DEBATT – av Claes Sandgren, professor i civilrätt och ledamot av Internationella Juristkommissionen, Genève
Behöver resningsinstitutet reformeras? För att få underlag för en diskussion av den saken sökte jag på ordet ”resning” på BRÅ:s hemsida. Jag fick upp ”resning av väggar och tak”. BRÅ:s chef för rättsstatistik upplyste mycket riktigt att BRÅ inte för någon löpande statistik över resningsbeslut.
En förutvarande överåklagare med ansvar för handläggningen av resningsärenden hos RÅ kom dock till undsättning. Med hjälp sitt eget minne och diarieblad hos RÅ kunde han få fram att resning torde ha beviljats av HD fem-sex gånger i fråga om en dömd persons ansvar under den senaste femårsperioden, alltså ungefär en gång per år. Han sa sig sakna överblick över resningsbeslut av hovrätterna men trodde att de var få.
Också en tillmötesgående förvaltningsledare vid RPS i Umeå var behjälplig. RPS hade viss statistik men saknade särredovisning om resning i ansvarsfrågan. Förvaltningsledaren upplyste följande per e-post: ”[O]m du vill ha en helhetsbild måste du nog vända dig till DV. Men tyvärr tror jag att du kommer att gå bet även där, för DV har inget maskinellt register överhuvudtaget!”.
Min hänvändelse till DV var dock inte helt resultatlös. Enheten för analys uppgav att HD mottog 2 591 resningsansökningar 2007- (okt.) 2012 och biföll 14 ansökningar i brottmål. Resning i ansvarsfrågan särredovisas dock inte och DV saknar motsvarande uppgifter för hovrätterna. DV har inte heller uppgifter om utfallet av beslut om resning.
Den här statistiska förbistringen väcker frågan om det är möjligt att bedöma behovet av en reformering av resningsinstitutet utan tillgång till fullgod statistik. Jo, det är det, menar tydligen regeringen, vars proposition 2011/12:156 om resningsförfarandet i brottmål var kemiskt ren från statistiska uppgifter.
För min del tror jag däremot att ett siffermässigt underlag om reformbehovet skulle ha varit välgörande. Det är nämligen svårt att tro att reformen skulle ha stannat vid de åtgärder som riksdagen beslutade (bet. 2012/13:JuU3, rskr. 2012/13:29), för det fall dess ledamöter haft klart för sig hur sällsynt det är att resning beviljas i fråga om felaktigt dömdas ansvar.
Även RÅ:s synpunkter på resningsärendenas handläggning vittnar om att allt inte står väl till (SvD/Brännpunkt 12.1.2013). Han blandar bort korten i stället för att lägga dem på bordet när han talar om antalet ärenden som hanteras utan att med ett ord beröra det ringa antal dömda som beviljas resning.
Så hur är det bevänt med rättsstatistiken? Törs man hoppas att resningsstatistikens brister är ett undantag och att myndigheterna avser att förbättra statistiken i fråga om resning, denna den yttersta rättssäkerhetsgarantin i en rättsstat?
