Domen kom nyligen från Hovrätten för Nedre Norrland som sänkte det straff på åtta års fängelse som hade dömts ut av Sundsvalls tingsrätt för 25 fall av grova våldtäkter under fyra år. Offret var en flicka som var tio år bär övergreppen började och hovrätten sänkte straffet till sex års fängelse.
”Allvarliga och välplanerade brott”
Riksåklagaren delar inte hovrättens uppfattning om straffsänkning utan anser, tvärt om, att det ”inte är rimligt att det lidande den tilltalade har åsamkat målsäganden genom upprepade grova våldtäkter under fyra års tid ska rendera ett fängelsestraff om endast sex år.”
Riksåklagaren skriver:
”Enligt riksåklagaren bör upprepningen av dessa allvarliga och välplanerade brott ges ett betydligt större genomslag vid bedömningen av brottens samlade straffvärde än vad hovrätten gjort.”
Enligt riksåklagaren vore det av stor vikt för ledning av rättstillämpningen att Högsta domstolen slår fast vad som gäller när straffet ska bestämmas efter upprepad och allvarlig brottslighet mot samma person.
I fallet med den 53-årige mannen skrev hovrätten i sina domskäl:
”Som hovrätten nyss har varit inne på blir straffvärdet normalt högre om det handlar om flera gärningar och flera brott. För vissa typer av sexualbrott har dock Högsta domstolen ansett att det finns anledning att vara försiktig med att betrakta brottslighetens upprepade karaktär som straffhöjande när brotten är riktade mot samma målsägande. Det som får anses framgå av Högsta domstolens avgörande är att detta synsätt inte ska gälla för alla sexualbrott mot samma målsägande.”
Oklarheter i HD:s dom
Annan praxis talade enligt hovrätten för att upprepad brottslighet ska påverka det samlade straffvärdet mindre vid allvarlig brottslighet. Detsamma gäller enligt praxis brottslighet som har ett ”starkt samband i tid och rum”.
Med hänsyn till denna praxis och oklarheten i HD:s uttalande bedömde hovrätten att brottslighetens ”upprepade karaktär” endast i mycket begränsad mån medförde ett överskjutande straffvärde.
Även RÅ pekar i sitt överklagande till HD på att HD:s nuvarande praxis inte är tillräcklig och att det finns oklarheter i den tidigare domen från HD.
