Petra Lundh: ”Avgörande att HD prövar bevisvärdering för gängmord”

(URSPRUNGLIGEN PUBLICERAD 19/11-21)
Dagens Juridik publicerade för två år sedan en lång intervju med Petra Lundh när hon var riksåklagare. I intervjun ger hon sin syn på brottsbekämpning, rättssäkerhet och andra frågor som hon nu kommer att få tag i på ett annat sätt som rikspolischef.

Uppklaringen av de så kallade gängmorden ligger på ungefär en tredjedel av uppklaringen av ”vanliga” mord. Bevissvårigheterna har förföljt åklagarna in i rättssalarna och flera uppmärksammade fall har slutat med friande dom. ”Jag menar att det är avgörande för den situation som vi befinner oss i att Högsta domstolen tar upp frågan om hur bevisvärderingen ska göras i den här typen av fall”, säger riksåklagaren Petra Lundh som nu har begärt prövningstillstånd i HD i ett mordfall som ledde till livstids fängelse i tingsrätten men friande dom i hovrätten.

Gängkrigen rasar… Vad har hänt i Sverige?

– Jag har inga fler eller bättre svar på den frågan än alla andra men kan som riksåklagare konstatera att det är en oerhört allvarlig brottsutveckling.

– Jag säger som rikspolischefen Anders Thornberg: det här är ingenting som enbart de brottsbekämpande myndigheterna kan lösa utan hela samhället måste hjälpas åt.

Samtidigt är det ju åklagarna som är förundersökningsledare och lagföringsstatistiken i den här typen av ärenden är inte imponerande…

– Vi ser ju någonting här som vi aldrig tidigare har sett: tystnadskulturen. Nästan ingen säger någonting i en sådan här brottsutredning, varken målsäganden eller vittnen som sitter inne med information. Inte ens de så kallade tillfällighetsvittnena vill ju prata.

– När man tittar på de här typiska skjutningarna så handlar det dessutom ofta om maskerade personer som dyker upp väldigt hastigt, skjuter och sedan lämnar platsen.

– Under de här förhållandena så är det till slut bara den tekniska bevisningen som polis och åklagare kan förlita sig på. Och då blir det väldigt svårt att lägga det här pusslet.

Beror svårigheterna på tidigare bristande erfarenhet av sådan här kriminalitet i Sverige?

– Vi försöker på alla sätt och med alla tillgängliga metoder. Vi försöker ligga i framkant. Men bevisfrågorna är svåra och många gånger har det ju slutat med friande domar trots att vi tycker att bevisningen borde ha räckt.

– Jag har just överklagat en sådan friande morddom från hovrätten till Högsta domstolen och bett att HD ska uttala sig om hur man ska värdera den här typen av bevisning. Jag har ännu inte fått besked om jag får prövningstillstånd.

Hur ser bakgrunden till det aktuella fallet ut?

– Det är ett fall där tingsrätten dömde till livstids fängelse men hovrätten friade för en skjutning där jag tycker att det finns väldigt starka indicier och väldigt många indicier.

– Indicierna utgörs bland annat av den misstänktes DNA på patronhylsorna på brottsplatsen och krutstänk, DNA från den misstänkte och blod från brottsoffret på en jacka som hittades vid ett tillslag hemma hos den misstänkte mannen – och så vidare… Men hovrätten tyckte inte att det räckte.

Det handlar alltså om rena bevisfrågor?

– Ja, men det jag vill att HD ska pröva och uttala sig om är vilka krav som kan ställas på indiciebevisning för att denna ska vara tillräcklig för en fällande dom och vilka riktlinjer som ska gälla vid bevisvärderingen i sådana här fall.

– Det har aldrig prövats tidigare och en vägledande dom skulle betyda mycket, och alldeles särskilt mycket vid denna typ av brott där det sällan finns muntlig bevisning.

Vilka oklarheter råder?

– Alla ställer sig just nu frågorna: hur ska man egentligen se på indiciebevisning av det här slaget? Hur ska man bedöma ett mål där det finns många olika indicier som var för sig inte är tillräckligt starka för en fällande dom men där det sammantagna bevisvärdet har en helt annan styrka.

Du är inne på sannolikhetslära?

– Ja, det handlar om att få riktlinjer från HD kring hur metoderna att värdera sådant ska genomföras straffprocessuellt.

– Matematiker som räknar på sannolikheter har ju kommit fram till att sannolikheten för att ett visst antal indicier ska kunna sammanfalla av en slump helt enkelt, i princip, inte existerar och då tycker vi att det ska anses ha nått upp till kravet bortom rimligt tvivel.

Varför behöver frågan prövas av Högsta domstolen just nu?

– Ibland blir det fällande dom i tingsrätten och friande dom i hovrätten. Ibland går det åt det ena hållet och ibland åt det andra hållet… Det visar att det finns en osäkerhet i de här frågorna och praxis spretar ganska rejält.

– Åklagare ska kunna fatta riktiga beslut i åtalsfrågan utifrån den bevisning som finns och domstolar ska kunna göra riktiga bedömningar om bevisningen håller för en fällande dom. Jag menar att det är avgörande för den situation som vi befinner oss i att vi får tydlig vägledning för hur man ska resonera i sådana här fall.

Har beviskraven blivit för hårda i domstolarna som många kritiker hävdar – att det numera handlar om orimligt tvivel?

– Jag hör ju det här dagligen… Den debatten förekommer även bland åklagare.

– Självklart respekterar vi domstolarna och jag tillhör givetvis dem som håller rättssäkerheten väldigt, väldigt högt. Det viktiga just nu är att frågan blir ordentligt utredd och belyst så att alla vet vad som gäller.

Vilken typ av bevisning skulle i övrigt behövas för den här typen av mål?

– En jätteviktig sak handlar om de inblandades kommunikation. Brott inom den här typen av gängkonstellationer kräver planering där man kommunicerar med varandra om brottsuppläggen.

– Sedan ungefär ett år har vi tillgång till hemlig dataavlsäning, där jag ju själv höll i utredningen inför lagstiftningen.

Vad har det givit?

– Det är lite för tidigt att säga men det har helt klart givit positiva resultat.

– Sedan har vi ju det här med Encrochat som vi plötsligt fick tillgång till genom att fransk polis lyckades dekryptera denna kommunikationstjänst. Genom Encrochat har polis och åklagare både fått en helt annan kunskap och en helt annan typ av bevisning än tidigare. Det här betyder mycket.

Vad har det inneburit konkret?

– Genom Encochat har vi förstått mer om hur gängen är uppbyggda och har lyckats med någonting som vi inte har lyckats med tidigare – att komma åt ledarna.

– Jag såg en siffra i somras om att Encrochatbevisningen sammanlagt har lett till att 1 100 fängelseår har kunnat dömas ut.

– Det är helt klart att detta har lett till helt andra framgångar än tidigare. Att komma åt de kriminellas kommunikation är jätteviktigt.

Hur klarar Åklagarmyndigheten av den här typen av utredningar rent resursmässigt?

– De tillhör ju en kategori som vi kallar särskilt resurskrävande brott. De slukar resurser och är den kategori brott som åklagarna lägger absolut mest tid på.

– Våra siffror visar att åklagarna ofta lägger över tusen timmars arbete på en enda skjutning.

Hur ser utvecklingen av den här kategorin ut?

– Den ökade med 40 procent mellan åren 2016 och 2020 och bara under 2020 ökade den med 15 procent.

– Det handlar alltså om en väldigt liten andel av alla brott som kräver enorma resurser.

Vad står på riksåklagarens önskelista rent lagstiftningsmässigt?

– Rättegångsbalkens regler är gamla och har inte hängt med när samhället har förändrats. Idag råder det helt andra förutsättningar än det gjorde på 1940-talet när rättegångsbalken skrevs.

– Ett positivt exempel i sammanhanget är ju att riksdagen i veckan klubbade igenom den lagändring som gör det möjligt att åberopa förhör som har hållits tidigare, alltså under förundersökningen, vid huvudförhandlingen.

– Det finns många fördelar med det och idag har vi ju helt andra tekniska möjligheter med ljud och bild som kan garantera att rättssäkra förhör hålls jämfört med hur det var för åttio år sedan…

Det här luckrar ju upp den gamla omedelbarhetsprincipen om att vittnesmål ska avläggas inför domstol. Vilka fördelar finns?

– Det fanns säkert goda intentioner bakom omedelbarhetsprincipen när rättegångsbalkens skrevs en gång i tiden. Men med de här nya reglerna får domstolen en helt annan möjlighet att göra materiellt korrekta bedömningar eftersom domarna får höra minnesbilder från målsäganden och vittnen som är mycket färskare. Det har inte gått ett halvår eller ett år sedan brottet inträffade.

– Om man som vittne har möjlighet att lämna sina uppgifter i ett tidigare skede så minskar dessutom tiden då någon skulle kunna hota eller försöka påverka vittnet.

– Därutöver kommer det att innebära att vi inte längre behöver skydda bevisningen på samma sätt genom långa häktningar och restriktioner för de misstänkta. Sverige har ju fått hård kritik från internationellt håll på den punkten.

Vilka praktiska rättssäkerhetsarrangemang kommer detta att kräva?

– Man ska i vissa fall till exempel kunna lämna sin berättelse redan under en häktningsförhandling.

– Den kan också lämnas i ett förhör hos polisen men då krävs det verkligen att åklagare och polis genomför rättssäkra förhör och att försvarare får möjlighet att kunna hålla relevanta motförhör. Annars kommer ju domstolarna att underkänna det här.

– Åklagarmyndigheten har ett förberedelsearbete som redan pågår eftersom det ät tänkt att lagen ska träda i kraft redan vid årsskiftet.

En annan förändring som ligger i ”pipeline” är ju så kallade kronvittnen – alltså personer som själva kan få strafflindring om de berättar om andras grova brott. Vad tycker du om det?

– Jag är positiv till ett sådant system men det finns ett krux med det förslag till lagstiftning som nu ligger på bordet. Det måste nämligen finnas ett incitament att medverka och en förutsättning för det är att det också finns en förutsebarhet så att man kan lita på att man verkligen får sin strafflindring.

Hur ser det kruxet ut i praktiken, menar du?

– Åklagaren kan ju inte garantera strafflindring eftersom det är domstolarna som slutligen ska avgöra det här. Enligt det liggande förslaget är alltså domstolarna inte bundna av åklagarens yrkanden.

– Då man kan fråga sig om ett sådant system blir tillräckligt effektivt, om någon är beredd att prata under förundersökningen när det slutliga beslutet kommer först i domstol…

Borde åklagarna alltså kunna göra utfästelser till den person som ska berätta – någonting som domstolen sedan ska vara bunden av?

– Ja, domstolarna borde i högre grad vara bundna av parternas yrkanden.

Ett system som motsvarar det för vanliga dispositiva tvistemål alltså?

– Ja, i princip. Åklagaren är ju den objektiva och självständiga företrädaren för staten som har åtalsfrågan i sina händer. Då vore det också rimligt att åklagaren fick sätta ramarna för påföljden och att domstolen inte ska kunna köra över det.

– Det blir en ändring av vårt straffprocessuella system men både Stefan Strömberg och Fredrik Wersäll (f.d. lagman respektive hovrättspresident och regeringens utredare, reds anm.) har varit inne på den här linjen i sina tidigare utredningar.

Det talas allt oftare om att höja straffminimum för brott så att de brottsbekämpande myndigheterna ska kunna få tillgång till tvångsmedel. Är det rätt väg att gå?

– Nej, så får man inte göra tycker jag – det är liksom att gå bakvägen… Det är två separata saker. Man kan inte höja straffen bara för att komma åt en massa verktyg. Då får man ändra på verktygen i stället.

Men det framhålls ju ofta öppet att detta är en effektiv metod för att inkapacitera gängmedlemmar – att man kan sätta dem i häkte för brottsmisstankar som tidigare inte räckte för en obligatorisk häktning…

– Att man lyfter bort dem från gatan, ja… Men om man kan sin straffrätt så vet man att det inte är så som det är tänkt att fungera.

– Det är helt OK att i ett samhälle ändra synen på allvarlighetgraden av ett brott och att därför höja straffen men man kan inte ändra straffen bara för att de inte når upp till de straffprocessuella gränserna för tvångsmedelsanvändning.

Från lagstiftningsfrågor till resurser… Polisen får ju gång på gång nya miljarder men hur är det med Åklagarmyndigheten? Är ni nöjda?

– När jag började som RÅ för tre år sedan hade vi dålig ekonomi. Det fanns då ungefär lika många åklagare i landet som i början på 2000-talet. Det var inte hållbart.

– Sedan dess har vi i princip fått de tillskott som vi har begärt och efter en diskussion hösten 2020 fick vi faktiskt mer än vad vi hade begärt i den så kallade vårändringsbudgeten.

Vad innebär detta konkret?

– Att Åklagarmyndigheten har gått från 948 åklagare till 1 124 åklagare och från 1 400 medarbetare totalt till 1 700.

– I år har vi haft all-time-high när det gäller att rekrytera nya åklagare. Vi har fått in 160 nya åklagaraspiranter.

Så du äskar inte mer pengar från riksdagen och regeringen?

– Jo, det gör jag absolut men på lite längre sikt. Det tar tre år att utbilda en åklagare som sedan ska göra karriär inom systemet och därigenom bygger vi successivt in kostnadsökningar under en längre tid när vi nu anställer många nya.

– Vi har inte kapacitet att ta in hur många som helst på en gång. Vi vill ha en stabilitet och långsiktighet i planeringsförutsättningarna så att vi kan öka antalet åklagare i en jämnare takt.

– I början på 2020 trodde vi att vi skulle behöva vara 1 200 åklagare år 2025 men som brottsutvecklingen ser ut nu kommer vi säkert att behöva revidera den uppfattningen.

Räcker pengarna även till för att leva upp till åklagarnas absoluta åtalsplikt för mängdbrotten?

– I alla verksamheter handlar det om att lägga resurserna där de behövs bäst. Vi har tagit fram nya riktlinjer för åtalsunderlåtelser och förundersökningsbegränsningar.

– Tanken är att vi ska lagföra så många brottslingar som möjligt och inte så många brott som möjligt när detta ändå inte ger något resultat.

Kan du utveckla det?

– Riktlinjerna för förundersökningsbegränsning är att man ska fundera på om man verkligen ska åtala för fler mängdbrott när den misstänkte redan har slagit i taket för maxstraff till följd av de straffprocessuella reglerna. 

– Under sådana omständigheter är det kanske bättre att i stället lägga resten av resurserna på att lagföra ytterligare ett antal brottslingar.

Uppklaringen av mängdbrott har ju fortsatt sin kräftgång trots många år av kritik. Vad anser du om det?

– När det gäller mängdbrotten så är det Polisen som är förundersökningsledare. När det däremot gäller de förundersökningar som polisen redovisar till åklagare så ser man att vi har en bra genomströmningstid och låga balanser.

– Det där är alltså i första hand Polisens fråga. Men som samhällsmedborgare önskar ju även jag att alla brott, även mängdbrotten, skulle klaras upp.

När kritiken för den låga uppklaringen av mängdbrott var som hårdast 2017 kallade regeringen till presskonferens och berättade att åklagarna skulle placeras ”direkt i polisorganisationen”. Vad hände med den satsningen – finns det någon utvärdering?

– Det här var ju före min tid som riksåklagare men när jag har hört mig för om saken har jag förstått att detta inte var någonting som skedde i organiserad form. Man skulle hjälpa till och göra vissa sorteringar och finnas till hands så att polisens FU-ledare skulle kunna bolla frågor med åklagarna…

– Jag vet att det fortfarande förekommer sådana här utbyten där vi lånar ut åklagare som stöttar polisen.

Så kallade snabbförfaranden har ju prövats för mängdbrott. Vad är din uppfattning om detta?

– Att det här är en framgångssaga. Vi ser att tiderna har kortats jättemycket och att brottslingen får en snabb reaktion på sitt brott i nära anslutning till själva gärningen.

– Vi kan ta Storgöteborg som exempel. Där gick man från 22 till sex veckors total handläggningstid i genomsnitt tack vara det här systemet. Det bästa exemplet jag har hört talas om är sex dagar.

Hur har åklagarorganisationen klarat coronapandemin?

– Långt över förväntan. När vi nu utvärderar den här tiden och tittar på statistiken visar det sig att vi har avgjort fler ärenden under pandemin än under normala omständigheter.

– Vi ökade produktiviteten men då ska man också veta att vi hade ställt in alla utbildningar, alla konferenser och alla andra sådana aktiviteter. Många satt hemma och arbetade enbart med ärendehanteringen och då minskade balanserna.

Sist men inte minst… Du har varit riksåklagare i tre år nu. Hur har din syn på åklagare förändrats sedan du var domare?

– Jag hade ju redan jättehöga tankar om våra åklagare som våra straffrättsexperter. Jag har ju sett dem processa under alla mina år som domare och domstolschef.

– Däremot hade jag ingen egentlig erfarenhet av förundersökningsledning och även om jag som riksåklagare inte arbetar operativt med det så har jag fått en helt annan inblick än tidigare under de här åren. Jag är imponerad! Det är komplicerat och kräver svåra avvägningar. Vi har mycket skickliga åklagare i Sverige.

FAKTA – riksåklagaren Petra Lundh

Född i Kristianstad 1963

Jur.kand. Stockholms universitet 1987

Hovrättsassessor vid Svea hovrätt 1995

Bor i Nacka

Familj: Gift och har fyra döttrar

Senaste bok: David Lagercrantz ”Obscuritas”

Senaste film: ”Den osannolike mördaren” på Netflix.

Musik: Jag är allätare… Mycket svensk pop som Laleh, Darin och Magnus Uggla.