. Dock dömdes flera personer och boten utgavs eftersom företaget, policyer och antimutchecklista till trots, inte gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga de mutbrott som i näringsverksamhet begåtts av dess anställda. Policydokument innebär inte frisedel. Enligt utredningen i målet, var det tydligt att nödvändiga rutiner inte implementerats, tillsyn och kontroll över företagets aktiviteter brast. Snarare var mutorna av allt att döma sanktionerade internt från högsta ledningen.
Fallet i fråga är värt att lyfta av flera skäl. Det finns en etablerad uppfattning bland affärsfolk i Sverige att vi saknar det som i brittisk och amerikansk lagstiftning kallas ”failure to prevent”, nämligen att undlåtande av förebyggande åtgärder är straffbart, vilket flera svenska bolag fått känna av. Vidare, eftersom det generellt anses att incitamenten att motverka korruption är svåra att jämföra med motsvarande för att motverka penningtvätt.
Enligt 36e kapitlet i brottsbalken begår näringsidkaren brott om denne inte har gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten eller om brottet har begåtts av en person i ledande ställning. I det aktuella fallet pekade åklagaren just på att företaget inte har gjort vad som skäligen kan krävas för att förebygga mutbrotten. Ingen regelefterlevnad, inga kontrollverktyg eller genomförda kontroller av högriskaktiviteter.
Självklart gäller ”failure to prevent” i svensk lagstiftning, vilket kloka juristkollegor påpekar, just med hänvisning till 36e kapitlet. Dock i mycket vid bemärkelse och inte specifikt jämförbart med till exempel den amerikanska Foreign Corrupt Practices Act (FCPA) vill jag mena.
Varför är det juridiska ansvaret att förebygga brottslighet inte något som lyfts oftare i debatten?
Jag slår en signal till Institutet Mot Mutors generalsekreterare Hayaat Ibrahim, som med hänvisning till det ovan nämnda fallet är ett mycket tydligt bevis på att antikorruption compliance är en bra investering. Hon håller också med om att 36e kapitlet, paragraf 7, är tydligt även om det inte kan likställas med FCPA eller UK Bribery Act.
Men, och nu kommer den viktigaste informationen, det finns indirekta krav att förstå om man går till förarbetena till paragraf 5e i mutbrottslagstiftningen gällande vårdslös finansiering av muta. Nämligen att medel för muta tillhandahålls trots vetskap om otillbörligheten (En näringsidkare som tillhandahåller pengar eller andra tillgångar åt någon som företräder näringsidkaren i en viss angelägenhet och därigenom av grov oaktsamhet främjar givande av muta, grovt givande av muta […] döms för vårdslös finansiering av mutbrott). Utifrån dessa två tillsammans, kan man utgå ifrån att storleken på en potentiell företagsbot avgörs beroende på hur man kan visa att förebyggande åtgärder vidtagits.
Vad gäller penningtvättsprevention är bolag under tillsyn och andra näringsidkare uppmärksamma på när och i vilka segment tillsynsmyndigheterna skärper sina insatser. Fokus kan skifta på olika delar av penningtvättsarbetet. Knackar någon på dörren är det upp till bevis som gäller.
I ett svenskt sammanhang är det en mycket främmande tanke att våra myndigheter någon gång i framtiden skulle börja utöva tillsyn gällande förebyggande av korruption med samma nit som för penningtvättsåtgärder. Men, det är inte rättvisande att argumentera att det saknas ett tydligt juridisk ansvar, eller tillräckligt tilltalande ekonomiskt incitament, att förebygga mutbrott. Med all tydlighet gäller att kunna belägga inte bara utbildning, dokumenterade riktlinjer och rutiner, utan bevisligen också implementering, styrning och kontroll.
Tillbaka till Victor. Han pekar på ett faktiskt problem. Sondera insatserna, avsikterna och nyttan och sanera. Det vill säga verklighets- och behovsanpassa. Den omtalade risk-baserade approachen, ni vet.
Visst kan jag förstå dig som menar att 150 000 kronor eller 30 000 kronor i böter i detta fallet kan anses vara en marginell konsekvens. Men det är bara en liten del av de totala kostnaderna. Kom också ihåg är taket på företagsboten för mutbrott numera är 500 miljoner kronor.
Det behövs fortfarande enormt mycket mer förståelse för den ständigt rörliga materien risk och brottslighet i synnerhet. Lösningen är inte enligt Victors uttryck för frustration att kasta ut barnet med badvattnet. Min rekommendation är snarare, sätt simpuffar på barnet och sätt igång att träna simtagen. Med rätt teknik kan barnet snart simma tryggt även på djupt vatten.
