Nyligen lämnade regeringen över propositionen ”Språk för alla” till riksdagen. Enligt förslaget ska en helt ny lagen, språklagen, befästa svenskan som huvudspråk och samhällets gemensamma språk i Sverige. Tidigare har en sådan reglering saknats i Sverige.
Våra grannlanders språklagsiftning skiljer sig åt. Danmark har valt att lagfästa regler om språkets så kallade korpus, eller grammatiska och lexikala strukturer. I Finland regleras det nationella språkets status i grundlag kompletterade med ytterligare bestämmelser på lag- och förordningsnivå, medan det i Norge på lagnivå finns en reglering om förhållandet mellan bokmål och nynorsk som skriftspråk.
Även om svenskan i grunden är ett stabilt språk har språksituationen i Sverige förändrats på grund av den ökande internationaliseringen. Bland annat har det engelska språkets ställning stärkts vid internationella kontakter, som till exempel forskning och högre utbildning.
Trots att det internationella utbytet kan hämma den svenska språkutvecklingen genom att engelska termer används istället för att skapa egna uttryck, ställer propositionen inga krav på att svenskan måste vara det språk som används vid forskning och högre utbildning. Tvärt om kommer engelskan “självklart” även fortsättningsvis spela en stor roll i det svenska högskoleväsendet.
– För oss som jobbar i universitetsvärlden innebär lagen just ingenting. Den reglerar inte om vilka språk vi kan, bör eller får undervisa på eller hur vi ska se på avhandlingar på engelska. Det kan vara klokt, men det gör också lagen ganska fluffig, säger Per Ledin, professor i svenska språket vid Örebro universitet.
Per Ledin tycker ändå att språklagen behövs.
– Den gör mer nytta än skada. Sverige i dag är ett mångspråkigt samhälle och en del av en globaliserad värld. Styrkan i lagförslaget är att det skriver fram svenskan som huvudspråk samtidigt som det tar hänsyn till övriga 150 modersmål i Sverige plus förhåller sig till engelskan.
Enligt Per Ledin är det ännu oklart vilken praktisk effekt lagen kommer att få.
– Det är en ramlag, som ålägger det allmänna att på olika sätt värna olika språk och minoriteter. Den innehåller alltså inga rättigheter, så att man som person kan gå till domstol och driva en fråga. Det finns heller inga pengar knutet till förslaget, så det är oklart till exempel hur man ska följa upp att lagen efterlevs.
Däremot kommer lagen troligen att ha en stor symbolisk effekt när det gäller synen på svenskan.
– Lagen medvetandegör myndigheter och andra samhällsorgan om svenskans betydelse och tvingar dem till en medveten reflektion över språkfrågor, menar Per Ledin.
Utöver svenskan talas det i dag uppskattningsvis 150 modersmål i Sverige. Dessutom har vi fem officiella minoritetsspråk: finska, samiska, meänkieli, jiddish och romani chib, samt svenskt teckenspråk som delvis skyddas av lagstiftning. Språklagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2009, och innebär utöver vad som redan sagts bland annat att språket i offentlig verksamhet ska vara ”vårdat, enkelt och begripligt”.
Johanna Haddäng
