Hovrätten konstaterar, i likhet med tingsrätten, att det, trots lagändring, alltjämt finns förutsättningar att förordna om anmälningsskyldighet för en person och ge tillstånd till tvångsmedel i viss omfattning då det finns en risk att personen kan komma att begå eller medverka till terroristbrott.
Säkerhetspolisen yrkade vid Stockholms tingsrätt att en person skulle ställas under anmälningsplikt fem dagar per vecka under tre års tid samt att Säkerhetspolisen ges i uppdrag att utforma de närmare villkoren för hur anmälningsplikten fullgörs. Vidare yrkades att bestämmelserna i 19–22 §§ lagen om särskild utlänningskontroll, LSU, skulle tillämpas på personen i tre års tid.
Som grund anfördes att Migrationsverket den 25 juni 2019 beslutade att personen skulle utvisas med stöd av LSU. Beslutet fick tills vidare inte verkställas. Det fanns en risk att personen, med hänsyn till vad som var känt sedan tidigare, begick eller medverkade till terroristbrott.
Personen bestred yrkandena. För det fall tingsrätten skulle finna att denne omfattas av anmälningsplikt och tvångsmedel så skulle anmälningsplikten avse ett färre antal dagar per vecka, alternativt ett färre antal år. Personen förnekade att det fanns en framtida risk att denne skulle begå eller medverka till terroristbrott. Vidare invändes att anmälningsplikten inte var proportionerlig.
Ungdomsreduktionen i livstidsfall
I en nyligen meddelad dom tar Högsta domstolen upp en fråga som har varit olöst under många år: Hur ska straffmätningen ske när en ung person, som på grund av sin låga ålder inte får dömas till livstids fängelse, har begått brott som för en vuxen hade föranlett livstid? Martin Borgeke redovisar avgörandet och diskuterar dess närmare innebörd.
Risk att personen begår terrorbrott
Tingsrätten konstaterade, mot bakgrund av ovan redovisade uppgifter, att det fanns en risk för att personen skulle begå eller medverka till terroristbrott. Tingsrätten delade Säkerhetspolisens bedömning att det var nödvändigt av säkerhetsskäl att på nytt ställa personen under anmälningsplikt. Avslutningsvis gavs Säkerhetspolisen i uppdrag att närmare utforma villkoren för fullgörandet av anmälningsplikten.
Personen överklagade till Svea hovrätt och yrkade att hovrätten skulle avslå Säkerhetspolisens yrkanden.
Beslutet står fast
Hovrätten belyser att sedan tingsrättens beslut meddelats har lagen om särskild utlänningskontroll upphävts och ersatts med lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Den nya lagen innehåller inte några särskilda övergångsbestämmelser för fall som detta.
Hovrätten gör inte några andra bedömningar än de som tingsrätten har gjort när det gäller frågan om anmälningsplikt och de tvångsmedel som följde av 19–22 §§ i den nu upphävda lagen och som numera följer av lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar.
Hovrätten kan däremot inte som första instans besluta om de tvångsmedel som inte omfattas av det överklagade beslutet. Det finns alltså fortfarande förutsättningar för att förordna om anmälningsskyldighet och ge tillstånd till tvångsmedel i den omfattning som framgår av det överklagade beslutet.
Åtgärderna är alltjämt proportionerliga enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar och överklagandet ska därför avslås. (Blendow Lexnova)
