Goda juridiska kunskaper är nödvändigt för den processadvokat som vill vinna sina processer. Det finns emellertid någonting annat som är lika viktigt. Detta insåg jag när jag satt ting i Sollentuna tingsrätt i slutet av 80-talet. Vissa åklagare gjorde domstolen nervös och irriterad och förlorade därför även enkla mål. Andra åklagare fick domstolens sympati och förlorade sällan ett mål. Vad skillnaden berodde på var svårt att sätta fingret på, men det fanns någonting i uppträdandet inför domstolen, den processuella tekniken, som hade betydelse.
I USA har stora ansträngningar gjorts för att komma fram till vad som är den bästa processuella tekniken. Drivkraften har varit pengar. Med ett utfallsbaserat arvoderingssystem där den processadvokat som är framgångsrik kan få ett arvode på 30-40 procent av utdömd ersättning till klienten är det intressant att få veta hur man bäst övertygar juryn. Ett arvode på 30-40 procent av tio miljarder dollar (dom 1985 i målet Pennzoil ./. Texaco) är inte fy skam.
Studier av beteenden hos jurygrupper har visat bland annat att första intrycket är enormt viktigt. Juryn bildar sig tidigt en preliminär uppfattning om vilken av parterna som skall vinna och ändrar sig ogärna. I 80 procent av fallen håller juryn fast vid sin preliminära uppfattning baserad enbart på vad som framkommit genom ombudens inledande sakframställningar (”opening statement”), utan att någon skriftlig eller muntlig bevisning förebringats för juryn.
Stort intresse har också ägnats framgångsrika processadvokaters agerande i domstolen, exempelvis Johnnie Cochrans förhörsteknik och plädering i brottmålsrättegången mot O.J. Simpson. Johnnie Cochrans tjat att mördarens handske inte passade då den provades av O.J. Simpson inför juryn– ”if it doesn’t fit, you must acquit”– fick enligt flera analyser avgörande betydelse.
De studier som gjorts i USA är relevanta även för svenska processjurister. Det brukar visserligen invändas att de processuella tekniker som används för att övertyga lekmän i en amerikansk jury inte skulle fungera på svenska juristdomare, men skillnaden skall inte överdrivas. Många mål avgörs av bevisfrågor och bevisvärdering är en intuitiv verksamhet som inte förutsätter juridisk kunskap. Dessutom bygger juridiska regler ofta på allmänmänskliga uppfattningar om vad som är rätt och fel. Dessa allmänmänskliga uppfattningar är gemensamma för jurister och lekmän – exempelvis att avtal skall hållas, att den avtalspart som varit tydligast skall vinna vid avtalstolkningstvister, och att en köpare inte bör klaga på fel som han kände till vid köpet. ”Equities” är den engelska benämningen på sådana allmänmänskliga uppfattningar. Den amerikanske processadvokaten R Doak Bishops har mycket träffande uttalat ”[…] the engines of the case are the equities of the client’s position…the advocate should identify and find the means to emphasize those equities….The law is generally broad and vague and can be interpreted – or in rare occasions even changed – to accommodate the equities. The stronger the equities, the more compelling the need for the law to accommodate them” .
Jag har länge ansett att det inom juristutbildningen och i vidareutbildningen för biträdande jurister varit för mycket fokus på inlärning av juridiska reglerna (trots att dessa förändras hela tiden) och för lite fokus på inlärning och träning av praktiska färdigheter. En sådan praktisk färdighet är den processuella teknik som används av framgångsrika processadvokater. Som med alla praktiska färdigheter är det viktigt att inlärning och träning påbörjas så tidigt som möjligt. Det är svårt att lära gamla hundar sitta.
Uddevalla den 25 mars 2008
Hans Renman
