Under min förra period som försvarsadvokat, 1980 – 2000, hade jag inte ett enda mål om koppleri. Under mina sju år som JämO drev jag linjen att skillnaden mellan den så kallade legala och prostitutionen och handel med kvinnor för sexuellt utnyttjande är hårfin. FN:s särskilda rapportör, Sigma Huda, har utifrån ett omfattande och gediget underlag på ett övertygande sätt visat att den av många män omhuldade tesen att kvinnor frivilligt säljer sin kropp så gott som alltid är en chimär.
När jag på nytt blev advokat i september i år dröjde det bara några veckor innan jag förordnades som försvarare för en man misstänkt för delaktighet i en ganska stor koppleriverksamhet. På väg till häktningsförhandlingen blev jag uppringd av en kvällstidning som undrade hur jag kunde åta mig ett sådant uppdrag. Hade mitt engagemang som JämO varit så ytligt att chansen att få ett lönsamt uppdrag fick mig att helt glömma kampen för kvinnors rättigheter?
Frågan är klassisk och naturligtvis återkommande diskuterad bland jurister, särskilt advokater. Det finns också ett klassiskt svar, nämligen att advokaten försvarar den tilltalade och inte brottet. Men samtidigt finns det advokater som inte åtar sig uppdrag som försvarare om misstanken gäller brott som de känner särskilt stark avsky för. Sexuella övergrepp mot barn, våldtäkt och narkotikabrott är några exempel på sådana brott.
Frågan om vilken grund en advokat rimligen kan åberopa för att avböja ett erbjudet uppdrag är i själva verket rätt så komplicerad. Saken måste ses ur såväl den enskilda advokatens som den presumtiva klientens synvinkel och därtill ur ett allmänt rättssäkerhetsperspektiv.
Som alltid när det gäller advokatverksamhet är klientperspektivet styrande. Om det finns tillräckligt många skickliga advokater som är beredda att åta sig exempelvis mål om sexuella övergrepp mot barn så är de enskilda klienternas intressen tillvaratagna liksom samhällets krav på en fungerande och säker rättsskipning. Men om ingen advokat vill befatta sig med vissa typer av försvararuppdrag så uppstår betydande problem. Så var det inledningsvis när ingen japansk advokat ville försvara ledaren för den sekt som spred gift i Tokyos tunnelbana.
Ett skäl som ofta anförs av den som inte vill ha vissa typer av mål är att hon inte kan utföra sitt uppdrag med full kraft på grund av brottets karaktär. Ett annat argument är att advokaten, om hon åtar sig en viss typ av uppdrag, kan tappa förtroende hos grupper av klienter som hon känner särskilt starkt engagemang för.
Men hur ska man se på dem som är försvarare i mål om sexuella övergrepp eller våldsbrott med rasistiska motiv? Kan de ge sitt bästa för att de har en mer accepterande inställning till brotten som sådana? Eller ska man betrakta dem som cyniker som låter pengarna avgöra vilka uppdrag som kan accepteras? Är det någon skillnad mellan försvararuppdrag och civilrättsliga uppdrag, till exempel att medverka till upprättande av hyresavtal för porrklubbar?
Frågan är som sagt inte helt enkel. Självklart har den enskilda advokaten rätt att själv bestämma vilka uppdrag hon vill åta sig. Men den tesen löser inte problemet. Den som avstår från ett uppdrag utifrån ett moraliskt ställningstagande vad avser det begångna brottet förlitar sig på att det finns andra som ställer upp. Men vad är det för en sorts människor? Har de en annan moraluppfattning enligt vilken de värsta brotten inte är särskilt upprörande? Eller är det så att de anser att just moralen bjuder en advokat att företräda en människa som andra helst vill hänga i närmaste träd?
