Hovrätten river upp domen mot en kvinna som dömts för att ha misshandlat en nioårig flicka på en skolgård i Sydsverige.
Det finns flera osäkerhetsfaktorer med inspelade barnförhör och beviskraven får samtidigt inte sänkas, betonar domstolen.
Den stödbevisning som åklagaren åberopat ger i det aktuella fallet inte stöd för det som flickan beskrivit.
Två kvinnor åtalades i Lunds tingsrätt för olaga hot, misshandel och ringa misshandel efter en incident på en skola i ett sydsvenskt samhälle i oktober 2020. Kvinnorna är mamma respektive mormor till en elev på skolan som den aktuella dagen bråkat med en jämnårig klasskamrat. Kvinnorna, idag 40 respektive 63, hade med anledning av bråket begett sig till skolan och enligt åklagaren misshandlat och hotat klasskamraten, en då nioårig flicka.
Mamman skulle enligt åtalet ha tagit ett hårt grepp och dragit flickan i armen samtidigt som hon sa att hon skulle döda henne om flickan inte gjorde som hon sa. Mormodern skulle, i sin tur, ha dragit flickan i håret. Incidenten skulle ha avbrutits av att en fritidsledare dykt upp och tagit med sig flickan från platsen.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Inspelade förhör
Kvinnorna förnekade båda ansvar. Att de dykt upp på skolan hade i och för sig haft med bråket att göra, men det fanns en historik av mobbning i bilden. När 40-åringens dotter ringt och uppgett att hon låst in sig på toaletten efter ett bråk hade kvinnorna begett sig till skolan för att se om hon ville gå hem tidigare – och hon skulle då kunna följa med sin mormor direkt. När en flicka som 40-åringen visste ha varit inblandad i bråket sprungit förbi och inte velat stanna hade kvinnan stoppat henne med ett grepp om jackärmen, uppgav hon.
Åtalet byggde i stor utsträckning på de uppgifter flickan lämnat i inspelade barnförhör och på uppgifter från fritidsledaren.
Tingsrätten konstaterade att det fanns flera osäkerhetsmoment kring flickans berättelse. Förhöret hade hållits fyra månader efter händelsen, vilket för ett barn måste ses som en förhållandevis lång tid. Det hade även funnits vissa språkförbistringar, eftersom förhöret hållits på svenska trots att det inte är flickans modersmål.
Tingsrätten dömde för misshandel
Med det sagt hade flickan enligt rätten gjort ett moget och trovärdigt intryck och lämnat detaljer som framstod som självupplevda. Även om det fanns vissa detaljer i berättelsen som motsades av övrig bevisning ansåg domstolen att uppgifterna gav stöd för åtalen och ihop med övrig bevisning kunde läggas till grund för bedömning av gärningarna.
Tingsrätten ansåg ändå inte att det gick att fälla mormodern, som enligt egen utsago hållit sig i bakgrunden – och som enligt fritidsledaren stått något steg längre ifrån flickan än 40-åringen gjort.
Domstolen ansåg samtidigt att det saknades stödbevisning för att fälla den yngre kvinnan för olaga hot, men fann åtalet styrkt när det gällde misshandel.
Fritidsledaren har här uppgett att hon på cirka fem till tio meters håll sett kvinnan ta ett hårt tag om flickans arm och dra henne emot sig. Taget skulle ha varit ”rejält” och hållits fast i cirka fem sekunder. De båda kvinnorna skulle samtidigt ha skrikit på flickan samtidigt som flickan blivit ledsen och skrikit att det gjorde ont och att kvinnan skulle släppa henne. Flickan skulle enligt vittnesuppgifter även ha haft ett rött märke på armen efter händelsen.
Sammantaget ansåg tingsrätten att bevisningen om misshandelsgärningen var tillräcklig. Våldet var på en nivå som normalt utgör ringa misshandel, men hade samtidigt resulterat i ett märke och riktats mot ett barn på en plats där hon haft rätt att känna sig trygg. Kvinnan dömdes därför till villkorlig dom och dagsböter för misshandel av normalgraden och ålades att betala 5 000 kronor i skadestånd med anledning av händelsen.
Hovrätten friar
Hovrätten över Skåne och Blekinge gör nu en annan bedömning av åtalet och frikänner kvinnan.
Barnförhör som återges genom videoupptagningar måste enligt uttalanden från Högsta domstolen bedömas med särskild försiktighet, med uppmärksamhet på möjliga felkällor. Det är här centralt hur förhören genomförts, till exempel om barnet fått berätta med egna ord eller fått många ledande frågor.
Domstolen måste vid värderingen också väga in att ett barn kan ha svårigheter att beskriva en känsla eller redovisa saker i rätt ordningsföljd och kontext. Barn kan också beroende på ålder och mognad ha svårt att berätta sammanhängande och detaljerat. Barnförhör ger i regel sämre möjligheter för försvarare att ställa följd- och motfrågor och varken parterna eller domstolen kan i efterhand ställa uppföljande frågor om otydligheter eller saker som kommit fram efter att förhöret hölls.
”Tillsammans med yttre omständigheter, som att det kan ha gått lång tid från en åtalad händelse till dess att barnet hörs, kan sådana faktorer medföra att ett barns utsaga blir mindre tillförlitlig, utan att barnet i sig saknar trovärdighet”, skriver hovrätten. De svårigheter som uppstår får i sin tur inte leda till sänkta beviskrav och i denna typ av fall måste kraven på stödbevisning därför vara höga.
Flickan har i och för sig fått berätta fritt om händelsen och berättelsen framstår för hovrätten som självupplevd och sanningsenlig. Flickan har samtidigt beskrivit det som att kvinnan hejdat henne på skolgården genom att ta ett grepp om hennes vänstra arm och att detta gjorde ont.
”Inte berörts tydligt”
Fritidsledaren säger sig ha varit säker på att hon sett ett grepp om höger arm – och detta grepp ska ha kopplats när kvinnan och flickan stod stilla och samtalade. Det framstår i och med detta som att fritidsledaren i själva verket har sett ett annat grepp än det flickan beskriver i förhöret – och som kvinnan i viss mån har medgett.
Fritidsledarens uppgifter ger därmed inte stöd för att kvinnan tagit ett grepp om flickans arm på det sätt hon beskrivit. Utan annat stöd för flickans berättelse kan det inte anses bevisat att kvinnan tagit ett grepp som kan betecknas som misshandel – och det är heller inte bevisat att hon haft uppsåt att åsamka flickan smärta eller märke.
Det grepp som fritidsledaren beskrivit skulle i och för sig kunna bedömas som en straffbar misshandel, men har inte berörts tydligt i barnförhöret och kan därför inte föranleda straffansvar, konstaterar hovrätten.
