Juristen hade varit privat försvarare i ett brottmål i Ystads tingsrätt. Trots att han hade haft en fullmakt som innebar en rätt att uppbära och kvittera ut rättegångskostnader så hade tingsrätten istället beslutat att betala ut ersättning för försvaret direkt till hans klient när klienten hade frikänts.
Totalt handlade det om 20 538 kronor.
Överlämnade målet till hovrätten
I november 2011 vände sig ombudet till Justitiekanslern och begärde skadestånd av staten med motsvarande belopp. Justitiekanslern avslog dock hans anspråk och han stämde då staten inför Stockholms tingsrätt.
Tingsrätten överlämnade målet för prövning i Svea hovrätt som första instans enligt bestämmelserna i skadeståndslagen och rättegångsbalken.
Hovrätten konstaterade att det saknas skyldighet att betala ut försvararersättningen direkt till ombudet och att Högsta domstolen, tvärt om, har uttalat att ersättningen kan betalas ut direkt till parten – även när ombudet är behörigt att ta emot ersättningen.
Skadeståndstalan ansågs därför uppenbart ogrundad och dom meddelades utan att stämning ens utfärdades mot staten.
Grovt rättegångsfel
Efter överklagande konstaterade dock Högsta domstolen att begreppet ”uppenbart ogrundat” ska tolkas med hänsyn till de låga krav som ställs upp i Europakonventionen. För att artikel 6 om rätten till rättvis rättegång genom ett kontradiktoriskt förfarande ska vara tillämplig förutsätts att tvisten är ”seriös och reell”.
Mannen hade hävdat att betalning enligt allmänna fordringsrättsliga principer borde ha skett till honom och inte till klienten. Han hade även åberopat laga grunder för sin talan, bland annat med hänvisning till fullmakt och kostnadsräkning.
Talan kunde enligt HD inte anses ”uppenbart ogrundad” och hovrätten hade, genom att vägra mannen ett kontradiktoriskt förfarande, gjort sig skyldig till ett grovt rättegångsfel.
Hovrättens dom undanröjdes och målet återförvisas dit för fortsatt handläggning.
Ekonomisk skada?
I rättegången hävdade ombudet att den utbetalning som hade skett till hans klient hade orsakat honom ekonomisk skada.
Justitiekanslern, å sin sida, som representerade staten hade motsatt uppfattning:
”X (ombudet) har inte haft någon självständig rätt till betalning från tingsrätten för utfört arbete som ombud och privat försvarare… Tingsrättens beslut att betala ut ersättning för rättegångskostnad direkt till X klient har därmed inte innefattat skadeståndsgrundande fel eller försummelse. X har under alla förhållanden inte lidit någon ekonomisk skada.”
Hovrätten slog fast att en förutsättning för att kunna bifalla ombudets talan var att han de facto har lidit en ekonomisk skada och att frågan var om han verkligen hade lidit skada till följd av tingsrättens agerande.
Hovrätten skrev:
”För att så ska vara fallet bör krävas att möjligheterna för X att driva in sin fordran från sin huvudman är uttömda. Det saknas helt utredning om de ekonomiska förhållandena hos X huvudman och om vilka försök X har gjort att driva in sin fordran. Mot statens bestridande är då inte visat att X har lidit skada till följd av tingsrättens beslut. Käromålet ska därför ogillas.”
HD går på hovrättens linje
Domen överklagades till Högsta domstolen som nu anser att försvararens fullmakt och kostnadsräkning inte räcker för att bevisa att fordran har överlåtits från klienten till försvararen.
HD skriver dessutom:
”Enligt 12 kap. 14 § första stycket 7 rättegångsbalken medför en rättegångsfullmakt behörighet för ombudet att uppbära parten tillerkänd ersättning för rättegångskostnad. Regleringen innebär att en domstol som ska betala ut ersättning av allmänna medel kan betala ersättningen till ombudet med befriande verkan och omvänt att ombudet direkt kan kräva domstolen på beloppet. Genom att bestämmelsen är utformad som en behörighetsregel för ombudet hindrar den dock inte att domstolen betalar till klienten (jfr NJA 2012 s. 697).”
Tingsrätten kan därför inte anses ha orsakat försvararen någon skada genom fel eller försummelse och juristens käromål ska därför ogillas.
Foto: Lars Pehrson/TT
