”Quickfallen är skörden av statens sådd – årtionden av besparingar på rättsväsendet”

DEBATT – av fd hovrättslagmannen Olle Ekstedt

Det behövs inte någon kommission i Quickaffären. De felkällor som kunnat leda till händelserna är redan kända. Vad som behövs är att man funderar nu och genast på vad som bör göras för att motverka nya affärer. En kommission är tvivelaktig med hänsyn till grundlagarnas regler om domstolarna och den skulle dessutom antagligen leda till begravning av problemen. Det behövs en vilja att förbättra rättssystemet.

Låt oss se på affären. Genom Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick. Att skapa en seriemördare har vi en noggrann och omfattande genomgång av händelserna och jag utgår från den.

Hela saken vilar på att Quick erkänt ett antal mord under sin tid som intagen på Säters mentalsjukhus. Behandlande personal, särskilt terapeutisk sådan, har trott att han talade sanning. Frågorna överfördes till polis och åklagare som gjorde omfattande utredningar och försvarsadvokat för Quick medverkade.

Under utredningarna var man mycket medveten om att Quick kunde ljuga och man sökte efter stöd för att han talade sanning. Man ansåg sig också finna sådant stöd och åtal följde. I domstolarna bedömdes det att Quicks erkännanden, tillsammans med bevisning som stödde dem, vara tillräcklig bevisning och Quick fälldes för mord i åtta fall. Härefter har Quick tagit tillbaka sina erkännanden. Det har ansökts om resning och det har hittills beviljats resning i sex av fallen och det har lämnats in resningsansökningar i de två återstående fallen.

Sedan resning beviljats i ett brottmål skall målet tas upp på nytt i den domstol som senast dömt i saken. Åklagaren har alltså att överväga hur talan skall föras. Sedan erkännandet tagits tillbaka står åklagaren i läget att bevisningen består av ett tidigare erkännande som måste föras fram med stöd av förundersökningsprotokollet. Det skall alltså visas att erkännandet varit riktigt.

Här uppstår stora svårigheter eftersom Quick givetvis kommer att förneka alla de kunskaper om mordet som han påstått sig ha när han erkände. Härtill kommer att det rent objektivt framkommit nya fakta som försvagar eller eliminerar den stödbevisning som funnits. Åklagaren kan också välja att inte åberopa det tidigare erkännandet och nöja sig med annan bevisning för att Quick är skyldig. Sådan bevisning finns emellertid inte i de aktuella fallen.

Läget efter resning är att bevisningen har blivit så kraftigt försvagad att den helt uppenbart inte kan antas vara tillräcklig för en fällande dom. Åklagaren har inget annat val än att återkalla sitt åtal och då har Quick rätt att få en dom på frikännande vilket har skett utan någon ny muntlig förhandling.

Tekniskt sett har det varit ofrånkomligt med resning och frikännanden när Quick inte längre vidhåller sina erkännanden och rättssystemet har så långt fungerat. Det är en annan sak att det fordrats stora insatser från privat håll av utredande journalister och från advokat för att åstadkomma resning. Det kan sägas att det borde vara staten som med egna resurser gjorde allt för att rätta till fel som uppkommit i statens egen verksamhet.

Den stora frågan är om det var fel att Quick dömdes på grund av sina egna erkännanden och den stödbevisning man hade. Om Quick talade sanning när han erkände eller om han talar sanning när han nu tagit tillbaka erkännandena vet vi ju inte. Frågan om förfarandet i rättsprocesserna måste bedömas utifrån rättsreglerna och vad som framkommit om hur bevisläget framstått under utredningarna.

Av berättelserna om utredningsförfarandet framgår det att aktörerna varit mycket väl medvetna om att ett erkännande måste stödjas av andra omständigheter för att kunna läggas till grund för fällande dom. Rättegångsbalken har också en särskild paragraf (35 kap. 3 §) som säger att värdet av erkännanden i brottmål skall bedömas efter omständigheterna. Paragrafen säger också att ett återkallat erkännande får tillmätas bevisvärde och att det värdet skall prövas efter omständigheterna. Den paragrafen bygger på en lång historisk erfarenhet av att erkännanden ganska okritiskt tillmätts ett oproportionerligt högt och rentav utslagsgivande värde i gångna tider.

I rättsprocesserna rörande Quick har aktörerna kommit till uppfattningen att erkännandena och övrig bevisning hade sådant bevisvärde att det räckte för fällande dom. Den stora frågan är därför om bedömningarna varit juridiskt korrekta. För att få svar på den frågan måste man granska hela utredningsprocessen från början och fram till dom i varje mål.

Vi vet nu en hel del om hur utredningarna har gått till. Bilden visar att Quicks erkännanden framförts av honom själv såväl på eget initiativ som i samspel med terapin på sjukhuset i ett växelspel. Erkännandena har överförts till polisen antingen som spontana erkännanden eller som resultat av terapin. Polisen har sedan i upprepade förhör bearbetat Quicks uppgifter och även tagit in direkt information från terapin. Resultaten har överförts till åklagaren som varit ledare för polisens verksamhet. Härefter har åtal skett och resultaten redovisats till domstolen som under rättegången utför förhör med Quick och andra berörda.

Redovisningen av utredningsarbetet visar att det funnits många allvarliga felkällor som lett till att slutresultaten varit mycket opålitliga. Det framgår också att hela utredningsmaterialet inte varit tillgängligt för domstolarna eller av andra skäl inte bedömts av dem.

Domstolarnas utredningsläge är en viktig fråga när man skall bedöma riskerna och möjligheterna vid bevisvärdering.

Domstolarna bedömer traditionellt inte allt utredningsmaterial. Tanken har tidigare varit att så skulle ske och reglerna säger att polisens och åklagarens förundersökning skall ges in till domstolen. I tidigare tidsskeden läste domarna förundersökningen men utvecklingen har gått mot att de helt tagit avstånd från den arbetsuppgiften. Detta har skett under inflytande av det starka trycket från politiskt håll att vara ”effektiv” och avverka så mycket mål som möjligt så snabbt som möjligt. I nuläget finns aktuella planer på att förundersökningen inte ens skall sändas in till domstolen i vart fall endast i elektronisk form.

Det finns undantagsfall där vissa förhörsprotokoll i förundersökningen anses ha särskild betydelse och det förekommer då att det hålls vittnesförhör med polismän som lett förhören.

Domstolarna markerar i stället principen om ”omedelbarhet” som innebär att de skall döma på det material som presenteras vid huvudförhandlingen. Systemet innebär att domstolen blir starkt beroende av det material som åklagaren valt ut och presenterar.

Domstolarna har också ålagts ett eget ansvar för att utredningen blir fullständig och korrekt. Den uppgiften har – också under trycket av effektivitetskrav – tunnats ut. Domstolen kan tänkas fråga åklagaren efter vissa utredningsdetaljer och det kan leda till någon ytterligare åtgärd från åklagarens sida. Sådana frågor kan också ha sitt ursprung i krav från försvararens sida. Det finns emellertid ett starkt motstånd mot att nya vittnesförhör skall hållas eftersom det kraftigt fördröjer domstolens hantering. Det väsentliga draget i dagens process är att domstolen passivt tar emot utredning från åklagrens sida.

Även det utredningsmaterial som ingår i förundersökningen kan vara starkt tillrättalagt. Ett förhör är ofta en nerskriven sammanfattning av vad en förhörsperson sagt under kanske långa förhör med växlande innehåll. Till slut återges de slutliga uppgifterna i en sammanfattning som är det enda en läsare får se. I växande omfattning har emellertid polisförhör skrivits ner ordagrant från bandinspelning och redovias på det sättet i förundersökningsprotokollet.

Åklagaren och därmed utredande polis har i rättegångsbalken ålagts att ta hänsyn inte bara till bevis för att en misstänkt begått ett brott utan också till omständigheter som talar emot. Detta är åklagare medvetna om. Man kan från åklagarhåll få höra att de tar sådana hänsyn under utredningen tills de anser sig ha fått hållbar bevisning för skuld och att de därefter koncentrerar sig på den bevisningen och för fram endast den bevisningen till domstolen i åtalet. Den friande bevisningen lämnar de till försvararen att föra fram.

Försvararen får kännedom om sådan bevisning på olika sätt under förundersökningen, ibland genom egen utredning, och ibland genom att leta i ”slasken” som är de pärmar där polisen placerat sådan utredning som man inte vill använda. Quickfallen visar på en hel del uppseendeväckand bortsorteringar.

En ingående granskning från domstolens sida av till exempel ett erkännandes utvecklingshistoria och de förutsättningar det vilar på förekommer sålunda oftast inte och är ofta i praktiken omöjlig. Det utvecklade sig på 1980-talet alltmer att särskilda vittnespsykologer anlitades för att undersöka förutsättningarna för uttalanden av åtalade, målsägande och vittnen i brottmålsprocesser. Vittnespsykologen granskade då förundersökningsmaterial och höll också egna förhör och skrev ett utlåtande och förhördes sedan i huvudförhandlingen. Vittnespsykologen gjorde sålunda det arbete som domstolen borde göra.

Det utvecklade sig emellertid en aversion mot detta inslag i processen och HD avbröt verksamheten 1992 genom ett principuttalande i ett incestfall (NJA 1992 s. 446). Detta innebar dock inte att domstolarnas egen utredningsverksamhet ökades.

Det ligger en stor och tung uppgift på försvararna för att materialet i domstolen skall bli tillräckligt för en korrekt bedömning. Försvararna har emellertid inte resurser för egna utredningar utan är i allmänhet beroende av vad som serveras av polis och åklagare. Det har länge talats om ett behov av förstärkning av försvararnas ställning på något sätt. När deras kostnadsräkningar granskas ifrågasätts ibland om de alls har behövt vara med under förundersökningen och de får kanske inte ersättning för sådant arbete.

I sak är problemet i Quickärendena frågor om bevisvärdering, särskilt frågor om hur man sätter bevisvärdet på erkännanden.

Bevisvärdering kan alla göra med sunt förstånd. I rättsliga frågor finns det dock en hel del att tänka på och det fordras både teknik och tankeverksamhet. Uppgiften kräver en hel del utbildning om den skall utföras korrekt i känsliga lägen. Svårigheterna avspeglas i HD:s dömande genom åren.

Quickfallen visar på en hel del svåra lägen. Hur skall man till exempel värdera erkännanden som bevis? Frågan handlar om att bedöma mänskligt beteende, som är något av det svåraste i bevisvärderingen. Man måste fråga sig varför en människa erkänner ett brott. Som utgångsläge säger oss kanske erfarenheten att ingen erkänner ett brott utan att det är sanning, att ingen tar på sig ett brott han inte har begått. Ändå förekommer falska erkännanden.

Frågan är hur man kan skilja det äkta från det falska. I Quickfallen mötte man en kombination av omständigheter. Det var Quicks erkännanden och det var omständigheter som talade för att de var äkta och många omständigheter som talade mot äktheten. I utredningsmaterialet kan man se en stark uppvärdering av erkännandet och av faktorer som styrkte äktheten medan faktorer som talade emot äktheten fick en svag värdering eller till och med sorterades bort.

Denna korta genomgång visar på svagheter i rättegångssystemet som uppenbart fått stor betydelse i Quickfallen.

– Domstolarna får inte all information i ett brottmål.

– Domstolarna prövar inte all information i ett brottmål.

– Försvararna har en svag ställning i utredningsarbetet.

– Bevisfrågor är många gånger tekniskt och intellektuellt svåra och kräver utbildning.

Om man vill öka säkerheten för att det inte uppstår nya Quickfall finns det alltså åtgärder att vidta. Man kan förstärka domstolens roll och se till att domstolen får all relevant information och att domstolen verkligen bedömer den. En reform i den riktningen skulle vara ett starkt brott mot den utveckling som länge drivits i att förenkla och förbilliga domstolarnas verksamhet. Den skulle kosta pengar. Det är sparande av pengar som staten under årtionden prioriterat på bekostnad av rättssäkerheten. Quickfallen kan sägas vara den skörd man fått av sin sådd. Man kan också stärka försvararnas roll under utredningen. Det kostar också pengar.

En annan stor reform är att stärka kompetensen i domstolarna och hos främst åklagare och försvarare genom utbildning. Det som kommit upp i Quickfallen är bristen på kompetens vid bevisvärdering men det finns också mycket annat på kunskapssidan som skulle kunna förbättras.

Bristen på utbildning i domstolsväsendet är välbekant sedan länge. Domstolsverket har gjort insatser för att höja kompetensnivån. Åklagarväsendet har sin utbildningsverksamhet. Advokaterna har utbildningsverksamhet men är kanske sämst på att utnyttja den. Allt som allt finns det alldeles för litet utbildning för rättsväsendets aktörer under yrkestiden.

Om man vill höja kompetensnivån i domstolarna fordras det i dag att det inrättas en fristående permanent anstalt för yrkesutbildning som vi kan kalla för rättsakademi. Den skall komplettera universitetens juristutbildning med yrkeskunskaper och fortlöpande ge domarna modern kompetenshöjning och bevaka rättsutvecklingen och dess förutsättningar. Den bör samtidigt sprida kunskaperna till åklagare, polis och advokater i ett fortlöpande samarbete. Det finns förebilder i västeuropeiska länder att ta intryck av och att samarbeta med.

Återigen står vi inför uppgifter som kostar pengar. Frågan är varför svenska staten bara vill minska på kostnaderna för medborgarnas rättstrygghet.