Ett arabisktalande ombud nekades ersättning för tolk i arabiska av migrationsdomstolen på grund av sina egna språkkunskaper.
Migrationsöverdomstolen anser dock att det faktum att ett biträde talar ett specifikt språk inte innebär att denne ska nekas ersättning för tolk i samma språk.
Ombudet har därför rätt till ersättning för sina tolkutlägg.
En kvinna förordnades som offentligt biträde åt en arabisktalande asylsökande och satte, under Migrationsverkets och migrationsdomstolens handläggning, en kollega i sitt ställe som använde tolk vid kommunikation med den asylsökande. Hon begärde sedan ersättning för tolkkostnader, men nekades detta av domstolen.
Domstolen hänvisade till att ombudet på sin hemsida marknadsför sig med att tala arabiska samt att det på advokatsamfundets hemsida anges att hon besitter arabiska språkkunskaper. Dessutom ansåg domstolen att några skäl för varför hon hade varit i behov av tolk inte hade framkommit och att utläggen för tolkkostnader därför inte varit nödvändiga för uppdragets genomförande. Den omständigheten att hon hade satt en kollega i sitt ställe föranledde inte heller någon annan bedömning.
Förändrade regler om topsning
En del av lagreformen om biometri i brottsbekämpningen är förändrade regler om tagande av salivprov eller topsning för brottsbekämpande ändamål i rättegångsbalken. Dessa regler gäller från och med den 1 juli 2025 och innebär framför allt att möjligheterna till topsning för dna-analys på olika sätt har utökats. Mattias Hjertstedt analyserar de nya bestämmelserna och deras konsekvenser.
JK och Advokatsamfundet ger ombudet medhåll
Ombudet överklagade domen och yrkade att hon skulle tillerkännas begärd ersättning för utlägg för tolkkostnader i migrationsdomstolen. Hon anförde bland annat att hon talar arabiska med en dialekt som skiljer sig väsentligt från
klientens dialekt. Hon nyttjar sina arabiska språkkunskaper i sedvanliga
kontakter med arabisktalande klienter, men kan inte förväntas göra det i strikt
juridiska sammanhang som exempelvis klientmöten för genomgång av beslut
eller förberedelse inför förhandling.
Enligt ombudet kan inte språkkunskaper uppställas som kriterium för bedömningen av vilken av kollegorna som kan sättas i hennes ställe.
Både JK och Advokatsamfundet har yttrat sig i ärendet och gett ombudet medhåll i frågan om tolk. Migrationsverket, som också fick yttra sig, anser dock att det ”i de fall där sökande och det offentliga biträdet uppger sig tala ett visst språk utan
begränsning till vissa regionala skillnader ska det kunna förutsättas att behov
av tolk saknas”. Dessutom, anser Migrationsverket, borde ombudet ha insett och meddelat att hennes kollega inte hade samma möjligheter att utföra uppdraget, vilket i sin tur ledde till ökade kostnader.
Får rätt i Migrationsöverdomstolen
Migrationsöverdomstolen, som har prövat frågan, konstaterar nu att det faktum att ett biträde talar ett specifikt språk inte innebär att denne ska nekas ersättning för tolkutlägg i det aktuella språket.
Med hänsyn till ombudets uppgifter om hennes annorlunda dialekt samt att hennes språkkunskaper ”inte är tillräckliga för att användas i strikt juridiska sammanhang” anser domstolen att hon haft ett behov av att anlita en tolk för att tillvarata sin klients intressen och utföra sitt uppdrag som biträde.
Domstolen bifaller därför ombudets överklagan och tillerkänner henne ersättningen för tolkkostnaderna.
