Det finns ett för nästan alla välbekant namn, förknippat med massmord, som är i hög grad aktuellt men som betraktat just som namn – egentligen har lagts till handlingarna.
Jag tänker på Thomas Quick, som numera heter något helt annat och som är aktuell för att han tagit tillbaka samtliga sina tidigare erkännanden av ett flertal mord och sökt resning till att börja med i ett av dem. Quick har av olika domstolar dömts för åtta mord, om jag räknat rätt. Jag tar mig friheten att använda hans i mordsammanhang väletablerade tidigare namn och sparar således medvetet hans nya.
Även inom Åklagarmyndigheten granskas alla Quicks mordmål uppenbarligen i syfte att se om det finns skäl för åklagarsidan att ta eget initiativ till en resningsansökan i ett eller flera av målen.
Lika lite som någon annan som inte varit med vid gärningstillfällena och som fortfarande är vid liv vet jag om Quick är skyldig eller oskyldig i de olika mordfallen. Under väldigt lång tid har det pågått en ibland ganska hetsig debatt kring skuldfrågan, dvs i tiden långt innan Quick bytte fot och tog tillbaka sina erkännanden. Redan då fanns det sakkunniga som ”visste” att Quick var oskyldigt dömd. Den uppfattningen har fått ny näring efter Quicks helomvändning, även om ett erkännande eller ett förnekande i ett mordfall principiellt bör ha relativt lågt bevisvärde i sig. Personligen har jag länge satt min tillit till att de skilda domstolarna i Quickmålen funnit att den i mordfall alltid så betydelsefulla stödbevisningen varit tillräcklig för att bevisnivån ”ställt bortom rimligt tvivel” verkligen har uppnåtts. Men jag kan tillstå att jag förundrat mig över att så många mord kunnat begås av en och samma gärningsman utan att det i åtminstone något av fallen kunnat tas fram en säkrare teknisk stödbevisning. Men jag vill verkligen inte sätta mig till doms över de lagakraftvunna domarna och på egen hand försöka avgöra vad som är rätt eller fel i sammanhanget. Resningsförfarandet måste alltså tillåtas få ta sin tid. Det är viktigt att Quicks innehållsrika resningsansökan blir föremål för en synnerligen gedigen prövning. Jag utgår från att så sker, även om några omedelbara kommentarer från åklagarhåll i anslutning till att själva ansökan offentliggjordes, kändes obehagliga. Uttryck om Quicks grunder som ”gammal skåpmat” eller ”trams” gav mig en obehaglig bismak i munnen. Kanske var uttrycken förhoppningsvis bara att se som förhastade fördömanden och de ingående sakliga bemötandena kommer att kunna läsas i en officiell svarsskrivelse över innehållet i resningsansökan.
Meningslösa fraser om orubblighetsprincipen som går ut på att lagakraftvunna domar normalt ska vara bestående kan vi vara utan den här gången. Det är vederhäftiga och sakliga bemötandena av Quicks argumentation i alla sakfrågorna jag efterlyser.
Åklagarmyndighetens egen granskning av alla mordfallen kanske slutar med att åklagarsidan själv går före och begär resning i fler fall än det enda som nu inledningsvis aktualiserats av Quick själv genom sina nya försvarare. Under alla förhållanden är det viktigt att resningsfrågan inte blir en prestigekamp eller ens kan uppfattas som en sådan. En förutsättningslös prövning i första hand i resningsfrågan och i förekommande fall därefter i materiellt hänseende känns synnerligen angelägen. Så att vi bättre förstår om den hittillsvarande bevisvärderingen håller måttet. Även när vinden vänt och blåser emot.
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se
