”Processen är grädden på det juridiska moset”

Under snart 40 år som brottmålsadvokat har han varit försvarare i flera av de största så kallade gangstermålen.
Men hur har klienterna förändrats under dessa decennier – och hur har domstolarna, åklagarna och advokaterna förändrats?
Thomas Martinson trivs bäst i rättssalarna och trots att han just har fyllt 73 år så fortsätter han.
– För mig är processen själva essensen och mitt egentliga yrke – att agera i en rättssal och formulera en inställning och en logik som ska accepteras av det auditorium som sitter på domarpodiet. Det ska medges: Jag har svårt att sluta…

Du har snart varit brottmålsadvokat i 40 år. Hur började det?

– Jag tillhör en generation där föräldrarna i väldigt stor utsträckning styrde planeringen av ens studier och vad man skulle bli. Pappa var egenföretagare och hade väl insett behovet av att förstå sig på juridiken. Så en jur. kand. fick det bli.

– Sedan hade pappa också en önskan om att jag borde komplettera med en civilekonomexamen men där han hade nog en övertro till kapaciteten hos sin son. Så det stannade vid jurist.

 Var du en duktig student?

– Nja, det vill jag inte påstå. Jag hade inga toppbetyg som räckte till att få sitta ting i Stockholmstrakten i varje fall.

– Vissa ämnen var intressanta och roliga men om man ska vara ärlig så tyckte jag att merparten av juridikstudierna utgjordes av ett bra sittfläsk och en motivation av att bli färdig.

– Även om man får juridikens fundament under utbildningen så börjar den verkliga skolan för det här yrket när man är färdig med studierna och får förmånen att komma ut i verkligheten. Det var då jag upplevde den enorma glädjen med det här jobbet.

Varför blev det just brottmål?

– Det var dit jag ville från början och då kommer jag in på någonting som kanske låter patetiskt. När jag var ung tittade jag på Perry Mason på TV och det där fascinerade mig: Underdogen som tar sig an någonting som inledningsvis förefaller som en omöjlighet.

– Det var någonting i det där som tilltalade mig. Det var dit jag ville redan då så jag hade egentligen inga svårigheter att acceptera min fars bestämda uppfattning om att jag borde läsa juridik.

– Dessutom har jag alltid dragits till processandet. Processen är grädden på det juridiska moset!

Kan du utveckla det?

– Det är någonting speciellt med en levande rättegång. Det är en aktivitet där saker sker i stunden och där de bästa planer som har dragits upp för ett visst förlopp kan omkullkastas i ett ögonblick. Det gäller att kunna finna sig och hitta lösningar på de problem som uppkommer i stunden.

– För mig är processen själva essensen och det som är mitt egentliga yrke – att befinna mig i en rättegång och agera, att formulera en inställning och en logik som ska accepteras av det auditorium av sakkunniga som sitter där uppe på domarpodiet.

Du pratar om det som en dramaturgisk arena…

– Ja, det är ju lite av vad det är. Det handlar om ett förlopp där människor agerar, ställer frågor och ger svar som är avgörande för hur budskapet i den här aktiviteten ska uppfattas.

– Domstolarna är duktiga och aktörerna på verkstadsgolvet, alltså åklagare och försvarare, ska agera genom sin processföring. En process lever sitt eget liv och kan fara iväg åt vilket håll som helst.

Hur mycket av brottmålsprocessen är retorik och hur mycket är juridisk matematik?

– Även om juridiken är det skrivna ordet så lämnar all lagstiftning någon form av tolkningsmöjligheter öppna som får bäring på att det är individer – människor av kött och blod – som sitter där i rättssalen.

– På marginalerna vill jag påstå att den matematiska exaktheten i slutprodukten därför inte alltid blir så exakt.

– 1 + 1 upplevs inte alltid som att det blir 2… Det kan bli några decimaler hit eller dit och ibland något heltal som hamnar åt ett helt annat håll än man hade förväntat sig om det vill sig riktigt illa.

Du har haft många uppmärksammade och stora så kallade gangstermål under de här decennierna. Vad beror det på?

– Jag var från början på en byrå där det fanns ett tillflöde av klienter av en viss karaktär. När jag travade vidare så fortsatte tillflödet av den typen av klienter. Och på den vägen är det.

– Man kan säga att marknadsföringen bestod av de uppdrag man fick. Skötte man de målen bra så gav det nya uppdrag. De blev en del av utvecklingen av den egna verksamheten.

Vad har den profilen inneburit för dig som brottmålsadvokat?

– Jag har ofta företrätt så kallade högprofilklienter i den kriminella världen som har beskrivits som stora gangsters och mafiosos i massmedia. Och det har fått sina effekter.

– Kriminaliteten omfattar ju även andra delar av samhällspyramiden och det är ingen raketforskning att förstå att till exempel en verkställande direktör för ett stort företag som behöver en försvarare inte väljer en advokat som förknippas med gangsters.

– Det är i någon mån förståeligt.

Vad har det inneburit i domstolarna?

– Jag har aldrig upplevt att domstolarna har påverkats av detta. Det här handlar mer om en viss typ av medierapportering och den bild som sådant ger utåt.

– Dessutom vill jag påstå att situationen har förändrats de senaste tjugo åren. Den massmediala fokuseringen på klienterna i den här typen av mål är inte lika stark nu som då.

Måste man hantera den typen av uppdrag och klienter på något annorlunda vis?

– Nej, utgångsläget är detsamma. Jag får in ett uppdrag och oavsett min subjektiva upplevelse av en klient, så ligger det i sakens natur att jag vill göra ett så bra arbete som möjligt.

– Det optimala i alla uppdrag är att förvärva klientens förtroende. Sedan finns det ju situationer där det är lättare att få en relation och en god kontakt med en viss klient än med andra.

Hur ofta måste du förklara för utomstående varför du har de uppdrag du har och vad försvararollen egentligen innebär?

– Om det har hänt att jag har mött den typen av frågeställningar i mina egna sociala sammanhang (skratt)? Det är ju nästan varenda gång som jag befinner mig på en social tillställning.

– Huruvida min förklaring går hem är jag dock ofta tveksam till. Orsaken är att det har gått så långt att till och med en välfungerande intellektuell samhällsmedborgare är benägen att acceptera ett synsätt på lagföring som definitivt inte står i samklang med gällande principer och regler.

Hur menar du?

– När polisen har någon sittande och det skrivs om det bestialiska dåd som har föranlett utredningen så är det många människor som redan är klara med skuldfrågan. För gemene man är det bevisat och klart.

– Människor har svårt att förlika sig med det faktum att själva fundamentet för rättsordningen upplevs som tillkrånglat, som en lång passage till någonting som man redan tror sig veta – att den som sitter där i häktet i själva verket är skyldig.

– Det finns ju till och med poliser, har jag hört, som tycker att en sådan som jag ställer till problem i någonting som redan borde vara klappat och klart.

Är du bekymrade över att detta har blivit ett pedagogiskt problem?

– Ja, det är en tendens som i vart fall våra politiker borde vara vaksamma på.

– När man driver medborgarna så långt i frågor om att förändra samhällets och medborgarens trygghet att man är benägen att förorda lösningar som inte längre är förenliga med ett västerländskt rättssamhälle så närmar vi oss en kant som ingen egentligen vill trilla över.

Har det någonsin fallit dig in att du kanske borde byta sida och bli åklagare?

– Nej – aldrig! Jag har vid något, oerhört sällsynt, tillfälle haft uppdrag som målsägandebiträde och det har känts fel… att jag har hamnat på fel sida i rättssalen eftersom agerandet är så artskilt från det som jag dagligen har hållit på med hela mitt yrkesliv.

– Det handlar om vilken typ av människa man är. Det känns enklare för mig att gå in och biträda den som är i underläge än att bli en del av en massiv statsapparat där allting mest liknar ett maskineri.

– Jag respekterar det systemet men skulle inte själv kunna fungera där utifrån hur jag är som person.

Handlar det om att ifrågasätta auktoriteter?

– Nja… det handlar om… ifrågasättande. Det känns bättre för mig att ifrågasätta.

Din stil och framtoning är omtalad. Hur medvetet är det?

– Jag brukar säga till de ungdomar som kommer in här på byrån och ska ägna sig åt det här yrket att de inte ska ikläda sig en roll som inte passar dem personlighetsmässigt.

– Om du med viss måttfullhet, vilket jag kanske inte alltid har lyckats med, lägger in det som är du själv i rollen så kommer det att blir bra.

– I mitt fall har det kanske inte alltid varit lyckosamt men med åren slipas man ju av och får i bästa fall ett visst perspektiv på sig själv.

Hur har advokatkåren förändrats under dina 40 år i branschen?

– Tidigare fanns det ett krav på att man skulle ha fem års kontakt med verkligheten innan man kunde söka in till samfundet. Det innebar en enorm fördel att som ung och grön jurist få växa in i rollen som försvarare.

– Numera ligger den tidsgränsen på tre år och om tyckandet är fritt, vilket jag tillåter mig att påstå, så anser jag att det är en på tok för kort tidsperiod för att kunna ikläda sig ansvaret att uppträda som offentlig försvarare.

Vad innebar det på din tid?

– Skillnaden mellan min generations försvarare och den nya generationen är att personer i min generation kom från byråer där man hade pysslat enbart med brottmål och där man successivt hade fått växa in i rollen som försvarare innan det var dags att själv bli advokat.

– Många ungdomar har ju en övertro på sin egen förmåga och det gällde även mig vill jag tillstå… Men jag vågar också påstå att man på min tid hade en större ödmjukhet inför sin egen okunskap. Man accepterade en lång läroperiod.

Och hur kan det se ut idag?

 – Först vill jag säga att det finns jättemånga unga och duktiga brottmålsadvokater som jag kan ha mycket att lära mig av.

– Men idag kan man de facto komma från en verksamhet där man har pysslat med någonting som är helt väsensskilt från den verksamhet som uppdraget som försvarare innebär.

– Jag har stött på advokater som plötsligt uppträder i domstol som offentliga försvarare men som har noll erfarenhet av brottmål sedan tidigare.

Rent formellt ska ju advokattiteln vara något av en kvalitetsstämpel…

– De är solklart att fundamentet för alla advokater är det juridiska kunnandet men försvararollen innehåller så många andra ingredienser.

– Jag ville ju själv ha de stora brottmålen så småningom men det innebar också en viss vånda ju större uppdragen blev. Jag var medvetet om att jag var ganska grön och hade ett enormt ansvar för klientens väl och ve.

– När man väl sitter där ensam med ett stort uppdrag kan det vara ganska jobbigt. Man begår misstag under resans gång och man måste lära sig av de misstagen och förstå att man är under konstant utveckling och måste kunna absorbera det man är med om i det här yrket.

Hur har domstolarna förändrats under dina 40 år i brottmålsprocessen?

– Generaliseringar har ju sina brister men vi lever idag i en verklighet där domstolarna är överhopade med arbetsuppgifter. De stora målen kräver enorma resurser och rättsapparaten har en arbetsbelastning som är exceptionell.

– Man gör ett gediget arbete men det ligger i sakens natur att pressen på att producera, att hinna ikapp och bearbeta, att få bort balanser etcetera innebär att förutsättningarna för verksamheten påverkas.

– I storstäderna kan man uppleva att det blir någon slags maskin som arbetar under högt tryck och att det handlar om att just producera domar.

Hur påverkar det dem som arbetar i rättssalen?

– Det är farligt. Även om alla gör sitt bästa så upplever jag att pressen påverkar skeendet och att trycket har påverkat arbetsklimatet i domstolarna.

– Att bara pussla ihop de månadslånga rättegångarna sätter press på alla. Det är en situation som har förändrats sedan jag var ung advokat.

Fanns inte de så kallade jättemålen då, menar du?

– Det fanns enstaka exempel men om jag säger så här: De stora rättegångarna idag är betingade av att vi ha fått en kriminalitet som inte fanns på den tiden. Det är ju bara att titta på statistiken över antalet skjutningar.

– Vi har idag en kriminalitet som omfattar flera människor vilket gör att målen blir mer omfattande enbart till följd av ett större antal deltagande.

– Det är som natt och dag jämfört med för bara trettio år sedan. På den tiden var en mordrättegång en stor händelse som uppmärksammades i massmedia och det var inte fråga om en eller flera mordrättegångar varje vecka.

Hur har klienterna förändrats under de här decennierna?

– Det är ju en helt annan typ av klienter idag. Idag kommer flertalet personer som figurerar i den här typen av brottmål från landets utanförskapsområden. Där sker en rekrytering bland människor med låg utbildning och sociala problem vilket i sin tur har medfört att de har hamnat i en viss utveckling.

– För bara 30 år sedan var det ganska ovanligt att man sköt ihjäl varandra i den här typen av miljöer. Idag skjuts det utan att man egentligen vet varför man har skjutit – i vart fall utan att det finns någon, för den yttre betraktaren, förklarlig anledning.

– Effekten blir att laglydiga medborgare på vissa ställen lever i en konstant oro för vad som ska hända dem när de går utanför dörren eller när de skickar ut sina barn för att leka. Det är ett helt annat samhälle än det som jag växte upp i.

Varför tror du att det blev så här?

– Jag vill påstå att en del av den här problematiken inte kan lösas genom att bara tillföra mer resurser till polisen. Det här handlar om att människor är rädda, att polisen möts av tystnad i en miljö där hotet blir ett sätt att värja sig från lagens långa arm.

– Det handlar om politikernas totala oförmåga att ta hand om de grundläggande problemen, trots att situationen inte på något sätt är ny. Men man ville inte se sanningen i vitögat

– Jag vågar påstå att man kunde se den här utvecklingen för 20-25 år sedan men ändå inte gjorde någonting. Det är ett kapitalt misslyckande för politikerna.

Hur har åklagarna förändrats under dina år i branschen?

– Tidigare var åklagarna statstjänare och hade ett tjänstemannauppträdande där man skötte sitt arbete på det sättet som tjänstemän gör. Man gjorde varken mer eller mindre, man gjorde sitt jobb på ett förträffligt sätt.

– Idag består åklagarkåren av väldigt duktiga unga åklagare men man kan ibland skönja ungefär samma typ av agerande som man kan se hos unga, hungriga advokater.

– På något sätt har den gamla tidens statstjänare förbytts till en aktiv åklagare som tar mer plats. Många är hungriga och på bettet, vilket var mer sällsynt på den tiden när jag började. Jag vill inte påstå att det är till skada utan det är mer än notering.

Hur har situationen på förundersökningsstadiet förändrats?

– Jag vill hävda att häktningsinstitutet används något mer frikostigt idag än tidigare och att sannolika skäl åtminstone är ett begrepp som man kan ha olika uppfattningar om…

– Utifrån den problematiska situation som råder i samhället har domstolarna ibland en benägenhet att hitta en ingrediens som kan tolkas så att det blir sannolika skäl. Det var i varje fall  inte jag som släppte ut vederbörande så att det blev ytterligare problem…

Kan det inte i själva verket vara ett uttryck för att åklagarna har på fötterna när de gör sin häktningsframställan?

– Nej, det är i vart fall inte så som jag upplever det. Jag upplever att underlaget för en häktning kan vara relativt magert. Ibland är gränsen hårfin mellan vad som är en skälig misstanke och vad som är sannolika skäl.

– Den situation som råder med ett hårt tryck på alla aktörer, inte minst på polisen som förser åklagarna med det initiala materialet, finns med även i domstolarnas medvetande och den situationen har gjort att man har fått en större benägenhet att ta till en häktning.

– När det gäller misstankar om allvarliga brott accepterar domstolarna många och långa förlängningar av häktningarna för att ge åklagarna möjlighet att fortsätta sin utredning trots att det inte, under en icke försumbar tidsperiod, har hänt någonting som är menligt för den misstänkte.   

Hur blev det så här?

– När det gäller svårutredda och allvarliga brott är det möjligtvis inte så konstigt att domstolarna har fått en större förståelse för situationen.

– En bidragande orsak till de långa tiderna är att de tekniska analyserna tar förfärligt lång tid och att man inväntar svaren därifrån.

– Men det förekommer också att det efter en beslutad häktning inte händer någonting som stärker brottsmisstanken men att häktningarna ändå förlängs gång på gång.

Snart har 40 år gått i rättssalarna… Hur länge hänger du med som brottmålsadvokat?

– Givet att jag får ha hälsan så lunkar jag på i den takt som numera är förenlig med mitt allt större intresse av att få vara lite ledig.

– Men det ska medges: Jag har svårt att sluta…

Sist men inte minst: tre råd till dagens nykläckta brottmålsadvokater?

– Läs på och lär dig det material som är utgångspunkten för varje uppdrag.

– Bemöda dig om att sköta dina klienter så att det upprätthålls ett förtroendefullt samarbete mellan er.

– Försök att forma en yrkesprofil som är en del av din personlighet.

Thomas Martinson – brottmålsadvokat

Född: 1949 i Stockholm men sedan skolåldern uppväxt i Malmö.

Jur. kand: Minns inte vilket år jag tog examen men halva utbildningen gjorde jag i Lund och halva i Stockholm.

Advokat: 1983

Bor: Strandvägen i centrala Stockholm

Familj: Gift sedan 1974. Min fru borde få pris för lång, trogen och inte helt angenäm tjänst… Tre vuxna barn och sex barnbarn.   

Senaste bok: Jag läser mest lättillgänglig litteratur, oftast deckare. Senast var det Michael Connely.

Senaste film/TV-serie: Den norska serien Furia.

Musik: Den musik jag har med mig från ungdomstiden lever kvar och står sig än idag: Beatles och Rolling Stones till exempel… Eagles är bra!

Egen listtopp: Det vackraste stället på jordklotet: Stockholms skärgård! Det är väldigt viktigt för mig att få vara ute i naturen.