Örebro tingsrätt gjorde sig skyldig till rättegångsfel när man prövade frågan om utvisning av en dömd man – trots att åklagaren inte yrkat på detta.
Enligt Göta hovrätt innebar tingsrättens agerande ett ”åsidosättande av en väsentlig rättssäkerhetsgaranti” – och målet återförvisas nu till underinstansen för fortsatt behandling.
En gambisk man åtalades vid Örebro tingsrätt och dömdes senare till sex månaders fängelse för grov stöld, narkotikabrott samt ringa narkotikabrott.
Tingsrätten beslutade också att mannen skulle utvisas ur Sverige och förbjudas att återvända hit under en tioårsperiod. Av domen framgår att mannen haft permanent uppehållstillstånd i Sverige sedan 2016 och att straffvärdet för den brottslighet som mannen dömdes för inte i sig är så hög att den typiskt sett bör leda till utvisning.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Lagmannen skiljaktig
Samtidigt konstaterades i domen att skälen i övrigt för utvisning var ”starka” i och med att mannen vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd i sex år och att han med ”relativt liten marginal” omfattas av tidsgränsen som gör att det krävs synnerliga skäl för utvisning. Dessutom har han under dessa sex år med uppehållstillstånd lagförts för omfattande brottslighet och nu återfallit i brott. Tingsrätten ansåg att utredningen i det aktuella målet ”onekligen talade” för att mannen har ett ”kriminellt levnadssätt utanför det reguljära samhället” samt att det inte framkommit något som tydde på att han har annat än ”mycket svag anknytning till Sverige”.
Tingsrättens lagman, Lars-Gunnar Lundh, var dock skiljaktig och ansåg att mannen inte skulle utvisas. I sin skiljaktiga mening skrev lagmannen att det starka skyddet personer med permanent uppehållstillstånd har inte tar hänsyn till hur personen ifråga levt sitt liv från dess att tillståndet meddelats. Trots att mannen begått allvarliga brott under denna tid har han, enligt lagmannen, ett starkt skydd mot att utvisas – och så borde inte ske.
Yrkade inte på utvisning
Såväl mannen som åklagaren överklagade dock domen till Göta hovrätt och anförde att åklagaren aldrig yrkat på att mannen skulle utvisas och att frågan aldrig berördes under tingsrättsförhandlingen, vilket också, i stort sett, bekräftats av tingsrätten i efterhand.
Hovrätten konstaterar nu att tingsrätten visserligen har rätt att pröva frågan om utvisning ex officio, alltså utan att ett sådant yrkande framställts. Domstolen har också inhämtat ett yttrande från Migrationsverket vilket enligt hovrätten innebär att parterna ”i någon mån” får anses ha uppmärksammats på att frågan kunde bli aktuell.
Rättegångsfel som inte kan läkas i hovrätten
Samtidigt har parterna inte på något klart och entydig sätt informerats om att frågan skulle prövas och båda parterna har också uppgett att de inte förstått att utvisningen var föremål för tingsrättens prövning – och at beslutet kom ”som en överraskning”. Mannen har därför, enligt hovrätten, berövats sin rätt att förbereda sitt försvar och rätten att ange sin ståndpunkt samt anföra skäl för densamma.
Tingsrättens agerande har, enligt hovrätten, inneburit ett ”åsidosättande av en väsentlig rättssäkerhetsgaranti” och har inneburit ett rättegångsfel som ”kan antas ha inverkat på målets utgång i den mening som sägs i 51 kap. 28 § rättegångsbalken”. Felet kan inte läkas i hovrätten utan väsentlig olägenhet och målet ska därför återförvisas till tingsrätten för fortsatt behandling. Mannen släpps också ur häktet då det enligt hovrätten inte är proportionerligt att hålla honom kvar där.
